Engelsmännen oroades av utvecklingen i Siam och beslöt sig för att skicka den tidigare omtalade William Strangh till Ayutthaya. Tillsammans med Thomas Yale โทมัส เยล, som var en äldre bror till Elihu, skickades en blygsam delegation till Siam i december 1682. William och Thomas hade med sig ett brev från kung Karl II till den japanske kejsaren, men inget till kung Narai. De förväntade sig också att siameserna skulle vidarebefordra detta brev till Japan. Det kan tyckas märkligt att man inte lade större vikt vid denna delegation. Det handlade ju faktiskt om engelsmännens framtida handel öster om Indien.

William och Thomas kom fram till Siam den 1 september 1683, med en last som skulle säljas för att bekosta missionen. De var fullständigt omedvetna om Constantines maktställning och att alla rikets affärer numera gick genom honom. De visste överhuvudtaget inget om vad som pågick i landet. Tio månader innan de kom till Siam hade det engelska faktoriet brunnit upp med bokföring och allt.

Efter att Richard Burnaby hade anställts av Constantine och lämnat kompaniet hade en man vid namn Samuel Potts övertagit hans jobb. Han hade rykte om sig att vara oärlig, hängiven starka drycker och dessutom tungt skuldsatt. Samuel Potts hade med avundsjuka sett hur han förbisetts när andra engelsmän fått fina jobb och skrev därför nedlåtande brev om Constantine till sina överordnade. Han brände sedan faktoriet antingen av misstag, då han var full, eller fullt medvetet för att dölja sina skulder eller misskötseln av faktoriet.

Det finns källor som säger att Samuel Potts jagade i väg de som försökte släcka branden och att engelsmännen anklagade Constantine för att ha varit inblandad. William Strangh lyckades dock inte få klarhet i hur branden uppstått eller få ordning på kompaniets problem, men han lyckades göra sig osams med Constantine. Däremot kom Thomas Yale och Constantine bra överens.

De flesta européerna i Ayutthaya betraktade William Strangh med misstänksamhet. Han lyckades till sist få hjälp av en gammal man vid namn Hammon Gibbon och påbörjade försök att kräva in gamla skulder till kompaniet. Det var dock ingen som ville betala och då han bad Barcalon om hjälp förklarade han att han inte ville bli inblandad.

Några nätter senare blev Samuel Potts arresterad utanför Constantines hus och anklagades för att ha legat på lur för att mörda honom. Han kastades i fängelse, trots att han påstod att han bara varit ute för att sälja öl! Hur det än låg till så blev William Strangh chockad. Han kom med olika förslag, som förlöjligades, och både Constantine och Barcalon sade till honom att han var långt efter sin egen tid. Till sist förklarade Constantine för honom att de inte var intresserade av det brittiska Ostindiska kompaniet om de inte var beredda att hävda sig mot fransmännen.

Inte ens då fattade William Strangh galoppen. Han började nu hata Constantine, medan som omtalat Thomas Yale och Constantine kom bra överens och de hade också litet gemensamma privata affärer ihop. William misslyckades också med att sälja sin last, som skulle ha finansierat missionen, vilket betydde en förlust för kompaniet. Han försökte sig igen hos Constantine utan framgång. Som en sista utväg beslöt han sig för att vända sig direkt till kungen. Han begav sig till Lopburi, med en man vid namn Peter Crouch, eftersom Thomas Yale vägrade att följa med.

Den 28 november 1683 blev William Strangh kallad till Barcalons hus där han till sin förvåning fick se hur Constantine Phaulkon anlände med Samuel White, Richard Burnaby och Ivatt. Han fick veta att de skulle utnämnas till siamesiska mandariner följande dag och sedan posteras i Mergui. William blev chockad.

Förutom de ovan nämnda männen fanns också en kapten Paxton närvarande, som var en känd interloper, och han stod uppenbart på god fot med de andra. Till sist fick William träffa Barcalon i Constantines närvaro och vräkte ur sig sitt ursinne över Constantine. Han bad om att få stänga faktoriet i Ayutthaya och lämna landet omedelbart.

Barcalon var inte villig att höra på klagomål mot kungens favorit och lämnade över ärendet till Constantine. Constantine frågade förargat William om han visste vem han talade med. Hade han inte varit en okunnig främling skulle han ha råkat illa ut. Han fick gärna stänga faktoriet och lämna Siam om han ville. Barcalon blandade sig nu en sista gång och sade att han kunde tänka sig att byta till sig något av det järngods som William hade i sin last mot inhemska produkter. Constantine höll nämligen på att bygga ett nytt hus. William blev nu leverantör av en järndörr till Constantines gårdsplan!

William Strangh skulle bli ännu mera uppretad då han fick vänta hela december månad på sitt tillstånd att få lämna Siam. Den 2 januari 1684, då han befann sig i säkerhet utanför Paknam, skrev han ett ursinnigt brev till Constantine. Någon källa säger att brevet skrevs den 8 januari.

Det engelska faktoriet var nu stängt och William Strangh återvände till Indien. Det finns källor som säger att även Thomas Yale återvände till Indien. Britterna insåg sitt misstag och Sir John Child เซอร์ จอห์น ไชลน์ด (?-1690), som var kompaniets chef i Surat och Bombay บอมเบย์ i Indien, beslöt att öppna det igen. Ny personal anlände till Siam 1685, samtidigt som den första franska ambassaden anlände till Siam. Lägg märke till att Bombay numera har det officiella namnet Mumbai มุมไบ.

Engelsmännen hade velat att siameserna skulle förbinda sig att köpa en bestämd mängd engelska varor, men siameserna ville inte ha några långsiktiga avtal utan först och främst ett avtal om militär hjälp, om Siam skulle få problem med nederländarna. Det var detta krav som gjorde att engelsmännen hotade att lämna landet.

Trots alla förhandlingsförsök och dyrbara presenter som skickades till London, för vilka Constantine mottog ett tackbrev från Jakob II พระเจ้าเจมส์ที่ 2 (14 oktober 1633- 16 september 1701), lyckades man inte komma överens. Det var faktiskt nära krig mellan kompaniet och Siam, men det lyckades man undgå. Snart fick engelsmännen nog att göra på hemmaplan i stället och kontakten med Siam avbröts i nästan 140 år.