Så här säger taitraditionen om buddhismens introduktion i nuvarande Thailand:

För mer än 2000 år sedan kom buddhistiska missionärer till Suvarnabhumi, som då befolkades av mon- och lawafolket. Missionen leddes av två arahanter (phra arahan) พระอรหันต์ (en arahant är en som uppnått befrielse, idealet) vid namn Sona (Phra Sona) พระโสนะ och Uttara (Phra Uttara) พระอุตตระ och de lyckades få regenten och hans undersåtar att konvertera till buddhismen.

Suvarnabhumi blev ett viktigt centrum för spridningen av buddhismen. En imponerande stupa, Phra Pathom Chedi, byggdes här för att vittna om denna betydelsefulla historiska händelse. Missionen och denna stupa nämns i artikeln "Dvaravati" med titeln "Sydostasien före och under taifolkens ankomst".

Vid den tiden befann sig taifolken fortfarande i Kina, och tack vare de goda förbindelserna med den kinesiske kejsaren Mingdi (Chakkraphat Mingdi) จักรพรรดิมิงดี (r. 57-75) konverterade dessa tai också till buddhismen. En viss Khun Luang Mao ขุนหลวงเมา, som styrde över konungadömet Ailao อ้ายลาว i början av det sjunde buddhistiska århundradet, var den första tairegenten som förklarade sig som buddhist.

Senare blomstrade mahayanabuddhismen i Indien och theravadabuddhismen gick tillbaka. Mahayanabuddhismen spred sig till många länder både norrut och söderut. Den introducerades i nuvarande södra Thailand av kungarna i Srivijaya, vars huvudstad låg på Sumatra, och riket regerade över de södra provinserna i dagens Thailand under det 14:e århundradet i den buddhistiska tideräkningen.

Öster om dagens Thailand blev khmerkungarna starka under perioden 1002-1082. Under denna period, som vanligtvis kallas Lopburiperioden, dominerade khmerriket hela nuvarande nordöstra och centrala Thailand. Khmererna bekände sig till mahayanabuddhismen och den blandades med deras gamla tro brahmanismen. Mahayana utplånade dock inte theravadabuddhismen och de två riktningarna blomstrade sida vid sida. Mahayanabuddhismen och brahmanismen hade stort inflytande på områdets kulturer vid denna tid.

Sanskrit som var hinduernas heliga språk, och användes inom mahayana hade stort inflytande på taispråken och därmed litteraturen. Det brahmanska inflytandet kan fortfarande ses i många taiseder och ceremonier.

År 1057, när khmererna fortfarande var starka, kom kung Anawrahta till makten i Burma. Hans rike sträckte sig med tiden ända till nuvarande norra Thailand och Laos. En annan form av theravadabuddhism, som kallas pukam (phukam) พุกาม (Pagan) introducerades i dessa områden under kung Anawrahta. Under tiden hade taifolk, som själva var buddhister, bosatt sig i Suvarnabhumi och de kom i kontakt med både mahayana och pukam theravada. Dessa tai blev med tiden allt starkare och Paganriket minskade i styrka efter kung Anawrahtas död och även khmerrikets styrka minskade.

Senare under 1200-talet bildades kungarikena Lan Na och Sukhothai i norra nuvarande Thailand. Det var vid denna tid som den thailändska buddhismen fick sin nuvarande form. Du kan läsa mer om detta i "Sukhothai och Lan Na," "Konungariket Sukhothai," artikeln ”Ramkhamhaeng och buddhismen.”