Forntid - Taifolkens ursprung
Nanzhaos tidiga historia

Vad vet vi då om Nanzhao? Den sydöstra delen av Yunnan befolkades troligen av tai- och miao-yaofolk (även kallade hmong-mien (mang-mian) ม้ง-เมี่ยน). Den västra och sydvästra delen av provinsen dominerades av folk som kineserna kallade wu-man หวู-หม่าน, eller svarta barbarer (khon pa-khon thuean dam) คนป่า-คนเถื่อนดำ.

Dessa "svarta barbarer" var mörkhyade folk som talade tibetoburmanska språk, liknande de språk som yifolket (lolofolket), lahufolket och baifolket (pai) ไป๋ fortfarande talar i området i dag. Baifolket är ett av Kinas 55 erkända minoritetsfolk och är ungefär 2 miljoner till antalet.


(Lolo-kvinnor (yi))


(Bai)

Det är högst troligt att det var dessa wu-man som bildade kärnan till staten Nanzhao på 600-talet. Från början var det flera olika stammar av baifolk som slagit sig ner i området runt sjön Erhai (Thalesap Oe-hai) ทะเลสาบเอ๋อร์ไห่. På thai kallas sjön ofta för Nong Sae หนองเเส. Många historiker menar i dag att majoriteten av befolkningen i Nanzhao var bai, men att eliten var lolo (yi).


(Erhaisjön i Kina)

En källa berättar att det i slutet av 500-talet fanns sex större stammar vars hövdingar kallades för ”de sex kungarna.” De sex stammarna hade var sitt furstendöme, eller kungarike, känt som zhao. Stammarnas namn var Mengshe (Mengse) เม่งเซ, Mengsui (Mungsui) มุ่งซุ้ย, Langqiong (Langchiang) ลางเซียง, Dengtan (Tengtan) เต็งตัน, Shilang (Silang) ซีล่าง och Yuexi (Yusi) ยู่ซี. Om vi sedan lägger till furstendömena Shihe och Shiqiao så talar kinesiska källor om ”de åtta kungarna” (ba zhao).

Den sydligaste stammen var Mengshe vars regenter också kallades för "de sydliga kungarna," eller Nanzhao. Då Mengshe senare skulle ta över regentskapet över alla stammarna i regionen blev denna beteckning också namnet på kungariket.

Även om Mengshe-hövdingen Xi-nu-luo (Sinulo) สีนุโล (r. 649-674), som var född 617, inte anses som Nanzhaos grundare så har han fått äran att 649 ha bildat ett kungarike som blev föregångaren till kungariket Nanzhao. Titlar, namn och regeringstider för Xi-nu-luo varierar beroende på källorna. Själv har jag valt att följa de regeringstider som finns i Wikipedia.

Under andra halvan av 600-talet fick Tangdynastin (Ratchawong Thang) ราชวงศ์ถัง (618-907) i Kina försvara sig mot ett expanderande aggressivt Tibet (Thibet) ทิเบต, som hotade Kinas sydvästra gränser vid Yunnan och Sichuan (Sechuan) เสฉวน. Kineserna ingick därför i början av 700-talet allianser med lokala furstendömen för att skydda sina gränser. Xi-nu-luo erkände också Tangdynastins överhöghet och betalade tribut till kineserna.


(Provinsen Sichuan i Kina)

Xi-nu-luo efterträddes av Luo-sheng-yen (Lo Cheng Yen) โลเชงเยน (r. 674-712) som kan ha varit född 634. Här säger en av mina källor att Tibet ockuperade furstendömena i Nanzhao 680, att de sedan drevs ut igen och att tibetanerna erkände de lokala hövdingarna 703. Därefter kom kung Yen Ko (r. 712) som regerade mindre än ett år. Observera att han inte finns med i vissa källor. Därefter följer Sheng-lo-pi (Cheng Lo Phi) เชงโลพี (r. 712-728) som kan ha varit född 673.

