Ayutthaya - Ayutthayas fall
Vidare händelser i Kambodja 1775-1782

Det påstås att Outey Reachea II (Ang Ton) redan 1772 hade insett att kampen om den kambodjanska tronen mellan honom och Ang Non hade orsakat konflikten mellan Siam och Dai Viet. Som ett resultat av detta hade det kambodjanska folket lidit svårt och många hade dött av svält.

När det gällde vietnamesernas stöd för kung Outey Reachea II så har jag tidigare berättat att vietnameserna vid den här tiden varit tvungna att ta itu med Tay Son-upproret, som du kan läsa mera om i den kommande artikeln ”Tay Son-upproret i Dai Viet (Vietnam) 1771-1802.”

Outey Reachea II trodde också att Ang Non förde krig då han önskade att ta över Kambodjas tron och kallade därför samman både rikets högste patriark och adeln till ett möte. Under detta möte kom man fram till att tronen skulle erbjudas Ang Non för att få slut på alla stridigheter.

1775 bad Outey Reachea II överstepatriarken att välsigna Ang Non i Kampot och invitera honom att regera från Banteay Pech. Ang Non reste sedan från Kampot till Udong och besteg tronen som Kambodjas nye kung med titeln Ang Non II (Ong Non) องค์โนน (r. 1775-augusti 1779). Siam hade nu till sist fått sin egen kandidat på tronen som kambodjansk vasallkung.

Enligt mina källor hade Ang Non II också titeln Reameathiptei III. Förvirrande nog hade den tidigare kungen Ang Tong också titeln Reameathiptei III! På thai kallas han Somdet Phra Ramracha Thirat Haeng Kampucha สมเด็จพระรามราชาธิราชแห่งกัมพูชา.

Ang Non II lyckades stå emot ett nytt vietnamesiskt försök att störta honom följande år och oron i Kambodja fortsatte. Prinsar i landet kämpade mot varandra om makten och det förekom revolter vid hovet och ibland hjälpte Dai Viet (Vietnam) någon av parterna.

Ang Non II och Ang Ton hade först lyckats ingå en kompromiss där Ang Non II blev förstekung och Ang Ton andrekung. Ang Ton fick som andrekung titeln Maha Upayorat มหาอุปโยราช, som var en högre titel än vicekungstiteln Maha Uparat. Maha Uparat till både förstekungen och andrekungen blev en prins vid namn Ang Tam (Ong Tham) องค์ธรรม. Detta arrangemang slutade dock med att Ang Tam blev mördad och Ang Ton blev plötsligt sjuk och dog. Troligen blev han förgiftad. Av vem och när känner jag inte till.

En källa säger att en adelsman, med titeln Okya Wibunrat (Chu) ออกญาวิบูลราช (ชู), hade planerat ett uppror för att sedan ge tronen till Maha Uparat Ang Tham. Men av någon anledning ville Ang Tham inte gå med på detta. Då blev Okya Wibunrat (Chu) orolig att bli avslöjad och valde förrädiskt nog att ljuga för kung Ang Non II och påstå att vicekungen hyste upprorsplaner! Detta resulterade i att Ang Tham blev mördad på kungens order.

Taksin bad Ang Non II att hjälpa honom med en kambodjansk militär styrka i det kommande kriget i Laos 1777-1778. Detta krig kan du läsa mera om i den kommande artikeln ”Krig mot de laotiska staterna 1777-1778.” Då Chaophraya Surasi kom till Kambodja begärde han också en 10 000 man stor styrka. Ang Non II:s makt hade dock minskat på grund av hovintriger och de kambodjanska soldaterna ville inte slåss mot laotierna och deserterade i stor skala.

Kung Taksin hade beordrat Chaophraya Chakri (Thong Duang) att mobilisera en armé som skulle attackera Vientiane. Han hade i sin tur bett sin bror Chaophraya Surasi (Bunma) att bege sig till Kambodja för att rekrytera trupper och förnödenheter inför detta krig. Kung Ang Non II hade i sin tur beordrat att trupper och förnödenheter skulle rekryteras i Kampong Svay och Kampong Thom för att sedan lämnas över till general Surasi. Detta skapade missnöje bland befolkningen, som lidit svårt under de tidigare krigen.

