På kvällen den 4 maj 1992 samlades omkring 60 000 demonstranter på Sanam Luang. Demonstrationen var fredlig och demonstranterna verkade acceptera att kampen skulle föras på parlamentariskt vis. Allt förändrades när Chamlong Srimuang från Phak Palang Dharma läste upp sitt melodramatiska "det sista brevet från Chamlong Srimuang”. Han sade bland annat följande; "Jag har noggrant övervägt allt och beslutat mig för att riskera mitt eget liv…Om jag om några dagar måste lämna den här världen kommer jag inte att ångra det. Farväl.”

Till skillnad från den tidigare hungerstrejkande Chalard Vorachart skulle Chamlong bara dricka vatten och inte använda glukos eller andra näringsämnen under sin hungerstrejk. Demonstranterna blev djupt rörda och Chamlongs aktion måste ha givit regeringen kalla kårar. Regeringen försökte bemöta Chamlongs utmaning genom att censurera mediarapporteringen och TV och radio sände bara kritiska uttalanden mot Chamlong. Kritiken, som bland annat framfördes av regeringsmedlemmar och munkar, gick ut på att hans handling var förödande för nationen, religionen och monarkin.

Kungens medierådgivare Piya Malakul na Ayutthaya (Pi Malakun na Ayutthaya) ปีย์ มาลากุล ณ อยุธยา (10 september 1937-) lät radiostationen Jor Sor 100 จส. 100, dit folk kunde ringa, komma med en rad fördömanden mot Chamlong och demonstranterna. Folk som ringde in och som i stället var kritiska mot regeringen blev helt enkelt bortkopplade!

(Piya Malakul na Ayutthaya)

Tisdagen den 5 maj var det dags för den officiella helgdagen kröningsdagen (wan chattra mongkhon) วันฉัตรมงคล. Under ceremonierna denna dag gav kungen som brukligt audiens till regeringens toppar och delade ut kungliga utmärkelser till 120 offentliga personer. På listan fanns de flesta medlemmarna från det Nationella fredsbevarande rådet (NPKC) och deras fruar med. Många av demokratiförespråkarna betraktade detta som en förolämpning.

Onsdagen den 6 maj direktsände TV från parlamentet då Suchinda skulle avlägga sin regeringsförklaring. Då vandrade oppositionen helt sonika ut, vilket visade allmänheten att motståndet mot Suchinda Kraprayoon var omfattande. Samma kväll demonstrerade uppskattningsvis 80 000 personer nära parlamentet och Chamlongs hustru Sirilak ศิริลักษณ์ och flera andra personer anslöt sig till Chamlongs hungerstrejk.

Redan den 6 maj hade den nye armékommendanten Issarapong Noonpakdi kallat samman polis- och militärgeneraler från huvudstadens säkerhetskommitté för att sjösätta en plan kallad Pairee Pinat (Phairi Phinat) ไพรีพินาศ. Mer än 1 000 tungt beväpnade djungelsoldater och fallskärmsjägare transporterades därefter i full stridsberedskap till Bangkok. Pairee Pinat översätts ibland till ”krossa fienden.”

Pairee Pinat var en taktik för att bekämpa kommuniststödd undergrävande verksamhet och vänsterterrorism i städerna. Taktiken handlade om en metodisk bekämpning som inte var främmande för mord på ledande personer, misshandel, att skjuta på demonstranter och massarresteringar.

Metoden hade utarbetats av USA och hade lärts ut till Sydkorea och Thailand på 1970-talet. Den hade inte fungerat i Vietnam och heller inte i Sydkorea. Det skulle visa sig att den heller inte fungerade i Thailand. Då Pairee Pinat sjösattes delades det ut skarp ammunition till militären och de informerades om att demonstranterna hotade nationen och den helige monarken själv.