Med kinesernas stöd förenade fursten Pi-lo-ko (r. 728-748) sitt eget furstendöme Mengshe med de fem ovan nämnda furstendömena på 730-talet. En del källor är så exakta att de anger året till 737, även om andra källor talar om 729 eller 733. Pi-lo-ko var född 697. 738 erkändes han av Tangdynastin som den södra prinsen (chao thang tai) เจ้าทางใต้ av Yunnan. Det är nu som riket börjar kallas Nanzhao. Nan betyder söder på kinesiska.

Pi-lo-ko grundade den nya huvudstaden Taihe (Thaihoe) ไท่เหอ 738 (eller 740 beroende på källan) och det som återstår av staden ligger i dag i byn med samma namn, cirka sju kilometer söder om staden Dali (Tali) ต้าหลี่. Taihe låg i hjärtat av Erhaidalen, som hade bördiga jordar och var lätt att försvara. I många källor kallas Nanzhaos huvudstad Dali och uppenbart blev Taihe synonymt med denna stad.

Befolkningen i det nybildade riket Nanzhao bodde i början företrädesvis i den västliga delen av Yunnan medan nordöstra Yunnan regerades av kinesiska guvernörer eller prefekter som verkade under direkt kontroll från Kina.

Relationerna mellan Tangdynastin och Nanzhao försämrades emellertid snabbt på 750-talet då Pi-lo-kos son Ko-lo-feng (r. 748-779) var regent. Ko-lo-fengs födelseår anges till 712. Kineserna hade börjat oroa sig över Nanzhaos växande styrka och försökte därför minska rikets självstyre. Ko-lo-feng startade därför ett uppror mot kineserna 750 och han besegrade en kinesisk armé ledd av en guvernör. Man lyckades döda guvernören och Nanzhao avsade sig därefter kinesisk överhöghet och erbjöd sig i stället att alliera sig med Tibet.

Kineserna skickade en 80 000 man stark armé mot Nanzhao 751, men den blev grundligt besegrad vid bergspasset Xiaguan (Siakuan) เซี่ยกวน. Enligt historikern David K. Wyatt เดวิด วัยอาจ (21 september 1937-14/15 november 2006) genomförde kineserna därefter ytterligare fyra attacker under 752-754 utan större framgångar. Attacken 754 kom norrifrån med en armé på 100 000 man.


(David K. Wyatt)

Tangdynastin drabbades av ett inre uppror åren 755-763 och trycket på Nanzhao minskade. Nanzhao skall sedan ha ingått en allians med Tibet, men vilket år känner jag inte till. Efter att ha säkrat båda sina fronter började Nanzhao expandera och genomförde en rad extremt aggressiva invasioner av närliggande områden. Från mitten av 700-talet till slutet av 800-talet blev riket en stormakt i Sydostasien och nuvarande södra Kina. Kina skall ha erkänt Nanzhao som en självständig stat 774.

Arméerna från Nanzhao hade den stora fördelen att deras eget rike var så geografiskt svåråtkomligt. Soldater från riket kunde strömma ner från bergen och slå till mot fiender i alla riktningar för att sedan dra sig tillbaka till säkerheten igen i hemlandet om man tvingades retirera.

Tibet utnyttjade också kinesernas interna problem och invaderade Kinas västra provinser. Under en av sina räder skall de ha nått ända fram till huvudstaden Chang’an (blivande Xi’an (Si-an) ซีอาน) som de intog och plundrade. En av mina källor säger att Tibet faktiskt blev det mäktigaste riket i Östasien vid den här tiden.

779 dog Ko-lo-feng och en del källor säger att hans efterträdare hette Feng-chia-i (r. 779) som dock dog i tidig ålder. I andra källor saknas denne kung och säger i stället att I-mou-hsuen (r. 779-808), som var född 754, efterträdde Ko-lo-feng. Under I-mou-hsuens regeringstid nådde Nanzhao sin största utsträckning, men riket var fortfarande en vasallstat till Tibet. Ibland hjälpte Tibet Nanzhao mot Tangdynastin, men Tibet krävde liksom tidigare tribut och soldater från Nanzhao till sitt eget krig mot den turkiska folkgruppen uigurerna อุยกูร์.

