1770 fick kung Taksin höra från Uthai Thani och Chai Nat att Chao Phra Fangs uppförande blivit alltmer oförutsägbart och omoraliskt. Han var fortfarande klädd som en munk, men hans munkkollegor som var militära befälhavare hade börjat råna folk på ris, fisk och annan mat ända ner till Uthai Thani och Chai Nat.

Trupprörelserna vid Uthai Thani och Chai Nat tydde på att Chao Phra Fang förberedde ett anfall på Thonburi och det var nu dags att göra något åt detta. Kung Taksin beordrade därför att rikets militära styrkor skulle mobiliseras den 11 juli 1770 för en attack mot de nordliga städerna samma år.

Kung Taksin lämnade sedan Thonburi den 21 juli med en armé och på en oidentifierad plats organiserade han sina styrkor i 3 arméer. Den första armén, som omnämns som en marin styrka, leddes av kungen själv och bestod av 10 000 eller 12 000 man beroende på källan. Den andra leddes av Phraya Anuchit Racha (Bunma) och bestod av 5 000 man som skulle attackera Phitsanulok på den östra sidan och den tredje leddes av Phraya Phichairacha och bestod också av 5 000 man och skulle attackera Phitsanulok på den västra sidan.

Phraya Phiphit, som också verkade som phrakhlang, hade i januari 1769 på kungens begäran bett det nederländska Ostindiska kompaniet i Batavia om att få köpa västerländska flintlåsgevär. I juli 1770 hade därefter 2 200 flintlåsgevär från Batavia och Terengganu anlänt till Thonburi.

Då Chaophraya Fang fick kännedom om att de siamesiska arméerna var på väg beordrade han den tidigare omtalade Luang Kosa (Yang) att försvara Phitsanulok. Kung Taksin och hans marina styrka hann fram först till Phitsanulok och i stället för att vänta in de två övriga arméerna bestämde sig Taksin för att anfalla själv.

De två arméerna, som var på väg landvägen, hade hindrats av vädret eftersom det var regntid. Taksin fick vänta på dem i nio dagar innan Bunmas armé anlände och två dagar senare anlände Phraya Phichairachas armé.

En av mina källor säger att Phitsanulok föll nästan omedelbart efter att kung Taksin anfallit staden och samma kväll lät han plundra staden. En annan källa säger att han intog staden dagen efter det första anfallet. Luang Kosa (Yang) undgick att bli infångad och lyckades fly till Fang. Då staden Phitsanulok fallit var också den tredje rivalen till Taksin besegrad, där den tidigare Chaophraya Phitsanulok hade regerat fram till sin död 1768.

De två övriga arméerna från Thonburi hade nu anlänt och förenat sig med kung Taksin som beordrade dem att att marschera mot Fang (Sawangkhaburi) medan han själv skulle ta sig dit med sin marina styrka. Det visade sig då att vattennivån i Nanfloden var för låg för flottstyrkan och att Taksin då visade på sina magiska egenskaper då han bad om högre vattenstånd. Mirakulöst nog steg vattennivån tre dagar senare.

Phraya Phichairacha och Phraya Anuchit Racha (Bunma) anföll nu och belägrade Fang som bara försvarades av ett litet träfort utan en egentlig stadmur. Under belägringen födde en av Chao Phra Fangs elefanter en ”vit” elefantunge. En vit elefant var en symbol för kungamakten och Chao Phra Fang blev chockad och menade att detta omen kunde tyda på att kungamakten tillhörde Taksin. När kung Taksin fick höra talas om den vita elefanten blev han angelägen om att lägga beslag på den.

Thonburistyrkornas belägring av Fang blev inte långvarig då man snart hade intagit staden. En källa säger att Chao Phra Fang höll stånd i tre dagar innan han gav upp och flydde till burmeserna i Chiang Mai. Han tog med sig den unga vita elefanten på sin flykt. Då Fang föll 1770 var kung Taksins fjärde och sista rival också kuvad. På bara tre år hade Taksin lyckats återställa nästan alla gränser som gällt under det gamla Ayutthayariket.

Kung Taksin och hans flottstyrka lämnade Phitsanulok den 13 augusti och begav sig norrut mot Fang. Tre dagar senare, den 16 augusti 1770, fick han besked om att Fang (Sawangkhaburi) hade fallit och att Chao Phra Fang hade lyckats fly. Taksin slog därefter läger vid Khung Taphao คุ้งตะเภา och det visade sig att några lägre ämbetsmän hade lyckats fånga in den unga vita elefanten som fördes till Taksin den 19 augusti.

Den 30 augusti begav sig kung Taksin österut i ett försök att få tag på den flyende Chao Phra Fang. I stället träffade Taksin på siameser från norr som hade flytt in i skogarna under dessa orostider och han uppmanade dem att följa med honom och återvända till sina hemtrakter när han själv återvände till Khung Taphao.

