Under kriget ökade Phibuns restriktioner mot den kinesiska minoriteten. Stora delar av landet förklarades som militära zoner och alla "utländska" kineser tvingades lämna med kort varsel. Dessutom fängslades de kinesiska ledare som hade samarbetat med nationalisterna.

Efter att fältmarskalk Phibun hade överlämnat sitt lands öde till japanerna var det i stort sett bara att vänta på krigets utfall. När de japanska arméerna svepte in över Sydostasien 1942 var Phibuns makt och prestige på sin höjdpunkt. Det verkade nämligen som om Thailand hade satsat på en vinnare.

Man hade fått se japanernas vällyckade attack på Pearl Harbor den 7 december 1941, hur de sänkte två engelska krigsfartyg, slagskeppet HMS Prince of Wales เรือหลวงพริ้นส์ออฟเวลส์ och slagkryssaren HMS Repulse เรือหลวงรีพัลส์ i Thailandviken den 10 december, Singapores fall den 15 februari 1942 samt de tyska framgångarna i Egypten och Sovjet. Allt detta gjorde Phibun än säkrare på att axelmakterna slutgiltigt skulle stå som segrare.

(HMS Prince of Wales)

(HMS Repulse)

Under krigets första år var Phibun och hans anhängare exalterade och fulla av entusiasm. Thailands fascination och överdrivna respekt för det teknologiskt överlägsna väst hade naggats i kanten då man såg hur de europeiska trupperna flydde med svansen mellan benen från sina kolonier, som de hade haft i hundra år eller mer.

Japanerna, som var asiater liksom de själva, besegrade väst på lika villkor och det verkade bara vara en tidsfråga innan tiden för den "vite mannen" var förbi. Thailändarna såg sig själva som medskapare av en ny världsordning, där de kunde delta internationellt på lika villkor i stället för att betraktas som "små bruna bröder.”

I hela östra Asien var Thailand nu den enda fullt ut självständiga nationen och en jämlik partner till Japan, medan alla Thailands grannar var underkuvade ockuperade länder.