Desertörerna, som inte ville kriga mot Vientiane, fick sedan skydd hos de tre kambodjanska guvernörerna i Kampong Svay, Baray (Barai) บาราย och Prey Kdey (Phrai Kadi) ไพรกะดี. De hette Thaen แทน, Fang ฟาง och Sam]. Därför kallades guvernörerna till hovet och de dömdes först till döden. För två av dem, guvernörerna Thaen och Fang, omvandlades straffet till 50 piskrapp och de fråntogs sina ämbeten. De återvände därefter till sina provinser och startade inte helt oväntat ett uppror 1779. Hur det gick för Sam vet jag inte.

En källa kallar Kampong Svays guvernör för Okya Decho (Thaen) ออกญาเดโช (แทน) och samma källa säger att det var han som startade upproret 1779.

Ang Non II lät märkligt nog skicka i väg en armé ledd av en äldre bror till de två exguvernörerna för att kuva upproret. Hans är känd som prins Thalaha (Mu) ทะละหะ (มู) med prinstiteln Chao Fa Thalaha เจ้าฟ้าทะละหะ. Föga överraskande slog Thalaha (Mu) sig i stället samman med sina bröder. Ytterligare en adelsman, Sous (Su) สู (?-1779), anslöt sig till upprorsmakarna och de begav sig till Banteay Pech som intogs.

Thalaha (Mu) skrev nu och bad nu den unge vietnamesiske prinsen Nguyen Phuc Anh (Ngian Fuk An) เหงียน ฟุก อั๊ญ (8 februari 1762-3 februari 1820), eller förkortat Nguyen Anh (Ngian An) เหงียน อั๊ญ, om hjälp.

Nguyen Anh ställde villigt upp trots sina egna problem med Tay Son-rebellerna på hemmaplan. Han skickade därefter den framstående vietnamesiske generalen Do Thanh Nhon (Do Than Noen) โด๋ทัญเญิน (?-1781) med en armé för att hjälpa Thalaha (Mu).

Ang Non II som befann sig i Kampong Thom valde att ta strid mot Thalaha (Mu) och vietnameserna, men hans armé blev besegrad vid Kampong Chhnang och han själv valde att fly. Thalaha (Mu) spårade upp honom till berget Phnum Kamreng i den nuvarande provinsen Kampong Spoe och förde honom till en plats söder om Oudong.

Ang Non II hade nu förbrukat sin tur. Som ung hade han lyckats undgå sin egen avrättning och han hade vid två tillfällen lyckats fly till Siam och dessutom överlevt Ayutthayas fall. Ang Non II placerades i en bur som slängdes i en flod, vilket föga överraskande resulterade i att han drunknade i augusti 1779. Någon källa säger att hans dödsår var 1780.

Prins Thalaha (Mu) lät också avrätta Ang Non II:s fyra söner vid citadellet i Banteay Pech i augusti 1779. Han brände också ner Ang Non II:s palats och tog hand om Ang Tons minderårige son Ang Eng (Ong Eng) องค์เอง (1773-8 november 1796). Thalaha (Mu) placerade därefter Ang Eng på tronen som Neareay Reachea III (r. 1779-1782) och tog själv över som förmyndarregent. Ang Eng var vid den här bara sex eller sju år gammal.

Innan den framgångsrike generalen Do Thanh Nhon återvände till Dai Viet (Vietnam) lämnade han över ansvaret för Kambodja till en annan vietnamesisk general vid namn Ho-Van-Lan.

En källa har en litet annorlunda förklaring till upproret i Kambodja. Här sägs det att många menade att Ang Non II legat bakom Ang Tams och Ang Tons död. Det var därför som flera prominenta personer, under ledning av prins Thalaha (Mu), hade revolterat.

I Siam menade man att en man med titelnamnet Okya Kalahom (Pok) อกญากลาโหม (ปก) (?-1806) hade varit allt för vänligt inställd till Dai Viet (Vietnam), vilket inte var förenligt med Taksins politik som gick ut på att ha en prosiamesisk prins på den kambodjanska tronen.

Kung Taksin var också missnöjd med en man vid namn Okya Yommarat (Baen) ออกญายมราช (แบน) (?-1811), som misslyckats med att skydda kung Ang Non II. Taksin skickade ett brev till Okya Kalahom (Pok) där han bad honom skicka Okya Yommarat (Baen) till Thonburi för att straffas. Detta gjorde också Pok och Baen fängslades i Thonburi.