787 hade läget stabiliserats i Kina och detta innebar en ny attack mot Nanzhao. Nanzhao var nu försvagat på grund av att man tvingats skicka soldater till Tibet och en frustrerad I-mou-hsuen bestämde sig 794 för att bryta sina band med Tibet och återgå till att bli en vasallstat till Kina. 798 ingick den kinesiske kejsaren en allians med en muslimsk hövding i väster samt med Nanzhao mot Tibet.

I-mou-hsuen erbjöd sig att delta i en militär kampanj mot Tibet och 801 besegrade kombinerade styrkor från Nanzhao och Tangdynastin en stor styrka från Tibet. Kineserna belönade därefter I-mou-hsuen med titeln kung av Nanzhao och 821 tvingades Tibet ingå ett fredsavtal med Kina. Den lilla staten Nanzhao som varit med om att besegra ett mycket större imperium blev under 800-talet en stat med imperialistiska ambitioner.

Trots de tidigare goda förbindelserna med Tangdynastin invaderade I-mou-hsuens efterträdare den betydelsefulla kinesiska staden Chengdu (Choengtu) เฉิงตู 829. Staden plundrades och man lade beslag på bland annat kvinnor och hantverkare. En källa säger att tiotusentals hantverkare och lärda förslavades och fördes till Nanzhao. Erövringen av Chengdu innebar att Nanzhao senare kunde göra anspråk på hela Sichuanprovinsen med dess rika jordbruksmarker. Tangregimen var vid den här tiden så försvagad att man inte kunde försvara sig mot Nanzhaos attacker.

Styrkta av sina framgångar mot Tangdynastin och Tibet expanderade Nanzhao in i nuvarande Burma på 820-talet och anföll pyustaterna som utplånades 832. Man tog med sig tusentals fångar som slavar och mängder med plundrat byte. Du kan läsa mera om pyustaterna litet längre fram i avsnittet ”Thailand och omkringliggande länder före och under taifolkens ankomst” och artikeln ”Pyufolket.”

På 830-talet erövrades också flera grannriken i söder som befolkades av taifolk och hmong. Därefter attackerade man övriga Yunnan. 846 gjorde Nanzhao räder in i det av Tangdynastin kontrollerade Annam อันนัม (norra Vietnam). Här hjälpte man lokala rebeller att utmana kineserna och Annam attackerades igen 862 och 863 och området förblev ockuperat i tre år.

862 gick Nanzhaos styrkor in i norra nuvarande Laos och Thailand, Sichuan och in i norra nuvarande Vietnam. Till sist hade man tagit kontrollen över Sichuanprovinsen och även de västra delarna av provinsen Guizhou. 869 belägrades Chengdu ännu en gång, men den här gången misslyckades man med att inta staden.

873 hade Nanzhaos styrkor drivits ut från Sichuan och hade retirerat tillbaka till Yunnan. Från och med nu började kungariket Nanzhao långsamt att tappa sin styrka. Riket tycks ha koncentrerat sina militära och politiska ansträngningar på sitt eget territorium i sydväst i slutet av 800-talet. Bidragande orsaker till rikets nedgångsperiod var att Tangdynastin genomgick en återhämtningsperiod och att vietnamesernas styrka hade börjat öka.

En samtida källa, Man Shu หม่านชู, skrevs av den kinesiske ämbetsmannen Fan Chuo ฝานฉัว (?-slutet av 800-talet) år 863. Han beskrev han Nanzhao som en välorganiserad stat med många olika etniska grupper. Kungen av Nanzhao hade ett hov och en administration som liknade Kinas.

Administrationen grundades på en hierarki av ämbetsmän, ministrar och tolv "stora generaler." Det finns indikationer som tyder på att dessa tolv generaler hade större makt och status än ministrarna. Hierarkin sträckte sig från ämbetsmän som ansvarade för hundra hushåll till guvernörer ansvariga för tio tusen hushåll. Var och en garanterades jordbesittningar svarande till sin ställning. Manliga invånare betalade en årlig skatt på två skäppor ris (18 liter) samt var disponibla för militärtjänst.

