Den thailändska regeringens rädsla för kommunistisk aggression ökade under våren 1953 då Vietminhstyrkor gick in i Laos för första gången och bildade en regering som de kallade den fria laotiska regeringen. Thailand fruktade att detta kunde bli upptakten till ett uppror i nordöstra Thailand.

Befolkningen här stod ju nämligen språkligt, etniskt och kulturellt nära sina bröder i Laos. Dessutom fanns det som tidigare nämnt omkring 50 000 vietnamesiska flyktingar längs Mekongfloden, som kunde tänkas vara lojala mot Ho Chi Minh. Se även ”Andra världskriget och efterkrigstidens Thailand,” artikeln ”Pridi och hans politik."

Tiden föreföll mogen för infiltration och undergrävande verksamhet i Thailand och regimen var medveten om faran med de omkringvandrande Vietminhtrupperna på andra sidan Mekongfloden. Det förklarades högsta beredskap i de provinser som låg utmed gränsen till Laos och armé- och polisstyrkorna i området förstärktes kraftigt 1953 och 1954.

Hotet mot Thailand kulminerade i december 1953 då Vietminh erövrade den laotiska staden Thakhek, som låg strategiskt på andra sidan Mekongfloden. Andra Vietminhstyrkor invaderade norra Laos 1954 och i april 1954 gick de också in i Kambodja. Under den här tiden visade det sig att USA var berett på att hjälpa Thailand och beviljade en thailändsk begäran om militärhjälp.

Thailand appellerade till FN:s säkerhetsråd om att en kommission skulle tillsättas för att undersöka händelserna i Laos och Kambodja, men Sovjetunionen använde sin vetorätt för att förhindra detta. Därefter vände Thailand sig till FN:s generalförsamling, men innan ärendet togs upp i september 1954 hade både kriget i Indokina och Genèvekonferensen