En annan version, som påminner om händelserna som jag berättade om i den föregående artikeln, säger att taifolken led under khomregenten, Phraya Khom พระยาขอม, av Umangasela. En taiprins vid namn Phang (Phra Chao Phangkharat) พระเจ้าพังคราช, som var regent i Singhanavati (Yonok), besegrades av khomregenten och skickades i exil för att verka som byhövding (förmodligen) i lawalandsbyn Ban Wiang Si Thuang บ้านเวียงสี่ทวง, nära Mae Sai nordväst om Ngoenyang.

Prins Phang ålades att betala en årlig tribut på fyra mått guld till khomregenten och krönikan fortsätter; "Vi tai led, både prins och undersåte, eftersom alla var tvungna att vaska guld för att betala tribut till khomregenten.” Prins Phangs förste son Thukhita (Thukkhita Kuman) ทุกขิตะกุมาร, som föddes året efter, döptes därför mycket passande till den lidande prinsen. Thukhitas mamma hette Devi (Phra Nang Thewi) พระนางเทวี.

Efter nära två årtionden av "lidande" hade uppenbarligen son nummer två till prins Phang, prins Phrom (Phrom Kuman พรหมกุมาร), fått nog av eländet och uppmanade sin far att sluta betala tribut till khomregenten, vilket han tydligen också gjorde. Observera att vissa källor använder stavningen Brahma i stället för Phrom. Phrom är den thailändska namnvarianten för Brahma.

Tre år senare attackerade khomregenten det som källan kallar Singhanavati, men den endast 16 år gamle Phrom, som hade rykte om sig att vara mycket skicklig i strid, besegrade khomregenten i en elefantduell.

Khomregenten och hans trogna tvingades därefter att fly. Prins Phrom som var orolig att fienden skulle återvända förföljde dem därför under flykten söderut i en hel månad genom bergsstammarnas byar ända till Lavaratthas (Lavo) gränser. Där förbarmade sig guden Indra (Phra In) พระอินทร์ över de flyende och reste en mur av sten som stoppade Phrom. Därefter kunde khomregenten återvända till Indapathanagara (Angkor).

Här säger en källa att när Phrom återvände hem erbjöds han titeln som uparat, men detta avböjde han och utsåg i stället sin äldre bror till tronarvinge. Phrom återinstallerade sedan sin far som regent över Ngoenyang och fortsatte sedan för att grunda en ny stad, Wiang Chaiprakan เวียงไชยปราการ, vid dagens Fang 1117.

Wiang Chaiprakan antas ha legat i området Ban Rong Ha บ้านร่องห้า (Rong Ha Thung Yang ร่องห้าทุ่งยั้ง), i kommunen Pha Ngam ผางาม, distriktet Wiang Chai เวียงชัย i provinsen Chiang Rai, uppströms floden Kok.

(Distriktet Wiang Chai i provinsen Chiang Rai)

Enligt en källa föddes Phrom år 1098 och dog vid 79 års ålder år 1177. En annan källa hävdar att han regerade i Wiang Chaiprakan i 60 år och dog vid 77 års ålder. Det finns dock flera olika uppgifter och en källa säger att han kan ha fötts någon gång mellan 1012 och 1089, med en möjlig alternativ livslängd på 1112-1189! Phroms son Chaiyasiri ไชยศิริ tog över i Wiang Chaiprakan efter sin far. Chaiyasiri kan ha varit Phroms enda son.

1188 ska en monarmé ha invaderat Wiang Chaiprakan. Chaiyasiri förstod att han inte skulle kunna motstå attacken med sin lilla befolkning och flyttade därför söderut där han grundade staden Nakhon Thai นครไทย i den östra delen av den nuvarande provinsen Phitsanulok. Nakhon Thai นครไทย är i dag ett distrikt i provinsen Phitsanulok.

1200-1205 skickade Chaiyasiri diplomatiska missioner till Kina för att få politiskt erkännande och möjliggöra handelsutbyte. Handeln började sedan med hästkaravaner över bergiga stigar mellan södra Kina och hans tairike.

Det kan vara värt att nämna att flera av de nya generationens thailändska historiker hävdar att prins Phrom aldrig har funnits! De menar att berättelsen helt enkelt har skapats för att skapa en hjälte från Yonokregionen.