Jag har tidigare nämnt att militären fungerade som en viktig social institution i Thailand. Det fanns grovt räknat fyra sätt att avancera i det thailändska samhället; högre utbildning, militären, det buddistiska munkväsendet eller inom affärslivet.

Det buddhistiska munkväsendet var inte speciellt attraktivt. Man var tvungen att leva i celibat och kunde inte hoppas på speciellt mycket pengar och makt. Att syssla med affärer var i princip stängt för unga thailändare då kineserna dominerade denna syssla och den var genomsyrad av värderingar och ett kynne som var främmande för de flesta thailändare. Historiskt hade högre utbildning varit vägen för medel- och överklassens unga att ta sig in i byråkratin. Intagningen till universiteten var dock mycket restriktiv och detta förändrades inte förrän på 1960-talet.

Armén däremot rekryterade sina officerare ganska brett i samhället och inga av dem hade någon universitetsutbildning. De delade en gemensam utbildning och motvilja mot de rika i samhället. Genom att ge sig in i politiken kunde militärerna få del av välståndet på ett sätt som annars inte hade varit möjligt.

Sett i detta sociala sammanhang är arméns uppförande lättare att förstå. Höga militära officerare under Phibun utvecklade ett enormt brett register att sko sig på nationens tillgångar. Officerare kunde bli ministrar, biträdande ministrar, provinsguvernörer, kommissionsmedlemmar eller rådgivare och kunde därigenom få stora lönelyft och möjligheter till att bli korrupta.

De kunde också bli medlemmar i styrelserna för de nya affärsföretagen som kineser eller utlänningar finansierade och de kunde skaffa sig lukrativa regeringskontrakt, licenser eller monopol. Möjligheterna kan tyckas oändliga och företagsamma thailändska militärer tog i allra högsta grad vara på dessa.

I något sammanhang har jag hört en observatör av thailändsk politik säga följande; Den thailändska militären är egentligen inget annat än oerhört skickliga affärsmän förklädda i uniform!