Det tidigare nämnda Tay Son-upproret började 1771, vilket var samma år som kung Taksin attackerade Ha Tien. Upproret har fått sitt namn då det startade i trakten av byn Tay Son (Tai Soen) ไตเซิน i centrala Dai Viet (Vietnam). Det finns andra källor som i stället säger att upproret började 1770, 1772, 1773 eller 1776 och pågick fram till 1788 respektive 1802. Jag har valt att hålla mig till de årtal som verkar mest sannolika.

Dai Viet var sedan tidigare uppdelat i två riken och i norr styrde Trinhklanen och i söder Nguyenklanen eller Nguyendynastin. Gränsen mellan de båda rikena gick vid Gianh-floden (Maenam Yaeng) แม่น้ำแย็งห์ i den nuvarande vietnamesiska provinsen Quang Binh (Kuang Bin) กว๋างบิ่ญ. Trinhklanens rike hette Dang Ngoai (Dang Nguai) ด่างหงว่าย eller Bac Ha (”norr om floden”) och Nguyenklanens rike hette Dang Trong (Dang Chong) ด่างจอง eller Nam Ha (”söder om floden”).

Nguyenklanens många krig mot det svagare khmerriket och det starkare Siam hade bidragit till att klanens popularitet hade minskat. Detta trots att Nguyenhärskarna ofta hade vunnit sina strider och att nyerövrad mark innebar möjligheter för fattiga vietnameser utan mark att kunna bosätta sig här och försörja sig. Dessutom hade utrikeshandeln minskat, vilket bönderna fick kompensera för genom högre skatter.

Upproret, som i flera källor kallas ett bondeuppror, leddes av tre bröder som hette Nguyen Hue (Ngian We) เหงียนเหวะ (1752-1792), Nguyen Nhac (Ngian Yak) เหงียน หญัก (1753-1793) och Nguyen Lu (Ngian Lue) เหงียน ลื้อ (1754-1787). Först lyckades bröderna erövra det isolerade höglandsområdet vid staden An Khe อานเคว som de också gjorde till sin bas. Därefter erövrade Nguyen Nhac staden Qui Nhon 1773 som utsågs till deras nya huvudstad. Uppmuntrad av framgångarna attackerade Nguyen Lu och en flottstyrka Gia Dinh (Saigon) och intog staden samma år. Nguyen-regenten här lyckades klara livhanken genom att fly.

(Provinsen Gia Lai)

Därefter erövrades staden Qui Nhon 1773 av Nguyen Nhac och utsågs till deras nya huvudstad. Uppmuntrad av framgångarna attackerade Nguyen Lu och en flottstyrka Gia Dinh (Saigon) och intog staden samma år. Nguyen-regenten här lyckades klara livhanken genom att fly.

Brödernas framgångar blev emellertid bara tillfälliga då Nguyenklanens general Do Thanh Nhon lyckades driva bort dem. Innan Nguyen Lu lämnade Gia Dinh lade han beslag på all mat han kunde hitta och plundrade palatset. Bytet tog han med sig till Qui Nhon. Nguyenklanen hade en del militära framgångar 1774, men 1776/1777 erövrade Nguyen Lu Gia Dinh (Saigon) ännu en gång. Tay Son-bröderna lämnade kvar en liten garnison i Gia Dinh och återvände sedan med sin huvudstyrka till sin bas och huvudstad Qui Nhon.

I Dai Viet (Vietnam) hade Tay Son-brodern Nguyen Hue intagit Gia Dinh (Saigon) 1777 och gått på jakt efter Nguyenklanens Nguyen Phuc Thuan. Han hade flytt till Mac Thien Tu i Can Tho. Mac Thien Tu skickade ut sin son Mac Tu Sung för att försöka stoppa rebellerna, men han blev besegrad. Därför fortsatte Nguyen Phuc Thuan sin flykt till staden Long Xuyen.

