Chuan Leekpai från Demokratiska partiet utsågs till ny premiärminister den 23 september 1992 och hans första löfte var att bekämpa korruptionen inom politiken. Chuan, som var av kinesisk härkomst, var en professionell politiker och advokat och hade fått ett rykte om sig att vara hederlig och hade ännu inte kunnat förknippas med några korruptionsärenden. Chuan var också en ivrig förespråkare för stärkta demokratiska institutioner och höll hårt på att landets lagar skulle efterlevas.

Tidskriften Far Eastern Economic Review hade under lång tid kritiserat den thailändska militären och sagt att den inte kunde försvara landets gränser på ett övertygande sätt. Man kritiserade också militären för att ha så många höga officerare. Det talades om att Thailand hade en general för varje 300-350 soldater, vilket man påstod var tio gånger högre än i väst.

Av de 600 generalerna i armén och i överbefälhavarens högkvarter hade bara hälften tydliga arbetsuppgifter, påstod magasinet. Då kung Bhumibol tog emot ytterligare 256 nyligen befordrade officerare i slutet av oktober 1992 avfärdade han dock tidskriftens påståenden.

Tidigt 1993 styrdes grannlandet Burma fortfarande av en brutal militärjunta, som kallade sig State Law and Order Restoration Council (SLORC) สภาฟื้นฟูกฎหมายและระเบียบแห่งรัฐ (Sapha Phuen Fok Kotmai Lae Rabiap Haeng Rat). De hade krossat ett folkligt uppror 1988 och fängslat medlemmar från den politiska oppositionen, inklusive deras ledare Aung San Suu Kyi ออง ซาน ซูจี (19 juni 1945-). Hon satt fortfarande i husarrest i oktober 1991 då hon fick Nobels fredspris för sin kamp.

(Aung San Suu Kyi)

I februari 1993 besökte åtta tidigare fredspristagare Thailand för att visa sin solidaritet med Aung San Suu Kyi. Oscar Arias ออสการ์ อาเรียส (13 september 1940-) från Costa Rica (Prathet Khosta Rika) ประเทศคอสตาริกา, Desmond Tutu เดสมอนด์ ตูตู (7 oktober 1931-26 december 2021) från Sydafrika, Dalai Lama (Thalai Lama) ทะไลลามะ (6 juli 1935-) från Tibet och fem andra pristagare hade bjudits in av thailändska sociala aktivister, vilket inte var uppskattat av den thailändska militären.

(Oscar Arias)

(Desmond Tutu)

(Dalai Lama)

Efter att ha besökt burmesiska flyktingläger vid Thailands norra gräns mot Burma fick pristagarna en audiens hos kung Bhumibol. Handley påstår att kungen under audiensen ska ha förklarat att SLORC stod för stabilitet i Burma. Men det fanns nu en ny generation thailändare som hyllade Suu Kyi och Chuans regerings officiella politik stödde hennes prodemokratiska rörelse.

Innan Chuan kom till makten hade den thailändska militären angivit tonen i umgänget med Thailands grannar. Armén hade som nämnt kontakter med Burmas militärjunta (SLORC) och i Kambodja hade man nära kontakter med Pol Pot och hans röda khmerer, som bekämpade Hun Sen ฮุน เซน (4 april 1951-) och hans Hanoi-stödda regim. De thailändska generalerna drog in miljontals dollar från skogsavverkning, ädelstenar och andra affärer som de delade med SLORC och de röda khmererna.

(Hun Sen)

Efter att ha blivit premiärminister beordrade Chuan militären att kapa banden till de röda khmererna. FN höll på att förbereda de allmänna demokratiska valen i Kambodja, som skulle genomföras i maj 1993, och de röda khmererna hade hotat med att sabotera valen. Den thailändska armén valde dock att inte följa denna order.

Affärerna med juntan i Yangon fortsatte som tidigare och inför valen i Kambodja bedrev de röda khmererna terror från läger vid den thailändska gränsen. Många journalister och FN-rapportörer menade att detta bara var möjligt tack vare thailändskt stöd. Chuans regering blev förlägen då FN-fredsarbetare, som tillfälligt tagits till fånga av de röda khmererna i augusti 1993, såg hur den thailändska armén delade måltider och gav medicinsk vård till de röda khmererna.

Thailand fördömdes nu internationellt medan Chuans ämbetsmän förnekade att detta var den officiella politiken och i mars 1994 tog den amerikanske ambassadören i Bangkok upp ärendet offentligt. Den thailändska militären kontrade med att attackera den pensionerade amerikanske ambassadören, Morton I. Abramovitz มอร์ตัน อับบราโมวิทช์ (20 januari 1933-), som hade skrivit en skarp artikel om Thailand och kung Bhumibol i Washington Post ดอะวอชิงตันโพสต์ i maj 1994. En del thailändare blev ursinniga och anklagade Abramovitz för majestätsbrott och krävde att han skulle förklaras persona non grata บุคคลไม่พึงปรารถนา.

