Några månader efter att fru George White kommit till Siam fick Samuel en inbjudan från sin bror George att komma och bo hos dem.

I dag seglar man hela vägen från Madras via Malackasundet till Thailand, men en sådan resa vid denna tid kunde ta ända upp till sex månader om vindarna var ogynnsamma. Dessutom fanns det stor risk att råka ut för pirater, eller nederländare, som var beredda att ta itu med potentiella handelskonkurrenter.

Det fanns emellertid en alternativ kortare resväg. Först seglade man över Bengaliska viken till Mergui, som då tillhörde Siam, och därifrån kunde man korsa den smala remsan på Malackahalvön och vidare mot Ayutthaya via stigar, floder och vägar. I stället för landvägen upp till Ayutthaya kunde man också fortsätta med båt på andra sidan Malackahalvön.

En sådan resa från Madras till Ayutthaya tog vid den här tiden omkring en månad. Det tog tre veckor att segla över Bengaliska viken och därefter cirka 10 dagar landvägen. Resande från Indien valde därför som regel den kortaste vägen, vilket också Samuel gjorde tidigt 1677.

Denna väg var heller inte utan faror. I farvattnen utanför Mergui fanns pirater och havszigenare (chao le), som delvis försörjde sig som pirater. Dessa havszigenare finns i området än i dag, men de har lyckligtvis bytt yrke. Jag har tidigare berättat om dessa chao le i ”Forntid,” avsnittet ”De tidiga människorna i Sydostasien,” artikeln ”Minoritetsgrupper i södra Thailand.”

Vid den här tiden behärskades handeln i Mergui av muslimer från Persien och Indien och de hade stor makt och höga poster i denna del av Siam. Mergui var i allra högsta grad en kosmopolitisk stad där man kunde se burmeser, siameser, kineser, indier, malajer och européer på stadens gator.

Handeln mellan Kina och Indien gick via Mergui. Kineserna seglade nämligen inte sina varor direkt till Indien och indiska och persiska fartyg seglade heller inte direkt till Kina. Kineserna lossade i stället sina varor i Ayutthaya och därifrån fördes de landvägen till Mergui och vidare ut via Bengaliska viken. Indiska och persiska varor transporterades således andra hållet.

Resan landvägen mot Ayutthaya startade omedelbart söder om Mergui via Tenasserimfloden (Maenam Tanao-si) แม่น้ำตะนาวศรี, Jalinga (Chalingkha) จะลิงคะ, den burmesiska byn Maw Taung (Mu Dong) มูด่อง och det thailändska passet Singkhon (Dan Singkhon) ด่านสิงขร ut till Prachuap Khiri Khan ประจวบคีรีขันธ์ i Thailandviken.

(Tenasserimfloden)

(Karta över provinsen Prachuap Khiri Khan)

I början var resan fortfarande ganska behaglig med vacker natur, man använde större båtar som var någorlunda komfortabla och man tog sig upp för floden med tidvattnets hjälp. Längre upp i floden började en farligare del av resan. Distansen var bara dryga 6 mil fågelvägen, men kunde ta flera dagar och man kunde bara använda sig av mindre båtar. Om det var regntid kunde det ta veckor att paddla mot strömmen och forsarna. Vägen gick dessutom genom en av världens mest ogenomträngliga och tigertäta djungler och de resande plågades av mygg och blodiglar.

Lokalbefolkningen brydde sig naturligtvis inte om myggen, blodiglarna eller de vilda djuren. De var vana vid djungeln och hade i århundraden paddlat genom området med laster av porslin, ädelträ, siden, bomullstyger, färgämnen och kopparkärl. Européerna däremot tyckte i allmänhet att resan var vidrig.

År 1662, femton år innan Samuel White påbörjade sin resa till Ayutthaya, hade ett franskt sällskap med den tidigare omtalade biskopen Pierre Lambert de la Motte rest samma väg. Den likaledes tidigare omtalade medresenären Jacques de Bourges skrev om deras upplevelser som senare publicerades i Paris och det är tack vare dessa anteckningar som vi fått veta hur det kunde vara att resa här vid denna tid.

Den 30 juni 1662 lämnade fransmännen Tenasserim;

”Vår transport bestod av tre båtar. Varje båt hade en besättning på tre man och hade en sektion med stråtäckt tak"....

"Vi lagade vår egen mat och sov i båtarna eftersom det var för farligt att gå iland på grund av de köttätande djuren, såsom tigrar och noshörningar, samt elefanter och vilda bufflar som det myllrar av i skogen, som sträcker sig så långt ögat kan nå på bägge sidorna av floden."

Beskrivningen fortsätter att tala om de starka strömmarna, de skummande forsarna och om kulierna som vadade i vattnet när de drog båtarna förbi svåra passager, eller när de stakade sig fram i timmar och bara kom någon kilometer framåt. Här beskrivs hur de la Motte nästan drunknade;

”Besättningsmännen som inte förmådde ta sig fram mot strömmen tappade kontrollen över båten som drev nedströms och slogs i bitar mot ett träd som vält och låg mitt i floden"...

