1200-talet måste ha varit en tid av stora omvälvningar för folket på Sydostasiens fastland. En bit in på 1200-talet kollapsade först Angkorriket och kort tid efter också Pagan. Detta satte ytterligare fart på utvecklingen av taimueangerna.
Från mitten av 1200-talet till mitten av 1300-talet började taifolk att bosätta sig på slätterna som de tidigare stormakterna hade dominerat. Taistater sträckte sig nu ända från slätterna i Assam i nordöstra Indien, till norra Laos i öster och Nakhon Si Thammarat i söder. I slutet av 1200-talet hade taifolk trängt in i floddalarna till alla de viktigaste floderna i området: Irrawaddy, Salween, Chaophraya och Mekong.
Nakhon Si Thammarat är något av en gåta i taihistorien. På 1200-talet var denna stat en maktfaktor i söder. Nakhon Si Thammarat blev centrum för en ny riktning inom theravadabuddhismen. Denna lära spred sig till Angkor, Lavo (Lopburi), Sukhothai och Lan Na.
Trots taifolkens geografiska spridning tyder politiska äktenskap mellan de olika taigrupperna på en viss inbördes kontakt. Detta var i synnerhet vanligt före 1200-talet. I en krönika sägs det att folket i Lamphun och Nakhon Si Thammarat var släkt med varandra genom inbördes giftermål. Dessa politiska äktenskap syftade säkert till att upprätthålla fred mellan de olika mueangerna. Det var heller inte ovanligt med äktenskap mellan taifolk och khmerer. Det sägs också att befolkningen i Nakhon Si Thammarat var beroende av risleveranser från sina släktingar i norr.
Ungefär samtidigt (1200-talets början) ingick regenterna i Chiang Hung och Ngoenyang en giftermålsallians i övre Mekongdalen. Vad detta betydde för taifolkens historia kan du läsa mer om i "Sukhothai och Lan Na”, "Konungariket Lan Na”, artikeln "Kung Mangrai (1259-1317)”.
Taihistorien före Sukhothai är väldigt diffus och speciellt dunkel är tiden innan taifolk övertog den politiska makten från de tidigare invånarna i dagens Thailand. Att taifolk så plötsligt blev en maktfaktor i området har forskarna ännu inte hittat någon tillfredsställande förklaring på.