(Morton Abramovitz)

Arméns överstekommenderande nekade till att ha hjälpt de röda khmererna och talade i stället om kritiken mot kungen och sade: "Ambassadör Abramovitzs referens till den thailändska monarkin. . . visar tydligt att han inte har någon som helst vetskap om vilken roll hans majestät konungen har som konstitutionell statschef. Hans majestät är inte alls inblandad i politik, varken inhemsk eller utländsk.”

Som en kontrast till denna reaktion kom ett uttalande från det thailändska utrikesministeriet, som faktiskt höll med amerikanerna i delar av kritiken. Kritiken såg också ut att få effekt då militären minskade sitt samarbete alltmer med de röda khmererna de kommande åren. Därmed bröts en viktig livlina för dem och gruppens existens försvårades alltmer. I december 1999 upplöstes officiellt de röda khmererna.

Då senaten fortfarande dominerades av medlemmar valda av det gamla Nationella fredsbevarande rådet (NPKC) kunde författningsändringar inte gå igenom utan arméns godkännande. I mars 1994 när Chuan bad Prem om stöd för sina föreslagna författningsändringar fick han kalla handen.

Dagen efter Chuans möte med Prem röstades Chuans förslag om författningsändringar därför ner i parlamentet. Därefter genomfördes en första behandling av en helt “ny" författning som senaten själv föreslog. Den var i huvudsak densamma som 1978 års författning, som tidigare möjliggjorde att Prem och militären kunde behålla makten under så lång tid. När Chuan inte gav sig kastade sig högerextremisterna över honom och Samak Sundaravej menade att Chuans ändringsförslag var lika med majestätsbrott eftersom det skulle ändra en struktur som införts av kung Chulalongkorn!

Högerakademikern Poonsak Wannapong (Phunsak Wannaphong) พูนศักดิ์ วรรณพงษ์ (20 september 1940-) sade att Chuans föreslagna ändringar underförstått hävdade att parlamentsmedlemmar var bättre representanter för folket än kungen. Poonsak sade också att valda parlamentsmedlemmar var ohederliga och korrupta och att militärkupper därför var berättigade!

(Poonsak Wannapong)

Samtidigt demonstrerade en militant grupp som påminde om Village Scouts och Red Gaurs, som kallade sig för Apirak Chakri (Klum Aphirak Chakri) กลุ่มอภิรักษ์จักรี. Deras ledare förklarade: ‘‘Thailand ska inte överge den konstitutionella monarkin. Vårt administrativa system ska inte vara som det som finns i USA, Frankrike eller i kommunistiska länder. . . Chakridynastin är ingen dinosaur.’’

Käbblandet fortsatte under året och alla försök från Chuans sida att få igenom något i parlamentet saboterades. I december 1994 lade han fram några mycket urvattnade förslag till författningsändringar i parlamentet. Chavalit Yongchaiyudh och hans New Aspiration Party drog sig då ur regeringen med förhoppningen att den skulle kollapsa. Chavalit såg sig själv som en möjlig ny premiärminister med militärens hjälp.

Då agerade Prem igen och anmärkningsvärt nog på oppositionens sida. Prem övertalade nu Chatichai Choonhavan och hans parti Chart Pattana (National Development Party) att återgå till Chuans regering för att stoppa Chavalit. Därefter bytte de militära senatorerna också sida och röstade för Chuans urvattnade författningsändringar i januari 1995. Ändringarna innebar bland annat att rösträttsåldern sänktes från 20 år till 18 och att den militärt dominerade senaten blev mindre. Dessutom blev det förbjudet för senatorer och ministrar att ta del av ekonomiska förmåner från statliga myndigheter och företag.

En mycket intressant man vid namn Thaksin Shinawatra (Thaksin Chinnawat) ทักษิณ ชินวัตร (26 juli 1949-) inledde sin politiska karriär i november 1994. Han hade bjudits in i det politiska arbetet av Chamlong Srimuang och partiet Palang Dharma. Thaksin utsågs till utrikesminister i december 1994, men han var inte parlamentsmedlem. Han ersatte den tidigare utrikesministern Prasong Soonsiri (Prasong Sunsiri) ประสงค์ สุ่นศิริ (11 augusti 1927-), som senare skulle visa sig bli en tuff motståndare till honom. Thaksin avgick dock från sin post redan i februari 1995.

(Thaksin Shinawatra)

(Prasong Soonsiri)

1994 hade Chuan startat ett stort projekt som gick ut på att återplantera 5 miljoner rai skog. Detta för att ära kung Bhumibol som 1996 skulle fira att han suttit 50 år på tronen. Projektet blev emellertid ett misslyckande då man inte ens nådde 40 procent av målet. Generaldirektören för skogsdepartementet (Krom Pa Mai) กรมป่าไม้ avskedades från sin post efter anklagelser om korruption i förbindelse med projektet.

Chuans koalitionsregering kollapsade den 19 maj 1995 efter en ny korruptionsskandal som är känd som Sor Por Kor 4-01 สปก. 4-01. Här var en man vid namn Suthep Thaugsuban (Suthep Thueaksuban) สุเทพ เทือกสุบรรณ (7 juli 1949-) inblandad. Han var biträdande jordbruksminister i Chuans regering. Denne man kommer du också att få höra mycket mer om längre fram.

