Jag har tidigare berättat att Thailand tvingade till sig templet Preah Vihear från Frankrike 1941. Se även det tidigare avsnittet ”Andra världskriget och efterkrigstidens Thailand,” artikeln ”Fredsavtalet mellan Thailand och Frankrike.” Efter andra världskriget var man dock tvungen att lämna tillbaka templet till fransmännen.

Efter att Kambodja hade proklamerat sin självständighet den 9 november 1953 krävde man äganderätten till Preah Vihear, som ligger på en 600 meter hög bergstopp med det thailändska namnet Khao Phra Wihan เขาพระวิหาร. Templet är lättillgängligt från den thailändska sidan, medan vägen upp till templet från den kambodjanska sidan är mycket brant.

Enligt de gamla traktaten med Frankrike från 1904 och 1907 tillhörde området Thailand och ärendet skulle fem år senare, den 6 oktober 1959, tas upp av Internationella domstolen i Haag. De thailändska ledarna var så säkra på att få rätten till templet att de knappast tänkte på möjligheten att de kunde förlora.

Efter att de franska kolonialstyrkorna besegrats av Vietminh den 7 maj 1954 tog Thailand helt enkelt över templet. Se även den tidigare artikeln ”Slaget vid Dien Bien Phu 1954,” i detta avsnitt. Thailändska soldater ryckte helt enkelt in och ersatte de franska soldaterna vid Preah Vihear under kraftfulla kambodjanska protester.

Ett första tempel hade uppförts här tidigt på 800-talet, men merparten av det nuvarande templet byggdes under khmerkungarna Suryavarman I som regerade 1006–1050 och Suryavarman II som regerade 1113–1150. Därför kan du ibland se lite olika åldersuppgifter om templet.

Det var inte bara Laos som bekymrade Thailand. Kambodjas statschef prins Norodom Sihanouk som förde en mer eller mindre strikt neutralistisk politik arbetade nämligen för närmare relationer med Kommunistkina i slutet av 1950-talet. Anledningen var kanske delvis att minska Nordvietnams makt.

Under sin ockupation av tempelområdet hade Sarit Thanarat sett till att den thailändska flaggan vajade väl synlig från den kambodjanska slätten nedanför bergsklippan. Han hade också svurit på att aldrig låta Kambodja ta över området. Thailand valde nu också att stödja den nationalistiska oppositionen mot Norodom Sihanouk, stängde gränsen och de diplomatiska förbindelserna med Kambodja bröts i oktober 1961. Thailand började därefter ge stöd till diverse motståndsrörelser i Kambodja för att straffa Norodom Sihanouk.

Internationella domstolens beslut den 15 juni 1962 kom som en chock för Thailand då domstolen röstade 9-3 till Kambodjas fördel. En rasande Sarit kallade till ett ministermöte den 20 juni. Bland den thailändska befolkningen hördes ett ramaskri och upprördheten blev så stor att det propagerades för att templet skulle tas med våld. Thailand stod faktiskt på randen av ett krig mot Kambodja och prins Norodom Sihanouk pekades ut som en fiende till Thailand.

Den 21 juni 1962 marscherade över 50 000 studenter från Sanam Luang till parlamentet medan de skrek ut sina protester mot domstolens beslut. Demonstranterna kom från alla stora universitet i Bangkok. Framför parlamentsbyggnaden turades studentledarna om att hålla tal som förkastade domstolsbeslutet och de kambodjanska ledarna. Regeringen gjorde inte mycket för att förhindra demonstrationerna utan gav i stället sitt tysta stöd.

Efter två veckors känsloladdade tal och demonstrationer mot domstolens beslut höll premiärminister Sarit ett radio- och TV-tal där han försökte förklara varför Thailand accepterade domstolens beslut under protest. Det anses allmänt att det var kung Bhumibol som låg bakom Sarits beslut. Som medlem av FN var Thailand helt enkelt tvunget att erkänna domen. Dessutom hade man ju gått med på att den Internationella domstolen fick döma i ärendet.

De thailändska soldaterna lämnade därefter templet och drog sig tillbaka till en militärförläggning strax norr om det som skulle bli gränslinjen. Kambodjanerna var överlyckliga och prins Norodom Sihanouk ledde personligen en klättring uppför klippan för att markera Kambodjas äganderätt.

Vid den här tiden fanns det faktiskt ett visst hopp om försoning. Detta efter att Sihanouk hade genomfört en ceremoni där han slog fast att templet hade stor betydelse för buddhister i båda länderna. Han klargjorde också att thailändarna kunde besöka templet utan restriktioner och att de skulle få behålla de reliker som de tidigare lagt beslag på under ockupationen. Detta trots att den Internationella domstolen hade uppmanat Thailand att lämna tillbaka dessa.

Under åren 1963-1964 vädjade Sihanouk gång på gång om en internationell konferens för att garantera Kambodjas neutralitet. Laos hade ju fått en sådan garanti under konferensen 1962.

