Berättelsen om denne man är också så intressant att den är värd ett alldeles eget avsnitt. Samuel White föddes omkring 1650 i England i en handelsfamilj från Bristol. Han blev utbildad som handelsman och sjöman och tog en styrmansexamen. Samuel hade också en äldre bror, George, som vi berättat om i samband med Constantine Phaulkon.

Liksom hans bror George hade gjort före honom seglade Samuel 1675 till Madras på en av det brittiska Ostindiska kompaniets båtar, under befäl av en kapten William Goodlad (?-1680). Ombord fanns det också en dam vid namn Mary Povey แมรี่ โพวีย์, som var bortlovad till en man vid namn Jearsey. Samuel blev förälskad i henne och känslorna besvarades. När de anlände till Madras begav sig Mary ändå motvilligt till sin tilltänkte man.

Uppenbart kunde Mary inte glömma Samuel och en dag lämnade hon sin tilltänkte man och sökte upp Samuel. De två beslöt sig för att gifta sig och vigseln förrättades av en fransk katolsk präst, eftersom den engelske prästen vägrade att viga dem. Innan Samuel träffade Mary finns det inget som tyder på att han tänkte stanna i Indien. Hans resa kan ha handlat om affärer för familjen eller utbildning i sjömanskap. Samuel påbörjade nu i stället en karriär i Östern.

För att kunna göra detta behövde han tillstånd för sin verksamhet och fick betala en, för den tiden, stor summa pengar för detta. Avgiften betalades faktiskt av den ovan nämnde kapten Goodlad, som skulle få tillbaka pengarna av Whites familj då han återvänt hem till England. Detta tyder på att Samuel kom från en välbärgad familj.

Det brittiska Ostindiska kompaniets (i fortsättningen ofta förkortat till kompaniet) huvudkontor i låg 1676 i Madras. Kompaniet hade även kontor på andra ställen, såsom Masulipatnam och Hugli ฮูกลี. Madraskontoret var störst och starkast med fortet St. George. Det lär ha varit en mycket vacker plats som beskrivits målande av samtida.

Här fanns förutom några få engelska soldater omkring 600 personer med portugisiskt blod, som lämnats kvar efter portugisernas imperium på 1500-talet. Dessa portugisiska ättlingar hade valt att slå följe med de nya vita härskarna. Det kan vara intressant att känna till att det inte fanns någon egentlig hamn i Madras, utan fartygen fick ankra upp ute på redden, och transporten av folk och gods till och från stranden sköttes med småbåtar.

Samuels bror George befann sig inte i Madras vid den här tiden utan hade rest till Ayutthaya i affärer. Men hans fru fanns kvar och var förmodligen också bosatt här. Samuel bodde förmodligen hos henne inne på fortets område.

Ostindiska kompaniet hade monopol på all handel och ingen fick handla utanför kompaniets kontroll i Indien eller Fjärran Östern. Detta enorma område var reserverat för ett enda bolag. Det var inte möjligt för en vanlig handelsman att upptas i kompaniet genom att betala en inträdesavgift eller genom goda vitsord. Ingen kunde bli medlem utan att ha investerat kapital och därmed ägde en andel i bolaget. Dessa andelar fanns emellertid inte till salu på den öppna marknaden och en liten klick privilegierade försåg sig med stora vinster i detta handelsmonopol.

Den engelske kungen hölls på gott humör genom att ge honom en del av kompaniets vinst och kompaniets folk visste hur de skulle imponera på den engelska eliten. Så här uttrycker sig en viss Macaulay;

”Ministrar, älskarinnor och präster hölls på gott humör med schalar och siden, svalbon, rosenolja, diamanter och säckar med pengar".

Samuel anställdes av kompaniet som lots, med förhållandevis låg lön. En man vid namn Elihu Yale อีลิฮู เยล (5 april 1649-8 juli 1721) arbetade också i Madras vid den här tiden. Denne man har fått ge namn åt det berömda Yale University มหาวิทยาลัยเยล. Elihu skulle senare avancera och bli direktör i kompaniet och också bli Samuels värsta fiende. Elihu hade rest till Indien i december 1671 och med tanke att utresan vid den här tiden tog cirka sex månader bör han ha varit framme omkring juni 1672.

(Elihu Yale)

Samuel började sin karriär med att lotsa kompaniets båtar i buktens hamnar, där de hämtade sitt gods innan de återvände hem till England. Han hade säkert möjligheter att skaffa lättförtjänta pengar under denna tid, men kanske hoppades han på att brodern George skulle hjälpa honom till ännu mer lönsamma affärer. Kort tid efter Samuels ankomst till Madras fick fru George White ett brev från sin man i Ayutthaya där han bad henne komma dit och den 20 maj 1676 reste hon i väg mot Siam. Tyvärr känner jag inte till hennes förnamn.

Man ska ha klart för sig att kompaniet inte hade haft någon möjlighet att stanna kvar på sina handelsstationer om de starka indiska härskarna i området velat kasta ut dem. Då kompaniet drev sin verksamhet uteslutande för vinsternas skull och inte hade några planer på att erövra några områden militärt tolererades de.