Den 12 juni 1962 skrev de tre laotiska fraktionerna under en överenskommelse om att bilda den omtalade koalitionsregeringen med prins Souvanna Phouma som premiärminister och där hans neutralister fick de två omstridda ministerposterna. Den 23 juni var regeringsbildandet klart där neutralisterna fick 11 ministerposter, högerflygeln 4 och Pathet Lao 4. Både general Phoumi och prins Souphanouvong fick titeln biträdande premiärminister. Phoumi blev tvungen att samtycka till denna trepartiregering under hot om att den amerikanska hjälpen annars skulle dras in.

Både USA och Sovjetunionen uttryckte sin glädje över framgången med ett steg mot fred i Laos. Däremot tvivlade Thailand på Souvanna Phoumas förmåga att motstå Pathet Lao. När den laotiske informationsministern, som var en Pathet Lao-man, hävdade att amerikanska trupper i Thailand utgjorde ett hot mot Laos självständighet togs detta som ett tecken på att Souvanna inte kunde styra kommunisterna i regeringen.

Att den laotiska regeringen öppnade diplomatiska förbindelser med Kommunistkina och Nordvietnam gjorde inte saken bättre trots att detta inte kan ha kommit som någon överraskning för de thailändska ledarna. Att Souvanna lät Souphanouvong fungera som premiärminister då han själv reste till Europa sågs också som ett dåligt tecken. Thailand tvekade om man skulle erkänna den laotiska regeringen på grund av dessa händelser.

Mindre än en vecka efter underskrivandet av den internationella överenskommelsen om Laos neutralitet meddelades det att USA skulle dra tillbaka cirka hälften av sina marinsoldater från Thailand och president Kennedy berättade för prins Souvanna att USA var villigt att ge Laos ekonomisk hjälp. De thailändska tidningarna skrev att USA uppenbart lät sig påverkas mer av laotisk propaganda än av att Thailands säkerhet var hotad. Den thailändska regeringen var så känslig för Pathet Laos antithailändska propaganda att man sköt upp beslutet om Thailand skulle delta i Genève eller ej några dagar senare.

Medan man i väst nu trodde att hotet i Laos var över var de thailändska ledarna långt ifrån lugna. Den fortsatta närvaron av amerikanska styrkor i Thailand var enligt många den avgörande testen på hur villigt USA var att försvara Thailand. Skulle de dras bort var den enda möjligheten att få en gemensam försvarspakt med USA.

Denna andra laotiska regeringskoalition skulle inte vara längre än den första även om den till namnet skulle finnas kvar i ytterligare 10 år. Så fort avtalet om Laos neutralitet var signerat upphörde Sovjet med sina hjälpsändningar. I överenskommelsen fanns också ett beslut om att alla vietnamesiska trupper skulle dra sig tillbaka från Laos före ett bestämt datum.

På den dag som bestämts i överenskommelsen meddelade också den nordvietnamesiska ambassaden i Vientiane att alla vietnamesiska trupper i landet hade dragits tillbaka. Detta var emellertid väldigt svårt att kontrollera eftersom Pathet Lao inte tillät den kontrollkommission, som än en gång var på plats, att besöka den befriade zonen. I själva verket fanns de också kvar i Laos.

Kampen om Sydvietnam var i full gång och man var i högsta grad beroende av Ho Chi Minh-leden, som nu hade byggts ut för att kunna transportera lastbilar och stridsvagnar. Misstankarna om att USA var på väg att trappa upp sina åtaganden i Sydvietnam gjorde att Nordvietnam blev ännu mer beslutsamt att använda laotiskt territorium för sina egna syften.

Neutralisterna i Laos delades snart upp i två grupper. Den ena leddes av Kong Le och den andra, som var en vänstergrupp, leddes av Quinim Pholsena (Kinim Phonsena) กินิม พลเสนา (18 november 1915-1 april 1963) och överste Deuane Sunnalath (Duean Sunnalat) เดือน สูนนะลาด (1927-1978).

(Quinim Pholsena)

Den 12 februari 1963 blev Kong Les andreman, överste Ketsana Vongsouvanh (Ketsana Wongsawan) เกดสะหนา วงสะหวัน (?-12 februari 1963), mördad. Då många av vänsterministrarna fruktade för sina liv flydde de till Pathet Lao i Khang Khay. Tillsammans med Pathet Lao genomförde de en attack på Krukslätten, men Kong Le som nu hade allierat sig med Phoumi slog tillbaka anfallet.

I Vientiane fortsatte mördandet och den 1 april var det utrikesminister Quinim Pholsenas tur. Han hade varit en av Souvanna Phoumas närmaste män. Inom kort mördades flera ministrar från neutralistpartiet. Detta blev signalen för de kommunistiska medlemmarna i regeringen att lämna huvudstaden och resa till Krukslätten, då de inte kunde känna sig säkra i Vientiane. I fortsättningen stod deras stolar tomma under regeringssammanträdena och vittnade om att koalitionen endast var en illusion.

Den 19 april 1964 genomförde Kou Abhays son Kouprasith Abhay (Kupasit Aphai) กุปะสิด อะไพ (1926-1999?) en högerkupp mot den neutralistiska regimen och arresterade Souvanna Phouma. Kuppen hade inte stöd av USA och efter internationella påtryckningar återinsattes Souvanna Phouma som premiärminister. Han skulle förbli på denna post ända fram till 1975. Kouprasith Abhay hade samarbetat med generalerna Ouane Rattikone och Siho Lamphouthacoul (1934-september 1966) då han genomförde sin misslyckade kupp.

(Kouprasith Abhay)