Kung Taksin beordrade sedan en storskalig sökinsats efter Chao Phra Fang, men den misslyckades. Hans styrkor fångade dock de tidigare munkkommendanterna som hade stridit under Chao Phra Fangs ledning. Taksin tog ifrån dem munkkåporna och deporterade dem till Thonburi där de skulle hållas fångna.

Den källa som påstår att Chao Phra Fang flydde till burmeserna i Chiang Mai säger också att han fick Moyagamani att invadera Sawankhalok 1771 och Phichai 1772-1773. Detta gjorde kung Taksin ännu mer angelägen att återta Chiang Mai från burmeserna. Chao Phra Fang försvinner nu ur historien och vi vet inte vart han tog vägen eller när han dog.

Efter den lyckade kampanjen i norr gjorde kung Taksin följande utnämningar i oktober 1770; Phraya Anuchit Racha (Bunma) fick först titeln Phraya Yommarat och kort tid därefter blev han till Chaophraya Surasi och guvernör över Phitsanulok. Phraya Phichairacha fick titeln Chaophraya Phichairacha เจ้าพระยาพิชัยราชา och titeln Chaophraya Sawankhalok เจ้าพระยาสวรรคโลก, när han blev guvernör över Sawankhalok.

Phraya Surabodin พระยาสุรบดินทร์ från Chai Nat blev utnämnd till Phraya Kamphaengphet พระยากำแพงเพชร. Phraya Anurak Phuthon (Luang Phrom Sena) blev utnämnd till Chaophraya Nakhon Sawan เจ้าพระยานครสวรรค์ och guvernör över Nakhon Sawan. Phraya Abhay Ronnarit (Thongduang) utsågs även han till Phraya Yommarat och till samuhanayok (premiärminister). Phra Chiang Ngoen blev till Phraya Sukhothai och guvernör över Sukhothai.

Chaophraya Chakri (Mut) hade tidigare haft titeln samuhanayok, men man var inte nöjd med hans militära insatser vid den här tiden och han avsattes från denna post. Det verkar inte som om han fick någon ytterligare bestraffning då han kommer att dyka upp igen längre fram med sin gamla titel Chaophraya Chakri.

Kung Siribunyasarn av Vientiane var imponerad över hur Siam hade återhämtat sig efter Ayutthayas fall 1767. Samtidigt var han rädd för ett hämndlystet Luang Prabang eftersom Burma inte skulle kunna komma till hans hjälp, då riket var upptaget med krig mot både Siam och Kina. Jag har tidigare berättat i "Ayutthaya,” avsnittet "Siam isolerar sig från väst,” artikeln "Händelser i laostaterna på 1700-talet” att burmeserna med hjälp av Vientiane hade invaderat och besegrat Luang Prabang i mars 1765. Det var därför han fruktade en hämnd från Luang Prabang.

Siribunyasarn skrev därför ett brev till kung Taksin, daterat den 6 april 1770, där han föreslog en allians mellan de två rikena. Taksin tyckte det var en god idé och skrev ett svarsbrev i april 1771 där han bekräftade en pakt mellan Siam och Vientiane och där han uttryckte sig; "Dina fiender kommer att betraktas som våra egna”.

Taksin förklarade också att han tänkte skicka trupper mot Chiang Mai och antydde att en gåva på 300 hästar skulle vara uppskattad. Korrespondensen avbröts därefter då siameserna blev upptagna med nya krig mot både Burma och Dai Viet (Vietnam).

Det tidigare omtalade fredstraktatet vid Kaungton 1770 hade nämligen avslutat burmesernas krig mot kineserna, vilket innebar att burmeserna återigen kunde ta sig an sina intressen i öster. Angående kriget mot Dai Viet så kan du läsa mer om detta längre fram i artikeln ”Krig mellan Siam och Dai Viet (Vietnam) 1771-1773.”

1771 marscherade Moyagamani in i Siam med en burmesisk styrka från Chiang Mai för att attackera och belägra Sawankhalok. Chaophraya Phichairacha som var guvernör i Sawankhalok, Chaophraya Surasi som var guvernör i Phitsanulok och Phraya Phichai som var guvernör i Phichai besegrade emellertid burmeserna och Moyagamani fick dra sig tillbaka. Förväxla inte denne nye Phraya Phichai med den gamle Phraya Phichairacha.

I mars 1771 ledde kung Taksin en flottstyrka norrut för att anfalla burmeserna i Chiang Mai. Taksin förstod snart att han var tvungen att lämna båtarna i Phichai och ta sig landvägen till Chiang Mai. Kungen beordrade Chaophraya Chakri (Mut) att vakta båtarna i Phichai medan han begav sig till Chiang Mai. Denna kampanj blev dock ingen succé. Om burmesernas ovan nämnda attack på Sawankhalok inträffade före eller efter mars känner jag ännu inte till.

Det kan vara intressant att veta att Chaophraya Nakhon (Nu) skickade ett brev till kung Taksin 1777 där han bad om att få kuva malajstaterna i söder. Kung Taksin svarade att hotet från Burma ännu inte var över och att Nakhon Si Thammarat skulle vänta med att skicka iväg några militära styrkor.