Under en lång period efter det kambodjanska övertagandet av Preah Vihear kunde området inte besökas på grund av de röda khmerernas aktiviteter och alla landminor i området. Du kan läsa mer om dessa röda khmerer i det kommande avsnittet ”Thailand under och efter Vietnamkriget,” i artikeln ”Seni Pramoj och Kukrit Pramoj. Det var först i slutet av 1990-talet, då de röda khmererna började upplösas, som man åter kunde besöka Preah Vihear. Under de kommande åren ansträngde sig både de thailändska och kambodjanska myndigheterna för att göra området mer lättillgängligt för besökare och turister.

Problemet med Preah Vihear var dock långt ifrån över och utvecklades till en allvarlig konflikt mellan de båda länderna med början 2008. Se även "Nutid,” avsnittet "Thaksin Shinawatra och hans efterträdare,” artikeln "Preah Vihear-krisen (juli-augusti 2008).”

Naturligtvis var den thailändska militären oroad över de försämrade relationerna med Laos och Kambodja under denna period. Det handlade i båda fallen om områden som thailändarna ansåg sig ha en stark historisk rätt till. Den thailändska militären hade återerövrat delar av Laos och Kambodja under åren 1940-1941 för att därefter "rånas" på dessa av civila politiker och stormakterna omedelbart efter kriget. Militären rättfärdigade nu sin auktoritet genom att fokusera på hotet från kommunismen mot landets säkerhet som kom från Indokina.

Det är möjligt att man 1962 och 1963 hade tankar om att använda amerikansk träning och materiel för att förbereda sig för mer direkta militära ingripanden i Indokina om behov eller tillfälle för detta uppstod.

Då det blev känt att Kambodja hade bett USA om militärhjälp för att bekämpa infiltratörer från FNL protesterade Sarit återigen. FNL är en förkortning av franskans Front National pour la Libération du Sud Viêt Nam. På svenska är FNL även känt som Sydvietnams nationella befrielsefront. I USA används ofta Viet Cong (Wiat Kong) เวียดกง för FNL.

FNL var en ledande gerillarörelse dominerad av kommunister i Sydvietnam under Vietnamkriget. FNL stred tillsammans med den nordvietnamesiska armén, med stöd från Sovjetunionen och Kina, mot Sydvietnams USA-understödda regering och senare mot de amerikanska trupperna i landet. Du kan läsa mer om FNL i de externa länkarna.

Den 12 juli 1962 berättade Sarit för pressen att Kambodja, enligt den information som han hade fått, hade bett om utrustning för att utvidga sin armé från 4 divisioner till 10. Sarit tvivlade på att Kambodja skulle använda dessa extra styrkor för att bekämpa kommunisterna och sade att de faktiskt kunde bli använda mot Thailand. Detta återgavs i pressen och det påpekades i officiella uttalanden att Thailand skulle bli mycket besviket om USA gav ökad militärhjälp till deras fiende Kambodja.

Utrikesminister Thanat Khoman menade också att Kambodja i realiteten stödde FNL genom att de fick lov att passera genom landet. Försvarsminister Thanom Kittikachorn uttalade en förhoppning om att USA skulle konsultera Thailand innan de gav ytterligare vapen till Kambodja.

Samtidigt opponerade Thailand sig mot Sihanouks påstående om att ett hot mot hans land snarare kom från Thailand och Sydvietnam än från de kommunistiska nationerna. Thailand anklagade dessutom Sihanouk för att planera en överenskommelse med Kommunistkina som skulle ge kineserna lov att ha baser i landet. Gränssammanstötningarna ökade under sommaren 1962 och det talades mer och mer om krig i Bangkok.

I mitten av september 1962 nådde kritiken mot USA sin höjdpunkt när det blev känt att USA hade levererat 12 flygplan av typen T-28 till Kambodja, enligt en tidigare överenskommelse, och att det planerades för ytterligare leveranser under året. Protesterna var så högljudda att den amerikanska ambassadören offentligt försäkrade att amerikanska vapen i Kambodja aldrig skulle användas för att döda thailändare.

USA hade valt en ytterst olämplig tidpunkt för sin vapenleverans till Kambodja och Thanat Khoman gjorde följande uttalande: "Det existerar inget partnerskap mellan Amerika och Thailand." Några få dagar senare meddelade den thailändska regeringen att de ville förhandla med Sovjetunionen om ett handelstraktat.

Ytterligare några dagar senare sade Sarit att denna handling inte var avsedd som en hämndaktion mot USA, på grund av vapenleveranserna till Kambodja, men han medgav att leveransen av planen var opassande och "att goda vänner inte gör så.” Sarit tyckte att USA skulle upphäva sitt beslut om vapenleveranser till Kambodja och man hade också meddelat den amerikanske ambassadören om Thailands inställning i denna fråga. Det tidigare återupprättade förhållandet mellan USA och Thailand hade återigen försämrats.