Nguyen Hue fortsatte sitt förföljande och intog Long Xuyen och lyckades även fånga in både Nguyen Phuc Thuan och hans son som avrättades i Gia Dinh (Saigon) 1777. Merparten av Nguyen Phuc Thuans övriga familjemedlemmar mötte samma öde. Snart kontrollerade rebellerna hela södra Dai Viet som tidigare hade styrts av Nguyenklanen.

Här berättar en källa att kung Taksin skickade en ämbetsman till Kambodja för att träffa Mac Thien Tu och övertala honom att bege sig till Thonburi. Trots att Mac Thien Tu var orolig för sin egen säkerhet reste han iväg med sin familj och en ämbetsman vid namn Ton That Xuan โตนเทิ้ตซวน, som tillhörde Nguyenklanen. De reste först till Chanthaburi innan de fortsatte till Thonburi 1778.

En annan källa säger i stället att Nguyen Hue först hade försökt förmå Mac Thien Tu att ge upp utan att lyckas. Men sedan valde han att fly till Phu Quoc (Ko Fu Kwok) เกาะฟู้โกว๊ก och sedan till Siam. Detta gjorde han tillsammans med ämbetsmannen Ton That Xuan.

Både Mac Thien Tu och Ton That Xuan fick ett varmt välkomnande i Thonburi av kung Taksin. Taksin försökte nu bortse från tidigare missförstånd med Mac Thien Tu och han fick nu den siamesiske titeln Phraya Rachasetthi Yuan.

Efter Nguyenklanens fall talar källorna om Tay Son-dynastin (Ratchawong Toei Soen) ราชวงศ์เต็ยเซิน, som varade från 1778 till 1802. Dynastin hade tre kejsare;

1. Thai Duc (Thai Duek) ไท้ ดึ๊ก (alias Nguyen Nhac) (r. 1778-1788). Han avsade sig sin titel då hans bror utropade sig till kejsare och han blev i stället kung.

2. Quang Trung (Kuang Trung) กวางตรุง (alias Nguyen Hue) (r. 1788-1792).

3. Canh Thinh (Kan Thin) กั๋น ทิ่นห์ (alias Nguyen Quang Toan (Ngian Kuang Tuan) เหงียน กวาง ตว๋าน) (r. 1792-1802). Han var född 1783 och var en son till Nguyen Hue.

Namnet Kochinkina kommer från franskans Cochinchine. Detta namn blev beteckningen på södra Vietnam under det kommande franska kolonialväldet. Centrala Vietnam kallade fransmännen Annam och norra Vietnam för Tonkin. Namnet Annam kräver också en närmare förklaring. Annam var det tidigare kinesiska namnet för det område i dagens norra Vietnam som varit skattepliktigt till det kinesiska kejsardömet. Namnet Annam har aldrig använts av de vietnamesiska härskarna och anses ännu i dag vara en nedvärderande påminnelse om tiden under kinesiskt herradöme och senare som fransk koloni.

Kung Nguyen Phuc Thuans brorson, den 15-årige prins Nguyen Phuc Anh, eller förkortat Nguyen Anh, hade kommit undan Tay Son-rebellerna genom att gömma sig i skogarna nära Ha Tien. Här verkade den tidigare omtalade franske jesuiten och missionären Pigneau de Behaine och han och Nguyen Anhs möte blev början på en lång vänskap.

I Gia Dinh (Saigon) lämnade Tay Son-rebellerna en liten garnison och återvände sedan med sin huvudstyrka till sin bas vid Qui Nhon. Samma år som rebellerna intog Gia Dinh (Saigon) (1777) lyckades en vietnamesisk general vid namn Do Thanh Nhon (Do Than Noen) โด๋ทัญเญิน (?-1781) samla ihop en armé för att bekämpa Tay Son-rebellerna och Nguyen Anh anslöt sig till denna.