Torsdagen den 7 maj kritiserades Suchindas regeringsförklaring punkt för punkt i parlamentet. Då gick Suchinda själv upp i talarstolen och levererade ett rasande angrepp mot Chamlong och hans fördärvande av buddhismen och där han kallade Chavalit Yongchaiyudh för kommunist och republikan. Suchinda förklarade att hans jobb var att försvara nationen, buddhismen och monarkin mot dessa hot. Talet direktsändes i TV.

Bangkok var chockat över det hårda språkbruket och att Suchinda stod beredd att slå tillbaka med ett stort antal tungt beväpnade soldater på sin sida. Aktiemarknaden drabbades omedelbart av fallande kurser och parlamentet ajournerades i kaos. Trots det militära hotet och att Kaset Rojananil påtalat att demonstrationer var totalförbjudna demonstrerade omkring 70 000 personer under torsdagen. Demonstranterna förhöll sig emellertid lugna och samarbetade med den lilla kontingent poliser som övervakade dem.

(Demonstranter vid Demokratimonumentet)

Fredagen den 8 maj bad mer än 200 universitetsakademiker kungen att ingripa. Gruppen leddes av Prawase Wasi (Prawet Wasi) ประเวศ วะสี (5 augusti 1932-), som kungen hade känt sedan 1950-talet. De sade till kungen att militären hade svikit folkets förtroende genom att permanenta sin politiska makt och underminera demokratin efter kuppen 1991. Man bad kungen att upplösa parlamentet eller tvinga Suchinda att avgå. De var oroliga för att det skulle bli blodiga upplopp om Chamlong dog.

(Prawase Wasi)

Till sist agerade kungen med försiktighet. Han ville inte träffa några representanter för demonstranterna, men han kallade till sig Suchinda och militärkommendanterna. Vad som sades under mötet har aldrig blivit känt, men efteråt förklarade Suchinda på TV att han inte tänkte avgå. Han sade också att han inte tänkte använda våld mot demonstranterna.

Nu deklarerade militären att Sanam Luang måste utrymmas inför en buddhistisk kampanjvecka som skulle hållas där söndagen den 10 maj, där kungens dotter prinsessan Sirindhorn skulle delta. Dessutom planerades det att den kungliga plöjningsceremonin skulle genomföras här torsdagen den 14 maj.

Tidigt på fredagskvällen den 8 maj demonstrerade mer än 100 000 personer på Sanam Luang. Den fastande Chamlong infann sig också och uppmanade demonstranterna att marschera mot parlamentet. Innan demonstranterna hade kommit en kilometer på den breda Ratchadamnoenavenyn stoppades de vid bron Phan Fa Lilat av en taggtrådsbarriär. Bakom denna stod ett stort antal beväpnade soldater beredda att hindra dem från vidare avancemang mot parlamentet eller Chitraladapalatset.

På lördagsmorgonen den 9 maj gav den fastande Chamlong efter för demonstranternas vädjan om att han skulle avsluta sin hungerstrejk. Militären lät sig dock inte blidkas utan hotade att rensa gatorna från demonstranter före måndagsmorgonen. Kung Bhumibol grep nu in öppet och uppmanade de politiska partierna att kompromissa vad det gällde författningsändringarna. De kom nu överens om att en blivande premiärminister skulle vara en vald parlamentsmedlem, att representanthusets talman skulle vara talman för hela parlamentet samt andra ändringar som skulle ge representanthuset mer makt.

Då regeringspartierna inte sade något om när ändringarna skulle genomföras stannade 25 000 demonstranter kvar på gatorna söndagen den 10 maj. På eftermiddagen var det planerat att prinsessan Sirindhorn skulle anlända via Ratchadamnoenavenyn för den ovan omtalade ceremonin på Sanam Luang klockan 17.00. Detta blev inledningen på en "tävling" mellan regimen och demonstranterna om att visa sin vördnad för monarkin. Men regeringen hävdade att demonstranterna störde prinsessan och förolämpade monarkin genom att stanna kvar på gatorna.

