Även för kineserna i Thailand var året 1952 ett omstörtande år. De hade som tidigare omtalat delats i två politiska läger. Den ena gruppen stödde Kuomintang och den andra gruppen kommunisterna i Beijing och propagandan var intensiv från bägge sidor. Efter påtryckningar från USA beslöt sig general Phao och hans polis för att slå till hårt mot båda lägren. Detta för att förhindra att någondera av grupperna skulle bli en maktfaktor.

Förevändningen var oron för att Pridi kunde tänkas försöka sig på ett nytt kuppförsök, men huvudmålet var naturligtvis kommunisterna. Phao startade sin kampanj mot kineserna den 10 november 1952 med razzior och massarresteringar. Enligt historikerna Chris Baker och Pasuk Phongpaichit drabbade räderna i första hand lojala anhängare till Världsfredsrådet, som hållit kongress i Stockholm i mars 1950.

Långt ifrån alla dessa var kommunister, men de var motståndare till kärnvapen och kritiska till USA:s engagemang i Korea. USA menade att det handlade om en sovjetisk komplott för att destabilisera västvärlden.

Polisen berättade att man avslöjat ett kommunistiskt kuppförsök och mellan november 1952 och januari 1953 arresterades mer än 250 personer och över 150 kinesiska företag utsattes för razzior. Dessutom förbjöds många kinesiska föreningar och kinesiska skolor stängdes. Andra källor talar om minst tusen arresterade personer och att de flesta av dessa var etniska kineser. Många blev också deporterade till Kina.

En av de som häktades den 10 november 1952 var den tidigare omtalade vänstermannen och Seri Thai-medlemmen Kulap Saipradit. Han anklagades för högförräderi och dömdes senare till 14 års fängelse. Han släpptes fri i februari 1957 i samband med firandet av buddhismens tjugofemte århundrade.

Det påstådda kuppförsöket resulterade i en skärpt antikommunistisk lag den 13 november 1952. Lagen är känd som Un-Thai Activities Act eller Anticommunist Act (Phra Ratchabanyat Pongkan Kankratham Anpen Khomminit) พระราชบัญญัติป้องกันการกระทำอันเป็นคอมมิวนิสต์. Lagen gav regeringen långtgående befogenheter att arrestera vem som helst som hade förbindelse med en kommunistisk organisation, eller som propagerade för kommunism. Om man befanns skyldig kunde man dömas till mellan 5 och 10 års fängelse.

General Phao gjorde sin egen tolkning av denna lag och bedrev terror av väldiga dimensioner mot kineserna. Många ickekommunistiska vänstersympatisörer blev också arresterade och kvarhölls på obestämd tid.

I december 1952 blev Tiang Sirikhanth arresterad på nytt. Samtidigt arresterades fyra av hans anhängare. Dessa var Chan Bunnag (Chan Bunnak) ชาญ บุนนาค, Lek Bunnag (Lek Bunnak) เล็ก บุนนาค, Pong Khieowichit (Phong Khiaowichit) ผ่อง เขียววิจิตร och Sanga Prajakwong (Sanga Prachakwong) สง่า ประจักษ์วงศ์. Alla fem blev därefter uppenbart brutalt mördade av polisen enligt order från Phao Sriyanond. Flera källor säger att de blev strypta. Deras brända och nedgrävda kroppar hittades flera år senare i ett skogsparti i provinsen Kanchanaburi.

(Chan Bunnag)

Det råder delade meningar om äktheten av det avslöjade kuppförsöket 1952. En del observatörer har hävdat att Phibun och Phao tvingades att hitta på ett kuppförsök för att skrämma upp folket och därigenom kunna rättfärdiggöra sin terror mot oppositionen.

Den brittiske ambassadören Sir Geoffrey Arnold Wallinger เจฟฟรีย์ อาร์โนลด์ วัลลินเยอร์ (2 maj 1903-5 juli 1979), som var verksam i Thailand åren 1951-1954, hade dock en annan uppfattning. Enligt honom skall den brittiska underrättelsetjänsten ha informerat de thailändska myndigheterna om att en ung thailändsk officer vid flygvapnet, som tjänstgjort i London, värvats av sovjetiska agenter.

(Sir Geoffrey Arnold Wallinger)

Undersökningar skall ha visat att denna officer var inblandad i en konspiration mot Phibuns regering och att den hade för avsikt at avsätta kungen och bilda en republik med hjälp av frihetsstyrkor. Efter detta blev den thailändska regeringens politik fientlig mot Beijing och vänlig mot Taiwan, som man fortsatte att ha diplomatiska förbindelser med.

Våldet var inte slut här och den 9 mars 1953 mördades tidningsredaktören Ari Liwira อารีย์ ลีวีระ (1913-9 mars 1953) och ett år senare försvann parlamentsmedlemmen Phon Malithong (Phon Mali-thong) พร มลิทอง (?-22 mars 1954) från Samut Sakhon. Hans döda kropp hittades senare bunden vid en betongpelare, som kastats i Chaophrayafloden.

(Ari Liwira)

I mars 1955 blev de påstådda kommunistkonspiratörerna från november 1952 ställda inför rätta och det visade sig då att det var betydligt fler thailändare än kineser inblandade! General Phaos tidigare försök att skylla hela skulden på kineserna framstod nu i ett löjets skimmer. Några månader senare entledigades Phao från en rad poster av Phibun och han var inte längre ansvarig för politiken mot kineserna i landet.