Vi vet också väldigt litet om 1000- och 1100-talet i taifolkens historia. Från och med tidigt 1200-tal vet vi betydligt mer. Då vet vi var taigrupperna befann sig, vad de gjorde, hur de levde och även hur de tänkte.

1000- och 1100-talet var Angkor- och Paganrikets storhetstid. Det var då som khmererna och burmanerna byggde sina största monument och lämnade många steninskriptioner efter sig som visar deras höga kulturella nivå. Dessa två rikens civilisation spreds vida omkring och måste också ha nått fram och påverkat åtminstone några taigrupper.

Taifolken fortsatte att bilda nya mueanger i norra Sydostasien under 1000- och 1100-talet. Både deras egna krönikor och låglandets stormakters krönikor bekräftar detta. Taigrupperna gjorde för det mesta militära räder. De rörde sig snabbt genom landsbygden på sina hästar och elefanter där de plundrade och tog fångar. Men efteråt drog de vidare eller återvände hem.

Hotet om att de kunde återvända kanske fick en besegrad hövding att betala regelbunden tribut till sin överman eller prins. Ett utbyte av döttrar mellan herre och vasall kan ha fungerat som personligt och politiskt band. "Riken" bildade på detta viset var emellertid svaga och kortlivade.

Så sent som på slutet av 1100-talet hade ännu ingen taistat uppstått som kunde dominera sina grannar och inga av taimueangerna hade ännu nått ner till de stora slätterna längre söderut. Detta var en förutsättning för en expansion och en folkökning som skulle kunna bilda grund för ett konungadöme jämförbart med Angkor eller Pagan. Den dag som detta skulle ske närmade sig dock snabbt.

De lokala taihövdingarna och prinsarna fick bättre och bättre kontroll över arbetskraft och soldater, vilket som tidigare nämnt var en bristvara i Sydostasien vid denna tid. Ledarnas förmåga att mobilisera sin befolkning blev nu en potentiell fara för stormakterna i området. Det var därför naturligt att taihövdingar erkändes som lokala distriktshövdingar och de fick kanske också "döttrar" av de stora rikenas härskare som hustrur.

Taifolken behöll emellertid sin speciella identitet som tai. I synnerhet gällde detta mot khmererna. De hade sitt eget språk, sin egen sociala organisation och sin egen religiösa tradition. I sitt förhållande till den ursprungliga befolkningen i de områden där de trängt in kan buddhismen ha spelat en viktig roll i den process där ursprungsbefolkningen assimilerades med taifolken och inte tvärtom. Långsamt blev låglandet alltmera tai och buddhistiskt och snart skulle tiden vara mogen för att utmana de stora rikena i området.