(Suthep Thaugsuban)

Suthep, som tillhörde Demokratiska partiet, hade i samband med en landreform skänkt bort lagfarter på 592 bitar mark till 489 bönder i Khao Sam Liam เขาสามเหลียม, Kamala กมลา och Nakkerd hills (Khao Nakkoet) เขานาคเกิด i provinsen Phuket. Tanken var att marken skulle tillfalla fattiga bönder. Det avslöjades emellertid senare att det fanns medlemmar från 11 välhavande familjer bland mottagarna. Skandalen resulterade i våldsam kritik från allmänheten och i pressen.

En månad före en annonserad misstroendeförklaring mot Chuans regim uppmanade Suthep sina supportrar från sin valkrets i Surat Thani att mangrant bege sig till Bangkok för att försvara hans rykte. Enligt dokument från Wikileaks, som härstammar från USA:s ambassad, hade många medlemmar i Sutheps eget parti länge klagat över Sutheps korrupta och oetiska uppförande. Därefter hoppade Palang Dharma av regeringskoalitionen och inför hotet om en misstroendeförklaring valde Chuan att upplösa representanthuset och utlyste nyval som skulle hållas två månader senare.

Den 28 maj 1995 blev Thaksin Shinawatra handplockad av Chamlong Srimuang som ny ledare för Palang Dharma och ersatte därmed Boonchu Rojanastien. Chamlong hade kritiserats för att ha misskött partiets interna politik under de sista dagarna av Chuans regim och att det var därför som han valt Thaksin som ny partiledare. Thaksin meddelade först att han personligen inte tänkte ställa upp i det kommande valet, men att han skulle fortsätta som partiledare. Under Thaksins ledning började partiet ändra politisk inriktning från dess tidigare religiösa politik.

Handley tycker att det är värt att notera att kung Bhumibol återigen tillät dödsstraff i mitten av 1990-talet. Detta efter att tidigare ha motsatt sig detta under många år. Thailand har visserligen alltid haft dödsstraff, som dock bara använts vid speciellt grova brott. Det kunde handla om mord på poliser eller storskalig narkotikahandel.

Varje dödsdömd person hade rätt att begära nåd hos kungen och avrättningen kunde bara genomföras om kungen avslog nådeansökan och återlämnade den till regeringen. Under en stor del av sin regeringstid dröjde kung Bhumibol med att skriva under nådeansökningarna och behöll dem i stället under många år. Först efter fem till tio år brukade han skriva under dem.

Från mitten av 1980-talet fanns det därför hundratals dödsdömda i Thailand som ännu inte blivit avrättade. I mitten av 1990-talet började kung Bhumibol plötsligt tillåta avrättningar och det måste ha berott på att han hade avslagit deras nådeansökningar och den första avrättningen genomfördes 1995.

Det finns källor som påstår att den dömde mannens nådeansökan stoppades av kriminalvården och att kungen aldrig fick se den. Det verkar dock inte troligt att man skulle gå förbi detta kungliga privilegium. När även ett antal mördare och metamfetaminlangare avrättades de följande åren blev det tydligt att deras nådeansökningar hade fått avslag.

Handley säger att hovet inte litade på Chuan trots att han inte var republikan. Han hade ärvt ett samhälle som var svårt att styra efter flera år av stark tillväxt och som fortfarande växte kraftigt. Detta kunde tydligt ses i antalet nya bilar, aktiespekulation, fastighetsspekulation och utlandssemestrar. Även på landsbygden kunde man se en ökad jakt på rikedom och konsumtionsvaror. Gamla traditionella värderingar började luckras upp och kvinnor började ta mer plats i samhället.

Befolkningen krävde också mer av sin regering och i Bangkok handlade det om livskvalitet. Man ville få en lösning på de ständiga trafikstockningarna, den dåliga luftkvaliteten och de återkommande årliga översvämningarna. På landet krävde bönderna lösningar på de gamla problemen med bristen på landreformer och deras återkommande skuldsättning. De krävde ett decentraliserat regeringsstyre och tillräckligt stora budgetar för både städer och byar. Väljarna ville också se ändringar i författningen så att den blev mer demokratisk.

Chuan kämpade sedan i nästan tre år med en svårhanterlig koalition och lyckades faktiskt åstadkomma en del framsteg, utan att behöva förlita sig på militären eller monarkin. Den största förändringen var dock det öppnare politiska klimatet som underlättades av mycket friare media, då Chuan lyckades bryta militärens och byråkratins monopol på TV och radio.

Detta resulterade i att det allt oftare kom avslöjanden i media om hur utbredd och omfattande korruptionen var i både statliga och privata företag och som visade hur den thailändska eliten var immun inför lagen. Dessa nyheter var en motvikt till den officiella regeringspropagandan och den politiska partipropagandan, som tidigare dominerade nyheterna.

Nyheterna om den kungliga familjen började också minska. En ny TV-station, ITV (Sathani Thorathat Aithiwi) สถานีโทรทัศน์ไอทีวี, sände inte de kungliga nyheterna på kvällen vilket de andra dock fortsatte att göra.