Armén hade stor dragningskraft på unga män från landsbygden och de genomförde militär träning så fort det var avbrott i jordbruket. Sent på hösten varje år kallade krigsministeriet samman männen för mönstring, där militära prov och övningar genomfördes. De män som klarade vissa skicklighets- och uthållighetsprov för kavalleriet och infanteriet kunde stiga i graderna och bli frikostigt belönade. Det fanns också skickliga hantverkare i Nanzhao som lärde ut hur man vävde bomull (fai) ฝ้าย och siden (mai) ไหม. Det utvanns också salt (kluea) เกลือ och guld (thong) ทอง i olika delar av riket.

Kungaföljden efter I-mou-hsuen hade sett ut så här; Hsun Ko Chuan (r. 808-809), Chuan Lung Shen (r. 809-816), Chuan Li Shen (r. 816-823), Feng Yu (r. 823-859), Chiu Lung (Chi Long) ชิหลง (r. 859-877), Fa ฟ้า, alternativt Lung Chun ลุงชุน, (r. 877-897) och Shun Hua (Chun Wa Cheng) ชุนวาเชง (r. 897-902). Fa skall ha varit den som införde buddhismen (satasana phut) ศาสนาพุทธ som statsreligion.

902 störtades Nanzhaodynastin (Ratchawong Nan Chao) ราชวงศ์น่านเจ้า då premiärministern i Nanzhao mördade den unge kungen och själv tog över tronen som usurpator. Detta avslutade kungariket Nanzhao och det blev anarki i kungadömet då de kungliga släktingarna blev utsatta för massmord. Under de kommande 35 åren avlöste de tre dynastierna Da Changhe, Da Tianxing och Da Yining varandra.

Den dynasti som börjat med kung Pi-lo-ko 728 upphörde nu och kungariket blev känt som Da Changhe (Ta Changhoe) ต้าฉางเหอ under perioden 902/903-927. Under Da Changhedynastin [thai? svår] regerade usurpatorn Zheng Maisi (Choeng Maisi) เจิ้ง ไมซี่ (r. 903-909), Zheng Renmin (Choeng Rinmin) เจิ้งเหรินหมิน (r. 909-926) och Zheng Longtan (Choeng Longtan) เจิ้งหลงตาน (r. 926-927).

928-929 regerade den nya Datianxingdynastin, med endast en kung vid namn Zhao Shanzheng (r. 928-929), och rikets namn var Da Tianxing. 930-937 regerade en tredje ny dynasti, som också bestod av en enda regent vid namn Yang Ganzhen (r. 930-937), och rikets namn var Da Yining.

Nanzhaos krigståg in i nuvarande Burma, och kanske också in i nordöstra Indien, öppnade vägar för kommunikation och handel mellan Indien och Kina. Förmodligen uppmuntrade Nanzhao den lokala handeln i norra Sydostasien, vilket naturligt nog medförde ett kulturellt utbyte.

Nanzhao var, liksom Tangdynastin i Kina och det kinesiska protektoratet Annam, en buddhistisk stat och måste ha bidragit till buddhismens spridning i regionen. Sannolikt handlade det om en form av mahayanabuddhism (mahayan) มหายาน. Men samtidigt blockerade Nanzhao effektivt de norra delarna av inre Sydostasien från direkt kinesiskt inflytande. Du kan läsa mera om buddhismen längre fram i avsnittet ”Buddhismen och den tidiga buddhismens historia.”

Det intressanta med Nanzhao och taifolkens historia är hur Nanzhao kan ha påverkat livet för de taifolk som levde i de södra och östra delarna av riket, eller i rikets närhet. Det finns dock väldigt få ledtrådar om taifolkens historia i Yunnans egen historia. Nanzhao blev emellertid den första stora staten som påverkade livet i norra inre Sydostasien. Det vill säga i nuvarande norra Burma, norra Thailand, norra Laos och nordvästra Vietnam.

Lokala ledare hade säkert tagit vara på sina politiska möjligheter vid den här tiden. Genom att underkasta sig eller alliera sig med Nanzhao kunde de få en stark bundsförvant eller beskyddare och använda sig av denna fördel mot sina grannar. De försökte kanske också imitera Nanzhaos administration och militära system, som var modernt för sin tid.