Adelsmannen Sous, som senare kommer kommer att bli känd som Okya Kalahom (Su) ออกญากลาโหม (สู), konspirerade därefter i hemlighet med Okya Yommarat (Baen) och bad honom att ta sig tillbaka till Kambodja från Thonburi, vilket han också lyckades med. Hur han lyckades ta sig hem från Thonburi vet jag tyvärr inte. Jag kommer i fortsättningen för enkelhetens skull att kalla Sous för Okya Kalahom (Su).

I Kambodja fortsatte nu oron och Okya Yommarat (Baen) och Okya Kalahom (Su) genomförde en attack mot Oudong där man lyckades döda prins Thalaha (Mu). Därefter skar det sig mellan de tidigare vännerna Okya Yommarat (Baen) och Okya Kalahom (Su). Rädd för att själv bli dödad försökte Okya Kalahom (Su) sig på en överraskande attack mot Okya Yommarat (Baen) 1779, men hans försök misslyckades vilket i stället kostade honom själv livet.

Okya Yommarat (Baen) blir senare känd som Chaophraya Aphaiphubet (Baen) เจ้าพระยาอภัยภูเบศร (แบน). Han kom från Battambang och hade tidigare varit en av motståndarna till kung Ang Engs far. Intressant är att han blev förfader till familjen Aphaiwong อภัยวงศ์, vars ättlingar du kommer att höra talas om längre fram. Andra vanliga stavningar som förekommer för Aphaiwong är Abhaiwong och Abhaiwongse.

Missnöjd över utvecklingen i Kambodja tyckte kung Taksin att det var dags att ingripa och förstärka det siamesiska inflytandet här. Därför begav sig en siamesisk armé på 20 000 man, ledd av Chaophraya Chakri och Chaophraya Surasi, mot Kambodja 1781. Året anges till 1780 i andra källor.

Med sig hade siameserna en son till Taksin, prins Intarapitak (Chao Fa Kromma Khun Intharaphithak) เจ้าฟ้ากรมขุนอินทรพิทักษ์ (?-1782). Hans tidigare namn var Chui (Chao Fa Chui) เจ้าฟ้าจุ้ย. Förväxla inte honom med den tidigare omtalade sonen till prins Aphai med samma namn. Förmodligen var det tänkt att Intarapitak skulle ta över tronen i Kambodja.

En källa talar om tre siamesiska arméer 1780 ledda av Chaophraya Chakri, Chaophraya Surasi och prins Intarapitak. De vietnameser som redan befann sig i Kambodja bestämde sig för att kämpa på kambodjanernas sida mot siameserna. Den vietnamesiske generalen Ho-Van-Lan, tillsammans med sin assistent Nguyen-huu-Thuy, skickade en militär styrka till Chaktomuk och ytterligare en armé som skulle stoppa general Chakris framryckning mot Oudong.

Siameserna fortsatte sin framryckning mot Oudong, men strax innan det utbröt strider återvände siameserna plötsligt hem. Detta för att ta itu med allvarliga problem på hemmaplan. Vad som hänt kan du läsa mera om i "Bangkok, Rama I-Rama VII," avsnittet "Bangkok blir huvudstad." Man lämnade kvar prins Intarapitak och mycket tyder på att han dog i Kambodja 1782. Kanske med Chaophraya Chakris goda minne.


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Ang Non II; Ang Nhon, Ang Non Réaméa, Ang Nun, Nak Ong Non นักองค์โนน, Nak Ong Non นักองค์นนท์, Nak Ong Ram นักองค์ราม, Ram Racha, Raam Raja, Ramathipadi IV, Ram Raja, Reamea Thipadei III, Ream Racha, Ream Réachéa, Réam Réachea, Ream Reachea, Somdet Phra Ramracha Thirat Haeng Kamphucha สมเด็จพระรามราชาธิราชแห่งกัมพูชา, Somdet Ramrachathirat, Somdet Ramracha Thirat.
Alternativ regeringstid för Ang Non II; 1775-1796.

Maha Upayorat; Obayureach.

Ang Tam; Ang-Tham, Ang Tham, Nak Ong Tham นักองค์ธรรม, Ang Thom องค์ธม?