Gemensamt utnyttjade Do Thanh Nhon och Nguyen Anh Gia Dinhs (Saigon) förhållandevis svaga försvar och återtog staden 1778. Året efter drev Do Thanh Nhon bort Tay Son-rebellerna från provinserna runt Gia Dinh (Saigon) och orsakade svåra förluster för rebellernas flotta. Do Thanh Nhon hade tidigare kämpat på den avrättade Nguyen Phuc Thuans sida mot Tay Son-rebellerna.

Nguyen Anh försökte utnyttja den fördelaktiga situationen och skickade en diplomatisk mission till Siam för att förhandla fram ett vänskapstraktat. Denna pakt fick dock ingen praktisk nytta 1779 då siameserna blev upptagna med ett revoltförsök mot den prosiamesiske kungen Ang Non i Kambodja.

Nguyen Anhs trogne general Do Thanh Nhon hade 1779 återtagit kontrollen över Kochinkina. Han hade också byggt upp en stark flotta för att försvara sig mot Tay Son-rebellerna, som snart skulle återvända från sin bas vid Qui Nhon.

1780 meddelade den kambodjanske prinsen Phra Ong Kaeo (Duang) พระองค์แก้ว (ด้วง) kung Taksin att han hittat ett brev som skrivits av den nu döde Nguyen Phuc Anh. I brevet, som han skrivit till Mac Thien Tu, uppmanade han honom och Ton That Xuan att starta ett uppror mot kung Taksin och inta Thonburi. Taksin trodde uppenbart på brevets innehåll och lät arrestera Mac Thien Tu som sedan begick självmord i fängelset.

Kung Taksin utfärdade därefter en kunglig order om dödsstraff mot Ton That Xuan, Mac Thien Tus fru, hans två söner Mac Tu Hoang och Mac Tu Sung samt sammanlagt 53 vietnameser som tillhörde en vietnamesisk delegation som skickats till Thonburi. De blev alla avrättade.

Okya Kalahom (Pok) hade på något sätt lyckats rädda livet på tre av Mac Thien Tus söner och tre av hans barnbarn. Dessa söner gömde sig sedan ute på landsbygden och de skulle senare, då Rama I blivit kung, få lov att bosätta sig i Bangkok.

Här har en annan källa lite annorlunda uppgifter om ovanstående händelser. Enligt vietnamesiska källor var det Nguyen Hue som hade skickat det ovan nämnda brevet till kung Taksin. I brevet, som uppenbart var en förfalskning, planerade Nguyen Phuc Thuan att anfalla Thonburi och beordrade Mac Thien Tu och Ton That Xuan att starta ett inledande uppror i Thonburi.

Taksin trodde uppenbart på det som stod i brevet och lät fängsla Mac Thien Tu. I siamesiska källor sägs det i stället att Mac Thien Tu planerat att fly tillbaka till Ha Tien och blivit avslöjad och därmed fängslad. Mac Thien Tu begick nu självmord i fängelset.

Nguyen Anh låtsades 1781 att han blivit sjuk och bad Do Thanh Nhon att besöka honom. Ovetande om att det hela var en fälla anlände han till palatset där han 1782 blev dödad av Nguyen Anhs livvakter. Anledningen till mordet är inte helt klarlagt, men det kan ha varit så banalt att Nguyen Anh med tiden blivit alltmer avundsjuk på sin berömde och populäre general!

Lojala anhängare till Do Thanh Nhon gjorde uppror efter mordet på deras ledare och Nguyen Anhs armé försvagades av detta. Tay Son-rebellerna utnyttjade situationen och återerövrade Gia Dinh (Saigon) kort tid efter Do Thanh Nhons död 1782. Den officer som Tay Son-rebellerna fruktade mest var nu borta och deras motståndare splittrades. Nguyen Anh tvingades fly och Tay Son-rebellerna återvände därefter tillfälligt till Qui Nhon och lämnade bara kvar en mindre garnison i Gia Dinh (Saigon). Kambodja var vid den här tiden inte i stånd att hjälpa vietnameserna mot Tay Son-rebellerna.