Bevarade källor från Nanzhao, eller Dali, nämner inga taistater i övre Sydostasien på 800- och 900-talet. Däremot kan vi identifiera de stater som skulle bli taifolkens södra grannar och rivaler under de kommande århundradena. Det handlade om en vietnamesisk stat vid Röda flodens dalgång och delta, kungadömet Champa vid nuvarande centrala Vietnams kust, khmerernas Angkorrike, monkungarikena i centrala och norra Thailand samt monfolkets och pyufolkets (payu) ปยู kungariken i nuvarande Burma.

I början av 800-talet hade dessa rikens makt och territorier växt och taifolken kom alltmer i kontakt med dess invånare, deras liv och politik. Du kan läsa mer om samtliga dessa riken i det kommande avsnittet "Thailand och omkringliggade länder före och under taifolkens ankomst."


Stavningsvarianter;

Bai; Bo, chao pai ชาวไป๋, minchia, min chia, minjia, po.

Erhai; Er Hai, Erhaisjön, Lake Er, Thalesap Oe-hai ทะเลสาปเอ้อร์ไห่, Thalesap Oe-hai ทะเลสาบเอ๋อรไห่.

Nong Sae; Nongsae หนองแสร์.

Mengshe; Meng, Meng-she, Mengsae เหม่งแซ, Mengsae เม่งเเซ, Moengsi เหมิงชี่, Mong She, Mong-she.

Mensui; Moengsui เหมิงสุ่ย, Mongsui ม่งซุย, Mong Sui.

Langqiong; Langsuang หลางซวง.

Dengtan; Toengtan เติ้งตาน.

Shilang; Chilang ชี่หลาง.

Yuexi; Ia-se เอี้ยเซ่, Yesi เย่ว์ซี.

Shiqiao; Shibang.

Xi-nu-luo; Chao Suea Luk Lao เจ้าเสือลูกหลาว, Du Luo, Hsi now Lo, Hsi-nu-lo, Hsi Nu Lo, Khun Luang Sinulo ขุนหลวงสินุโล, Meng Xinuluo Duluo, Meng Xi-nu-luo, Phra Chao Sinulo พระเจ้าสีนุโล, Si Nu Lo, Thu Lo, Xinulu, Xinuluo, Xì Nú Luó.
Alternativ regeringstid för Xi-nu-luo; 617-674, 651-674, 653-674.

Tibet; Tubo (kinesiska).

Sichuan; Monthon Sechuan มณฑลเสฉวน, Se-chuan, Setchuen, Szechuan, Szechwan, Tche-Chwan.

Lo Sheng-Yen-ko; Chao Lao Saeng เจ้าหลาวแสง, Laosheng, Luo Cheng, Luó Shèng, Meng Luosheng, Meng Luo-sheng, Phra Chao Cheng Yen พระเจ้าเชงเยน, Phra Chao Lo Cheng Yen พระเจ้าโลเชงเยน.

Luo-sheng-yen; Chao Lao Saeng เจ้าหลาวแสง, Laosheng, Lo Sheng-yen-ko, Luang Chiang Yen หลวงเชียงเย็น, Luo Cheng, Luó Shèng, Meng Luosheng, Meng Luo-sheng, Moeng Lua Choeng เมิ่งลั่วเฉิง, Phra Chao Cheng Yen พระเจ้าเชงเยน, Phra Chao Lo Cheng Yen พระเจ้าโลเชงเยน.

Sheng-Lo-Pi; Chao Saeng Lao Wi เจ้าแสงหลาวหวี, Cheng Gepei, Chiang Luang Phi เชียงหลวงพี่, Meng Shengluopi, Meng Sheng-luo-pi, Moeng Soeng Lu Pi เมิ่งเซิ่งหลูปี้, Phra Chao Cheng Lo Phi พระเจ้าเชงโลพี, Sheng-lo-P'i, Sheng Lo P'i, Shèng Luó Pí, Shengluopi.

Yen Ko; Yán Gé, Yangé.
Alternativ regeringstid för Yen Ko; ?-712.

Alternativ regeringstid för Pi-lo-ko; 738-748.