Thaen; Ten.

Fang; Peang, Péang.

Prey Kdey; Phrai Kadi ไพร่กะดี, Phrai Kradi ไพรกระดี, Phumi Prey Kdei, Phumĭ Prey Kdei, Phum Prei Kdei, Prei Kdei, Prei Kdey, Prey Kdei, Preykdey.

Thalaha (Mu); Chao Fa Thalaha (Mu) เจ้าฟ้าทะละหะ (มู), Chauvea-Tolaha, Fa-Talaha, Fa Thalaha ฟ้าทะละหะ, Mou, Talaha (Mu), Talana, Tolaha.

Sous; Chu ชู?, Phraya Wibunrat (Su) พระยาวิบุลราช (สู) , Sous av Péam-Son, Sûr.

Nguyen Phuc Anh; Ang Chiengsue, Chao Anam Kok เจ้าอนัมก๊ก, Ngian Aen เหวียนแอ๊นท์, Ngian Aeng เหงียนแอ๋ง, Ngian Phuk Aeng เหงียน ฟุก แอ๋ง, Ngian Phuk An เหงียน ฟุก อั๊ญ, Nguyen-Ang, Nguyễn Ánh, Nguyen Phuc Anh, Nguyễn Phúc Ánh, Ong Chieng Su, Ong Chiang Sue องเชียงสือ, Wian An เหวียนอ๋าน, เหงียนฟุกอั๊ญ, เหงียนอั๊ญ, เหงี่วงเพือกอั๋น.
Alternativ födelsedag; 2 augusti 1762.

Phnum Kamreng; Phnum Kamreng; Komreng Phnom, Phanom Kamraeng, Phnom Komreng, Phnom Komrèng, Phnum Kâmrêng.

Ang Eng; Ang-Eng, Nak Ong Eng นักองค์เอง, Narai Ramathibodi, Narai Ramatibodi, Narayanaracha III, Narayanaraja III, Noreay Reachea III, Ong-Eng, Somdet Phra Narai Rama Thibodi Si Suriyophan สมเด็จพระนารายณ์รามาธิบดีศรีสุริโยพรรณ.
Alternativa regeringstider för Ang Eng; 1777-1796, 1779-1782, 1779-8 november 1796, 1779-1797, 1780-?, 28 maj 1794-5 maj 1796, 1794-1796, 1794-1797.

Okya Kalahom (Pok); Chao Fa Thalaha เจ้าฟ้าทะละหะ.

Okya Yommarat (Baen); Chao Fa Thalaha (Baen Aphaiwong) เจ้าฟ้าทะละหะ (แบน อภัยวงศ์), Bén, Ben.
Alternativ levnadstid för Okya Yommarat (Baen); ?-1809.

Okya Kalahom (Su); ออกญาวิบุลราช (ศรี)?, Samdach Chau Phraya Kalahom.

Okya Yommarat (Baen); Oknya Yomreach, Okya Yommarat (Baen) ออกญายมราช (แบน) Phraya Yommarat (Baen) พระยายมราช (แบน).

Chaophraya Aphaiphubet (Baen); Abaipubet, Abhaiphubet, Abhaipubet, Abhai Thibès, Abhayavongsa, Apaiwong, Aphai Pubet, Aphai, Baen Abhaiwongse, Ben, Chaofa Talaha (Baen) เจ้าฟ้าทะละหะ (แบน), Chau Hua Pen, Chao Phya Abai Pubet, Chao Phraya Abhayabhubet, Chao Phraya Abhaibhubejr, Chao Phraya Aphaithebet, Chaovéa Tolha Bèn, Chaufa Ben, Chau Ponhea Apheithipess, Chiêu Thùy Biện.

Intarapitak; Chao Fa Krom Khun Inthra Phithak (Chao Fa Kromma Khun Intharaphithak) เจ้าฟ้ากรมขุนอินทรพิทักษ์, Inthraphithak, Krom Khun Intarapitak.
Alternativt dödsdatum för Intarapitak; 1781, 4 maj 1782.

Chui; Chao Chui เจ้าจุ้ย, Chuy, Phra Ong Chao Chui พระองค์เจ้าจุ้ย.

Denna artikel senast uppdaterad: 2024-02-18, 12.06
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.