"Genom nådens försyn fick biskopen fatt i en gren med vars hjälp han kunde dra sig upp... där han fick ligga kvar ett tag med vattnet forsande omkring sig."

Biskopen klarade sig men han och hans medresenärer blev av med sina resehandlingar och medresenären Francois Deydier fick därför återvända till Tenasserim för att skaffa nya. Under tiden väntade de la Motte och de Bourges i en hydda i Jalinga. Stackars Francois Deydier fick därefter börja om den hemska resan på nytt, men den 27 juli kunde alla äntligen komma i väg från Jalinga.

Det måste påpekas att sällskapet bestod av oerfarna resenärer som valt att resa under fel del av året. Det var regntid och några varor transporterades heller inte på floderna under regntiden. Från november till maj då floden var lugn kunde resan göras betydligt behagligare. Vid Jalinga upphörde floden att vara navigerbar. För en resenär som planerat sin resa i tid väntade här en bärstol eller en elefantritt.

Gods lastades på kärror eller bars av bärare och en ojämn stig ledde österut. Efter ungefär 16 kilometer kom man till Maw Taungpasset och efter ytterligare 25 kilometer nådde man fram till en väg som gick norrut utmed kusten. Biskopen som tyvärr ”glömt” att beställa en bärstol blev därför tvungen att åka i en kärra och han tyckte vägen till passet var mycket besvärlig;

”Våra kärror gav oss mer tortyr än bekvämlighet. Faktiskt var vi mestadels tvungna att gå till fots. Kärrorna var våra nattkvarter... Det var då som blodiglarna kom slingrade i horder från den ångande marken och attackerade oss så oupphörligt att vi inte kunde förhindra dem från att suga vårt blod"...

"För att hålla de vilda djuren borta byggde vi palissader varje natt, med boskapen och bagaget i centrum... Det gick inte en enda natt utan att vi hörde noshörningar och framför allt tigrar som strök runt omkring oss."

Salt och tobakssaft användes för att få blodiglarna att släppa taget, men det hade ingen berättat för biskopen. Ingen hade heller berättat för honom att noshörningar inte är köttätare, eller människoätare, vilket många franska resenärer trodde vid den här tiden. Efter tre dagar växelvis i kärran och till fots nådde man fram till en oidentifierad by som källan kallar för Menam. Där fick sällskapet visa upp sina resehandlingar innan de fick fortsätta. Därefter bar det av nedför och ut mot havet och de kom fram till Ayutthaya den 22 augusti 1662.

Samuel skulle komma att göra denna resa genom djungeln hela åtta gånger (fyra tur och returresor). Den sjunde resan höll på att kosta honom livet. Det återvänder vi till längre fram. I Ayutthaya återsåg Samuel sin bror George och träffade så småningom även Constantine Phaulkon. Samuel och Constantine tyckte bra om varandra redan från början.

Kusthandeln i Siam dominerades av muslimska handelsmän, men det fanns som tidigare nämnt också engelska interlopers som ägnade sig åt siamesisk kusthandel. Kompaniet hade emellertid i många år betraktat den siamesiska handeln som varande inte enbart kusthandel.

Japanska varor som kom till Ayutthaya skulle kunna säljas i England med vinst, men japanerna gjorde bara affärer med muslimerna och nederländarna. Trots att kompaniet hade haft agenter i Ayutthaya sedan 1612 hade man inte lyckats komma in på den eftertraktade japanska handeln. Detta berodde på nederländarnas stora faktori i Ayutthaya med 25 europeiska assistenter, och de var inte det minsta intresserade av konkurrens.

Under en period hade Siams handel skötts av en minister som var muslim. I engelska brev från denna period kallades han Ophra Synnoratt. Det lär ha handlat om Chaophraya Phrakhlang. Han hade hjälpt många av sina trosfränder till höga poster i handelsadministrationen och själv försvarade han detta med att han var tvungen att balansera nederländarnas inflytande och makt.

Faktum var att detta delvis var sant då nederländarna till sist insåg att de inte kunde konkurrera med de muslimska handelsmännen. Trots att indierna lastade om sina varor vid Mergui och transporterade godset tvärs över halvön kunde de sälja sina varor billigare än nederländarna i Ayutthaya, som seglade sina varor den långa vägen via Malackasundet.

Som tidigare omtalat växte oviljan mot muslimernas växande makt, trots att de höll nederländarna på mattan. Nederländarna dominerade fortfarande Thailandviken med sina fartyg och muslimerna skulle inte kunna försvara Ayutthaya till havs om detta blev nödvändigt. Muslimerna beskylldes dessutom för att vara illojala mot den siamesiska kungen som därmed gick miste om inkomster och att de hade planer på att ta över makten i Siam och införa islam.

Den muslimske ministern dog omkring tiden för Samuel Whites besök i Ayutthaya och hans död blev början på en reaktion mot den indiska muhammedanska dominansen och hans post övertogs av en siamesisk ämbetsman. Kung Narai såg nu en möjlighet att förstärka Siams svaga maktposition och började bearbeta och gynna det brittiska Ostindiska kompaniet.