Piya Malakuls Jor Sor 100 påstod att Chamlongs demonstranter blockerade prinsessans färdväg. Faktum var dock att Chamlong instruerat demonstranterna att rensa den breda avenyn, vilket de också gjort. De hade dessutom satt upp porträtt på prinsessan, kungen och drottningen utmed färdvägen flera timmar innan hennes planerade ankomst.

Då prinsessan valde en lång omväg till Sanam Luang eskorterad av militär blev demonstranterna förvånade. Litade prinsessan inte på dem? Eller hade generalerna hindrat henne från att komma? Långsamt övergick förvåningen till ilska och antalet demonstranter ökade i antal långt in på söndagsnatten.

Sent på söndagsnatten lovade regeringspartierna att förändringarna i författningen skulle bli en snabb affär. På måndagskvällen den 11 maj hade Banharn Silpa-archa och Kaset Rojananil plötsligt ändrat sig och de menade att det inte fanns någon överenskommelse angående några författningsändringar! Därmed hade de faktiskt gått emot kungen. Suchinda hotade med ett militärt ingripande om demonstranterna blev våldsamma.

Då den buddhistiska högtiden Vesak skulle infalla den kommande veckan hade demonstranternas ledare bestämt sig för att ligga lågt och bli mer försiktiga i sin retorik. Vesak heter Vishaka Puja (Wisakha Bucha) วิสาขบูชา på thai.

Torsdagen den 14 maj genomfördes den kungliga plöjningsceremonin och demokratirörelsen höll sig tyst då kungen, kronprinsen och prinsessan Sirindhorn genomförde ceremonin på Sanam Luang. Då de kungliga reste till Wat Phra Kaeo och Grand Palace lördagen den 16 maj för ritualer enligt Vishaka Puja stannade demonstranterna också hemma för att visa sin respekt för kungahuset.

Eftersom regeringen hade brutit sitt löfte om ändringarna i författningen återupptogs demonstrationerna söndagen den 17 maj. Armén skickade då ut omkring 40 000 man till olika platser i Bangkok och man satte upp militära vägspärrar hela vägen runt kungapalatset. Palatsets portar vaktades av tungt beväpnade fallskärmsjägare.

Det hade nu tillkommit en ny rörelse under namnet förbundet för demokrati (Samaphan Phuea Prachathipatai) สมาพันธ์เพื่อประชาธิปไตย. Rörelsen leddes av en kommitté med folk från ideella organisationer, arbetarledare, studentledare och politiker såsom Chamlong Srimuang och Chavalit Yongchaiyudh.

Klockan 20.00 den 17 maj hade antalet demonstranter vid Sanam Luang växt till omkring 150 000. Bland dessa fanns ett tvärsnitt av Bangkoks befolkning, såsom fattiga arbetare, statstjänstemän och butiksägare från medelklassen samt välbeställda yuppies. Ledarna för ”förbundet för demokrati” hade beslutat sig för att marschera till Government House (Thamniap Ratthaban) ทำเนียบรัฐบาล, men de stoppades återigen vid Phan Fa Lilat-bron, där polisen väntade bakom rakbladstaggtråd.

Som information kan det vara bra att veta att begreppet Government House inte bara omfattar en enda byggnad utan flera palatsliknande byggnader. Den byggnad som vanligtvis förknippas med Government House heter Thai Ku Fah (Tuek Thai Khu Fa) ตึกไทยคู่ฟ้า.

(Thai Ku Fah-byggnaden)

Bakom poliserna fanns en falang stridsberedda militärer med automatvapen och enligt Handley hade Suchinda nu utsett den mer hårdföre generalen Issarapong Noonpakdi för att övervaka demonstrationerna. De flesta demonstranterna höll sig lugna, men en del av dem började kasta stenar och flaskor, som tydligt var ämnade att provocera fram våldsamheter. Under de kommande timmarna lyckades demonstranterna riva ner en del taggtråd och oskadliggöra en brandbil som sprutade vatten på dem. Då poliserna saknade kravallutrustning retirerade de under oordnade former.