I Kambodja visade det sig att Chaophraya Aphaiphubet (Baen) var oförmögen att klara av ett uppror bland de kambodjanska malajerna och att Tay Son-rebellerna nu också hade attackerat Kambodja. Det blev i stället Tay Son-rebellerna som lyckades kuva malaj-upproret och de tog nu makten i Kambodja. Baen flydde därför till Bangkok 1783, tillsammans med Ang Eng och hans fem systrar.

Efter att Nguyen Anh hade flytt drog Tay Son-rebellerna sig tillbaka och kambodjanerna bad Siam om att få tillbaka Ang Eng. Ang Eng var emellertid ännu för ung och siameserna ville inte riskera att skicka tillbaka honom till Kambodja. Han var nämligen den enda kambodjanska kungligheten som återstod och Baen fick bli förmyndarregent de kommande 12 åren.

Efter Gia Dinhs (Saigon) fall 1782/1783 hade Nguyen Anh slagit samman sina styrkor med en lojal prins vid namn Man, men Tay Son-rebellerna återvände ännu en gång med en väldig militär styrka. Prins Man dödades i de strider som uppstod och Nguyen Anh fick fly ännu en gång. Under sin flykt från blev han förföljd av rebellerna.

Nguyen Anh flydde 1783 till Phu Quoc. När hans vistelse där blev känd tvingades han fly vidare och hamnade till sist på ön Tho Chu (Ko Tho Chao) เกาะโถเจา, i ögruppen med samma namn. Tho Chu ligger sydväst om Phu Quoc. I väst är den största ön Tho Chu också känd under namnet Poulo Panjang.

En annan källa talar om flyktvägen Phu Quoc och öarna Koh Rong (Ko Rong) เกาะรง och Koh Kut (Ko Kut) เกาะกูด. Phu Quoc tillhör i dag Vietnam, Koh Rong tillhör Kambodja och Koh Kut tillhör Thailand. Detta indikerar kanske den väg han reste från Poulo Panjang (Tho Chu) för att komma till Siam.

Nguyen Anhs vän Pigneau de Behaine, fick också fly för sitt liv och slog sig ner i Chanthaburi den 21 augusti 1783. Där fick han höra att Nguyen Anh fanns på Poulo Panjang (Tho Chu). Pigneau de Behaine begav sig därför till sin vän och Nguyen Anh började nu höra sig för om möjligheten till fransk militär hjälp.

I samband med detta lämnade Nguyen Anh över sin unge son prins Nguyen Phuc Canh (Ngian Fuk Kan) เหงียนฟุกกั๋ญ (6 april 1780-1801) till Pigneau de Behaine. Nguyen Anh berättade för Pigneau de Behaine att det bara återstod 700 man av hans en gång så stora armé. De hade inget att äta förutom rötter och Pigneau hade varit tvungen att förse dem med mat.

Då Nguyen Anh befann sig på Poulo Panjang (Tho Chu) träffade guvernören av Chonburi på honom under en inspektionsresa längs kusten. När guvernören förstod att det handlade om en vietnamesisk prins uppmanade han honom att bosätta sig i Bangkok. Nguyen Anh förklarade först att han var rädd eftersom hans farbror tidigare hade gjort detta och sedan blivit avrättad av kung Taksin. Guvernören försäkrade honom att mycket hade förändrats och att den nye kungen var god och generös.

Nguyen vågade därför följa med guvernören, som sedan rapporterade om det inträffade till kungen i Bangkok. Kungen skrev därefter ett personligt brev till Nguyen Anh där han inviterade honom till Bangkok. Nguyen Anh kom sedan till Bangkok 1784 eller 1785. Detta kan du läsa mer om längre fram i ”Bangkok, Rama I-Rama VII,” avsnittet ”Bangkok blir huvudstad,” artikeln ”Siam och striderna mot Tay Son-rebellerna i Dai Viet.”