Den nya politiken mot det brittiska Ostindiska kompaniet passade George White och hans frihandelsvänner utmärkt. Kusthandeln på Siam var vid denna tid av två slag; handelsmännens egen privata verksamhet och den kungliga siamesiska monopolhandeln.

Den siamesiske kungen hade monopol på all handel med elefanter, salpeter, tenn, betelnötter och väldoftande träslag och hade egna fartyg för export från Mergui. Dessa fartyg hade tidigare varit bemannade med indiska kaptener och besättningar, men den nya politiken öppnade nu möjligheter för kompaniets kaptener och engelsmän i allmänhet.

Samuel fick också audiens hos kung Narai och utnämndes till kapten i den siamesiska handelsflottan. Som kapten på ett av kungens fartyg, med laster till det indiska riket Golkonda, fick Samuel en mycket fördelaktig position. Förutom en mycket högre lön fanns det plats för egen last och därmed stora privata inkomster.

Framtidsutsikterna såg nu lovande ut för den unge Samuel. Det bestämdes dock att Samuel skulle återvända till Madras och att en siamesisk agent formellt skulle be det brittiska Ostindiska kompaniet om lov för att få nyttja Samuels tjänster. Förmodligen gav Samuel sig i väg från Ayutthaya i oktober 1677. Han seglade sedan från Mergui till Masulipatnam där kungens agent gjorde en formell begäran att få utnyttja Samuel i siamesisk tjänst, vilket beviljades.

Samuel flyttade därefter från Madras till Mergui med sin fru Mary och dottern Susan (1677-?), som föddes vid denna tid. Vi vet ganska litet om var han bodde eller vad han sysslade med de första åren, men vi vet att han 1680 började frakta elefanter. Handeln med elefanter mellan Indien och Siam var mycket gammal. Det pågick ständiga krig i Indien och i dessa krig har elefanter jämförts med moderna tiders tanks. Djunglerna i Siam var fyllda av elefanter och Siam ansågs vara ett rike med en stor reserv av dessa tjockhudingar.

Genom åren hade siameserna utvecklat stor skicklighet i att fånga elefanter och när de var tämjda fördes de till Tenasserim. Här lastades de ombord på stora flatbottnade båtar som fördes till Mergui med tidvattnet. Därifrån skickades de vidare med fartyg till Indien. Det var inget lätt jobb att lasta elefanter som transporterades 14-26 åt gången, enligt en viss Thomas Bowrey โทมัส บาวรี่ (cirka 1650-1713), och fartygen måste vara mycket starka. Då elefanterna var säkert framme fick de var och en minst 70 bananträd för att återhämta sig efter de 16-20 dagarna till sjöss.

Samuel skötte sitt arbete så bra att han efter sina första två år i siamesisk tjänst ombads att fortsätta. Samuel var populär hos alla utom muslimerna, eftersom han representerade den nya politiken som syftade att minska deras makt. Engelsmän både inom och utom kompaniet hade nu börjat tjäna pengar tack vare Samuels handelsverksamhet. Samuel besökte Ayutthaya ännu en gång 1679, där han återigen träffade Constantine Phaulkon.

Constantine hade, som tidigare nämnt, blivit utnämnd till siamesisk ämbetsman med titeln Luang Wichayen och chef för utrikeshandeln 1680. Detta gav honom administrativ kontroll över den kungliga monopolhandeln. Constantine, som börjat närma sig fransmännen, visste att det skulle ta tid att skapa goda kontakter med dem och under tiden valde han att arbeta med en stab duktiga engelsmän.

De bästa förmågorna lockade han över från kompaniet med löften om höga löner och lysande framtidsutsikter. En av dessa hade han redan, nämligen Samuel White, men brodern George hade, som tidigare nämnt, återvänt hem till England omkring 1681.

I Mergui vågade muslimerna inte göra något mot en av kungens kaptener, men en man vid namn Ali Beague อาลี บีค, som var kungen av Golkondas guvernör över Masulipatnam, skapade problem för Samuel på olika sätt. Han sympatiserade med sina religionsfränder i Tenasserim, som han också hade affärer ihop med.

Det började med att Samuel kände sig lurad på en större summa pengar i en affär med honom. I september 1681 tvingade Ali Beague Samuel att lämna Masulipatnam, utan att Samuel fick levererat den utrustning till fartyget som utlovats. Detta inkluderade bland annat ankartross. Samuels gamla ankartross brast då han ankrade upp utanför Martaban och fartyget började driva och gick på grund. Nyheten om denna katastrof nådde Masulipatnam i januari 1682 och enligt ryktena skulle Samuel ha drunknat. Samuel lyckades emellertid få fartyget flott och segla det till Mergui.

Ungefär samtidigt miste Samuel sin fru Mary. De hade hunnit få ytterligare en dotter, som döptes till Mary (1680-1716) efter sin mor. Mary och Susan, den första dottern, skickades hem till England. George White och Thomas Povey, som var en bror till Samuels fru Mary, utsågs till Samuel Whites juridiska ombud och vårdnadshavare till de två döttrarna. Samuel skickade hem pengar som skulle användas för att köpa lantegendomar till döttrarna om han själv skulle dö i förtid.