Taihe; Yangjumie.

Dali; Daiho, Dali ดาลี, Da-li, Dtah Lee Fu, Dta Lee, Taili ไต้หลี่, Tali ต้าลี่, Ta Li, Ta-li, Talifu ตาลีฟู, Tali-fu, Taho, Xiaguan.

Alternativ regeringstid för Ko-lo-feng; 748-778.

David K. Wyatt; David Kent Wyatt.

Chang’an; Ch’ang-an.

Xi’an; Sian, Xian.

Alternativ regeringstid för I-mou-hsuen; 778-808, 780-808.

Chengdu; Chengtu.

Annam; Anam, Annam อันนาม, An-nam, An Nam, An-nan (kinesiska), Annan, Guan-nan, ”pacificerade södern”, Trung Kỳ, (vietnamesiska), Trung Ky.

Man Shu; Man-chu, Manchu, Manshu.

Fan Chuo; Chou Fan, Fan Ch’e, Fan Ch’o (Hao), Fan Chou, Fan-Cho, Fan Zhou.

Hsun Ko Chuan; Hsuen Ko Chuan, Meng Xungequan, Meng Xun-ge-quan, Moeng Xungequan เมิ่ง, Xún Gé Quàn.
Alternativ regeringstid för Hsuen Ko Chuan; 808-829.

Chuan Lung Shen; Chuan-lung-sheng, Chuan Lung Sheng, Meng Quanlongcheng, Meng Quan-long-cheng, Quàn Lóng Chéng.
Alternativ regeringstid för Chuan Lung Shen; 810-816.

Chuan Li Shen; Chuan-li, Meng Quanli (Sheng), Meng Moeng Quanli (Sheng) เมิ่ง, Quan-li-(sheng), Quàn Lì Chéng, Quanlisheng.

Feng Yu; (Quang) Fengyu, Meng Quanfengyou, Quan Fengyou, Meng Quan-feng-you, Moeng Quanfengyou เมิ่ง, Quàn Fēng Yòu.
Alternativ regeringstid för Feng Yu; 824-859.

Chiu Lung; Chiu-lung, Meng Shilong, Moeng Chi Long เมิ่งชิหลง, Shì Lóng.
Alternativ regeringstid för Chiu Lung; 859-877/878.

Lung Chun; เม้ง "Dafengmin" Longshun.
Alternativ regeringstid för Lung Chun; 878-897.

Fa; Da-feng-min, Lóng Shùn, Lung-Shan, Meng ”Dafengmin" Longshun, Meng Longshun, Phra Chao Fa พระเจ้าฟ้า, Phra Chao Lung Chun พระเจ้าลุงชุน.
Alternativ regeringstid för Fa; 877/878-897, 878-897.

Shun Hua; Meng Shunhuazhen, Meng Shunhuazheng, Meng Shun-hua-zhen, Moeng Chun Hawa Soen เมิ่งชุนฮวาเซิน, Phra Chao Chun Wa Cheng พระเจ้าชุนวาเชง, Shun-hua, Shùn Huà Zhēn.
Alternativ regeringstid för Shun Hua; 897/898-902/903.

Da Changhe; Dachanghe, Da Zhanghe, Dazhanghe, Ta Chang Hoe ต้าชางเหอ.
Alternativ årsangivelse för dynastin; 902-927, 902-928.

Alternativ regeringstid för Zheng Maisi; 902-909, 902-910.

Zheng Renmin; Zheng Renming.
Alternativ regeringstid för Zheng Renmin; 910-926.

Zeng Longtan; Zheng Longdan, Zheng Longdang.
Alternativ regeringstid för Zheng Longtan; 926-928, 927-928.

Da Tianxing; Datianxing.

Da Yaning; Dayaning.

Alternativ regeringstid för Yang Ganzhen; 929-937.

Mahayana; Yan yai ยานใหญ่.

Angkor; Anchor.

Pyufolket; Chao payu ชาวปยู, chao phayu ชาวพยู, payu ปยุ, p’iao, pyu.

Denna artikel senast uppdaterad: 2022-05-31, 14.14
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.