Thailands närmande till väst och deltagandet i Koreakriget medförde att landet utsattes för en allt häftigare kommunistisk propaganda från Moskva och Beijing. Året 1952 blev ett kritiskt år för Thailands inre säkerhet och västerländska observatörer menade att kommunisterna i Thailand hade fått vind i seglen. Den kommunistiska propagandan gick ut på att få folket att ta avstånd från Phibuns politik och i stället slå in på en neutralistisk linje, enligt Pridi Banomyongs idéer. Detta var farliga tankar för en västvänlig regering.

Efter vapenvilan i Koreakriget 1953 framstod Kina både som en fredsälskande nation och som en stormakt som lyckats stå emot det mäktiga USA och andra västmakter under kriget. Denna bild av Kina fick en del thailändare att börja ifrågasätta det kloka i att ha så nära förbindelser med USA.

(Den thailändska texten säger "kommunism eller frihet")

1953 proklamerade Kommunistkina bildandet av en "självständig taistat" i Xishuangbanna (Sipsong Phan Na) i södra Kina. Baktanken var naturligtvis att försöka få igång ett uppror mot militärstyret i Thailand. Denna taistat skulle ligga i Yunnanprovinsen, där det som tidigare omtalat, fanns ett betydande antal taispråkiga invånare.

Beijing sade att denna stats nya regering skulle stå som modell för andra taispråkiga folk i Sydostasien, som ville frigöra sig från USA:s och Nationalistkinas imperialism. Beijing rörde vid en verkligt öm tå, då ju Phibun tidigare hade fått thailändarna att drömma om ett ”Storthailand” 1939-1940 och även Pridi hade fört en slags samlingspolitik. Se även ”Enväldets avskaffande och vägen mot militärdiktatur,” artikeln ”Siam blir Thailand” och ”Andra världskriget och efterkrigstidens Thailand,” artikeln ”Thailand återtar förlorat territorium (1942)."

Pridi dök nu upp från sin anonymitet i Beijing och fördömde Phibuns regering och stödde planen om att samla de olika taifolken. Detta bekräftade många thailändares misstankar om att Kina arbetade för Pridis återkomst till makten i Thailand.