Den så kallade konventionella teorin om Thailands historia, som tidigare varit allmänt accepterad, handlar om taifolkens ursprung och hur de kom till Thailand. Denna teori, som numera har utsatts för stark kritik, presenterades först av västerlänningar(!) under första hälften av 1900-talet.

Enligt denna teori dök taifolket för första gången upp i norra Kina, varifrån de utvandrade i tre stora utvandringsskeden. Först från norra till centrala Kina, för några tusen år sedan. Sedan från centrala Kina till Yunnanprovinsen, omkring vår egen tideräknings början. Slutligen vandrade de in i bland annat nuvarande Thailand. Under sin vistelse i Yunnan sägs taifolk ha grundat det mäktiga och självständiga kungariket Nanzhao (Anachak Nan Chao) อาณาจักรน่านเจ้า år 650 eller strax därefter.

(Nanzhao)

Nanzhaoriket, som inte längre hade detta namn, intogs och ockuperades av mongolernas มองโกล Khubilai khan (Kuplai khan) กุบไลข่าน (r. 5 maj 1260-18 februari 1294) 1253. Detta gjorde han innan han blev mongolernas storkhan (kaghan) och grundare av Yuandynastin (Ratchawong Yuan) ราชวงศ์หยวน (1271-1368).

Mongolernas erövring av Nanzhaorikets fortsättning innebar rikets slut och orsakade väldiga folkvandringar mot söder. Denna teori blev sedan en myt accepterad både av väst och av thailändarna själva och har levt kvar ända fram till i dag. I den kommande artikeln ”Kungariket Dali” kan du läsa mer detaljerat om mongolernas erövringar i området.

(Khubilai khan)

En tid före stillahavskriget (songkhram paesifik) สงครามแปซิฟิก (andra världskriget) skrev en ledande thailändsk nationalistledare, Luang Wichitwathakan (Luang Wichitwatthakan), eller Luang Wichit หลวงวิจิตร (11 augusti 1898-31 mars 1962), ett musikaliskt skådespel kallat Nanzhao. Verket var extremt nationalistiskt och handlade om hur taifolken fördrivits från Nanzhao. Detta passade bra med tanke på denna tidens projapanska och antikinesiska politik.

(Luang Wichit)

Faktum var dock att denne Luang Wichit faktiskt själv hade kinesiskt blod! Han var född som Kim Liang Watthanaparuda (Kimliang Watthanaparueda) กิมเหลียง วัฒนปฤดา och hans farfar ska ha varit etnisk kines. Luang Wichit skulle under hela sin politiska karriär hävda att han var etnisk thai och förneka sin kinesiska härstamning. Det kinesiska namnet Kim Liang förklarade han med att det var en lokal tradition, där han var född, att föräldrarna gav sina barn kinesiska namn!

Titeln Luang fick han senare i livet, men jag vet faktiskt inte riktigt när. För enkelhetens skull kommer jag från och med nu att använda titelnamnet Luang Wichit. Du kommer att få höra mer om Luang Wichit längre fram och han har också fått en egen artikel längre fram i ”Bangkok, Rama I-Rama VII”, avsnittet ”De sista enväldiga kungarna” och artikeln ”Luang Wichit”.

Den tidigare nämnda Khun Wichitmatra och hans bok ”Lak Thai,” som var skriven på thai, blev förebild för många andra författare av böcker om Thailands och Laos historia. I ”Lak Thai” är alla kungar i Nanzhao tai och i motsvarande laotiska texter är de lao!

Hur mycket som är direkt felaktigt i den konventionella teorin är svårt att svara bestämt på. Vad som i dag främst ifrågasätts är påståendena om stora folkvandringar genom Kina. Anmärkningsvärt nog nämns inget om dessa påstådda folkvandringar i Kinas egen historia! Det levde heller inte taifolk i norra och centrala Kina, utan här levde andra folkslag sida vid sida med kineserna. Nanzhao kan då knappast ha dominerats av taifolk, utan av andra folkslag, och när Khubilai khan gjorde sina erövringar i detta område resulterade detta naturligt nog inte i några stora folkvandringar av taifolk söderut.

Nanzhao, som taifolkens "vagga,” var som tidigare nämnt inte heller känt för thailändarna själva innan denna teori presenterades av västerlänningar och riket nämns överhuvud taget inte i gamla taikällor. Prins Damrong Rajanubhab och historikern Thongbai Taengnoi ทองใบ แตงน้อย (22 december 1911-4 december 1986) tog emellertid till sig dessa västerländska historiebeskrivningar. Forskarna lär fortsätta att tvista om i vilken utsträckning taifolk levde i själva Nanzhao, eller i rikets närhet.

(Thongbai Taengnoi)

I en gammal bok av Thongbai Taengnoi skrev han att thaifolket (taifolket) härstammade från Altaibergen (Thueak Khao Antai) เทือกเขาอัลไต i Mongoliet (Prathet Mongkolia) ประเทศมองโกเลีย norr om Gula floden (Maenam Huang) แม่น้ำหวง och norr om kinesiska muren (kamphaeng mueang chin) กำแพงเมืองจีน.

(Gula floden i Kina)

Därefter flyttade thaifolket söderut och bosatte sig mellan Gula floden och Yangtzefloden. Efter att ha blivit invaderade av kineserna flyttade de återigen söderut och bildade kungariket Nanzhao. Efter ännu en kinesisk invasion (mongolerna) var det dags för ännu en flytt och den här gången ännu längre söderut där de med tiden bildade kungarikena Sukhothai สุโขทัย, Ayutthaya อยุธยา och det moderna Thailand. Detta enligt Thongbai.

(Provinsen Sukhothai)

(Provinsen Ayutthaya)

Historikern Charnvit Kasetsiri (Chanwit Kasetsiri) ชาญวิทย์ เกษตรศิริ (6 maj 1941-) tror att dessa idéer ursprungligen kommer från prins Damrong, som var en inflytelserik historiker under kung Rama V (Phra Ram 5) พระราม 5. Prins Damrong tillhörde den första generationen siameser som lärde sig av utlänningarna och tog till sig de idéer som till sist slog rot i Thailands officiella historia.

(Charnvit Kasetsiri)

1914 skrev prins Damrong följande i förordet till sin version av Siams (Thailands) historia;

"Under Ayutthayatiden och tidigt under Bangkoktiden visste vi inte något om Altaibergen eller kungariket Nanzhao. Sedan kom de brittiska och franska kolonialisterna med ny teknologi som omfattade lingvistik, antropologi, arkeologi med mera. Dessa akademiker klassificerade folken och skrev om Nanzhao och Altai."

Hur vet vi då att Nanzhaos regenter inte var tai? Wyatt ger följande förklaring;

Regenterna i Nanzhao följde ett speciellt system när de valde sina namn. Den första stavelsen i en ny härskares namn var samma som den sista stavelsen i faderns namn. Därför fick namnen följande utseende; Pi-lo-ko (Philoko) พีล่อโก๊ะ, Ko-lo-feng (Kolofong) โก๊ะล่อฝง, Feng-chia-i (Feng-ka-i) เฟงกาอี, I-mou-hsuen (I-mu-sun) อีมูซุน och så vidare. Detta är ett vanligt system bland lolo och andra tibetoburmanska folk, men okänt bland taifolken.

Det finns en lista bevarad med ord i den ovan nämnda kinesiska källan Man Shu, som användes i Nanzhao. Dessa ord har också identifierats som tillhörande lolospråket och kan inte spåras till tai. Det är intressant att notera att lolohövdingar i centrala Yunnan på 1800-talet hävdade att de var ättlingar till Nanzhaos gamla kungahus.