Sarit tog kontroll över sitt land på ett sätt som gjorde honom och hans femåriga regeringstid lätt att komma ihåg och för vissa svår att glömma. Han var energisk i sin iver att hålla rent och ordning i sitt land. Gatorna skulle vara reparerade och rena, småkriminella infångades och denna form av kriminalitet minskade och prostitutionen bringades under kontroll.

Sarit ansåg också att cykeltaxi var föråldrat och ociviliserat och förbjöd dem i Bangkok 1960. Han förklarade krig mot bruk och handel med opium och vidtog sällsynt hårda åtgärder mot mordbrännare. De avrättades offentligt utan rättegång, nästan bokstavligen på platsen för sitt brott.

Alla motståndare till hans regering stämplades som "kommunister,” oavsett politisk tillhörighet, och hölls i förvar långa perioder utan rättegång, utan att kunna friges mot borgen. Ledare i nordöst fängslades eller mördades regelbundet efter hand som militärens makt ökade. Delar av den thailändska befolkningen som oroade sig för anarkistiska tendenser i landet välkomnade den auktoritära ledningen, medan andra grupper förfasades och kom politiskt på drift och hördes inte av igen på 15 år.

Varken allmänheten eller armén ville ha någon återgång till den absoluta monarkin, men Sarit återupprättade ändå monarkins aktiva roll genom att återuppliva ceremonier som inte genomförts sedan 1932 och uppmuntrade kungen att visa sig offentligt. Sarit visade också sin lojalitet mot kung Bhumibol i en stor offentlig ceremoni. Kungen fick som uppgift att personligen överräcka alla universitetsexamina till studenterna och reste flitigt ut till landets provinser. Regeringen fick auktoritet tack vare denna nära förbindelse med kungen.

Regimen fick också trovärdighet genom att man använde sig av den nya välutbildade generationens högt kvalificerade experter och tekniker som fått sin utbildning i utlandet. De fick arbetsuppgifter i regeringen och i andra höga positioner.

Sarits regim försökte också rättfärdiga sin regim i demokratiska termer genom att kämpa för ekonomisk utveckling i allmänhetens intresse. Sarit menade att hans regim förtjänade epitetet "revolutionär" och ägnade sig hängivet åt att på ett omfattande sätt rekonstruera det sociala och politiska systemet. Hans beslutsamhet att utveckla landet bar snart frukt och hans regim kan mer än någon annan tidigare thailändsk regim tillskrivas äran av att ha utvecklat landet.

Landsvägar byggdes, konstbevattningsanläggningar uppfördes, landsbygden fick el, lantbruksforskningen stimulerades och utbildningsväsendet förbättrades. Uppmärksamheten ägnades åt de mest tätbefolkade och de fattigaste områdena i landet och speciellt nordöstra Thailand. Där hade ju Sarit tillbringat en del av sin barndom och där hade han också sina rötter.

Regeringen genomförde också kraftfulla åtgärder för att förbättra landets skolsystem och förlängde bland annat den obligatoriska skolplikten från fyra till sju år. Utbildningen av lärare ökade med 79 procent under samma period och en utbyggnad av universitetsutbildningen resulterade i nya universitet i Chiang Mai och Khon Kaen och det planerades för en liknande utveckling i söder.

Hand i hand med denna utveckling blev ekonomin mer centraliserad med femåriga utvecklingsplaner, som började 1961. Genom liberala regler för privata och utländska investeringar ökade bruttonationalprodukten starkt. Under perioden 1959-1969 ökade den med 8.6 procent per år, vilket var nästan dubbelt så mycket som under föregående årtionde. Detta var en anmärkningsvärd bedrift, som dock understöddes av internationell hjälp och investeringar, men en stor del av äran ska naturligtvis ges till den förda thailändska politiken och expertisen i landet.

Sarits så kallade revolution och beslutsamhet för en auktoritär rekonstruktion av samhället, grundad på monarkin, gav honom stöd bland den gamla byråkratiska eliten och rojalisterna, medan hans beslutsamhet att utveckla den fria företagsamheten gav honom stöd från den ekonomiska eliten. Den lilla klassen av västerländskt utbildade teknokrater uppmuntrade han att delta i den expanderande byråkratin. De som opponerade sig mot honom, politiker på landsbygden eller de vänsterintellektuella, tystade han eller om nödvändigt eliminerade.