Den tidigare nämnde indiske kungen Ashoka har fått äran för den tidiga spridningen av buddhismen. Han konverterade till theravadabuddhismen (se nedan) och enligt traditionen skickade han nio missioner till olika länder för att sprida läran.

En av dessa missioner, som tidigare nämnts, kom till Suvarnabhumi. Missionerna mottogs vanligtvis väl och en av de mest framgångsrika var den till Sri Lanka, som leddes av Ashokas son Mahinda (Mahinthathera) มหินทะเถระ. Sri Lankas kung blev faktiskt buddhist och Mahinda ledde översättningen av theravadaskrifterna från pali till singalesiska (phasa singhon) ภาษาสิงหล.

(Mahinda)

Omkring slutet av 100-talet före vår tideräkning regerade en kung vid namn Kanishka กนิษกะ (r. 78-98? före vår tideräkning) i norra Indien. Han var, liksom kung Ashoka, en hängiven buddhist och lät sammankalla ett buddhistiskt råd som införde en del nyheter i det religiösa livet och rådet bestämde också att sanskrit nu skulle vara det religiösa språket. Observera att Kanishkas regeringstid är omtvistad och att många nutida bedömare menar att regeringstiden i stället var cirka 120-cirka 150 före vår tideräkning.

(Kanishka)

Detta orsakade en splittring av buddhismen i två stora grenar. I norra Indien valde man att följa mahayana, eller den stora farkosten, medan man i söder valde att följa den gren som förr kallades hinayana (hinayan) หินยาน, eller den lilla farkosten.

Hinayana kallas ibland också för den lilla vagnen eller den sämre vagnen. Användandet av uttrycket hinayana är emellertid starkt ifrågasatt. Uttrycket har uppenbart skapats för att användas som ett nedsättande namn för theravadabuddhismen. Theravadabuddhisterna menar att deras tradition bättre följer Buddhas ursprungliga lära, eftersom theravadaskrifterna är äldre än mahayanaskrifterna. Theravada kan också översättas till de äldstes lära.

I dagens buddhistiska värld följer befolkningarna i Kina, Mongoliet, Korea (Prathet Kaoli) ประเทศเกาหลี, Vietnam och Japan olika former av mahayana och buddhismen i dessa länder kallas också för östbuddhism. Sri Lanka, Burma, Thailand, Laos och Kambodja följer former av theravada och då denna buddhism har flest anhängare i södra Asien kallas theravada också för sydbuddhism. Tibet och Nepal har en egen form av mahayanabuddhism utvecklats som kallas för tibetansk buddhism (satsana phut baep Thibet) ศาสนาพุทธแบบทิเบต, lamaism eller nordbuddhism.

Det finns även en senare riktning inom den tibetanska mahayanabuddhismen som kallas vajrayana (watcharayan) วัชรยาน. Vajrayana kallas även för tantrisk buddhism och namnet vajrayana är sanskrit och sägs betyda diamantfarkosten.

Theravadabuddhismen, eller sydbuddhismen, betonar att individen måste frälsa sig själv genom sina egna handlingar och gärningar, medan man i nordbuddhismen (mahayana) kan frälsas genom heliga väsens förmedling. Sydbuddhismen kan också sägas vara ljusare i sin framtoning än den nordliga och framhäver inte i lika hög grad det dagliga livets hopplöshet och meningslöshet.

Kung Kanishka skickade, liksom kung Ashoka, missionärer till fjärran länder. I de gamla städerna Nakhon Pathom i Thailand och Thaton i Burma har man funnit Buddhastatyer, som med ett finger och tummen beskriver livets hjul eller livshjulet. Dessa är mahayanastatyer och visar att mahayana en gång följdes här.

Efter Kanishkas död började buddhismen minska i popularitet i Indien och brahmanismen gick i stället framåt. Brahmanismen är en gammal indisk religion som dominerades av brahmanerna och deras offerriter. En brahmin (phrom eller phramin) พราหมณ์ eller พราหมิณ var en medlem av det prästerliga ståndet, som var den högsta kasten i Indien. Ur brahmanismen utvecklades hinduismen.

Det är oklart när buddhismen först nådde Östasien. Kina var det land som först rapporterade kontakt med den nya religionen under det första århundradet av vår tideräkning. 629 mötte en kinesisk munk, Xuanzang (Phra Thang Sam Chang) พระถังซัมจั๋ง (cirka 602-?), som rest till Indien för att undersöka buddhismen, en kung vid namn Ciladitya (Silathit) ศีลาทิตย์ (r. 606-647).

Denna kung var också en hängiven buddhist och precis som den tidigare nämnda Kanishka sammankallade han ett buddhistiskt råd där både brahmanska och buddhistiska lärda män deltog. Liksom sina föregångare skickade han missionärer till främmande länder. Statyetter från denna period, som har hittats vid Nakhon Pathom, Nakhon Si Thammarat och andra delar av Thailand, tyder på att kung Ciladityas munkar förmodligen hade framgång i nuvarande Thailand.

Det finns anledning att tro att folkets religion bland khmererna, precis som i Indien, med tiden bestod av en blandning av nordlig och sydlig buddhism samt brahmanism. Senare minskade förmodligen buddhismens inflytande bland khmererna.

De tidigaste kungarna i khmerernas historia, som vi vet något om, var brahminer. Dessa kungar, som förmodligen hade indiskt ursprung, började regera tidigt på 600-talet. När brahminernas makt så småningom minskade bland khmererna fick buddhismen återigen en uppgång. Buddhismen och brahmanismen existerade nu sida vid sida, men det är inte troligt att någon av dessa religioner överskuggade den gamla animistiska folktron bland khmererna, monfolket, lawafolket eller tai-immigranterna.

Det var inte förrän på 1000-talet som den burmanske kungen Anawrahta, genom sina erövringar, spred buddhismen med förnyad kraft. Men än i dag lever animismen kvar bland folken i Sydostasien.

En fråga som har diskuterats är huruvida det var brahmanismen eller buddhismen som kom först till det område som i dag är nuvarande Thailand. Det är troligt att det fanns indier här väldigt tidigt och de måste ha bekänt sig till brahmanismen. Å andra sidan har brahmanismen inte fört någon egentlig missionsverksamhet. Tidig buddhism spreds emellertid genom mission och kanske blev buddhismen den första religion som accepterades av monfolket och khmererna.