När andra världskriget bröt ut i Europa den 3 september 1939, förklarade Thailand sig först neutralt och försökte sedan att få till stånd icke-angreppspakter med de tre starkaste makterna i Asien; Storbritannien, Frankrike och Japan. Traktat ingicks med alla tre i juni 1940.

Pakten med britterna, Anglo-Thai Non-Aggression Pact, och pakten med fransmännen förhandlades fram i Bangkok och pakten med britterna hade blivit klar den 12 juni. Tokyotraktatet (Sonthi Sanya Thai-Yipun) สนธิสัญญาไทย-ญี่ปุ่น hade förhandlats fram i Japan. Traktatet med britterna ratificerades den 31 augusti 1940 och Tokyotraktatet den 23 december 1940.

Icke-angreppspakten med Frankrike vägrade Thailand dock att ratificera innan man fick igång förhandlingar om det laotiska området på Mekongflodens västbank. Thailand hade ännu inte, eller kanske någonsin, förlåtit fransmännen för krisen 1893 och förlusten av suveräniteten och kontrollen över Laos och Kambodja. Se även ”Bangkok, Rama I - Rama VII,” avsnittet ”Kung Chulalongkorn,” och artiklarna som handlar om krisen 1893.

Läget i Europa ändrade sig helt då tyskarna invaderade Frankrike den 10 maj 1940 och på bara sex veckor erövrades Frankrike, Belgien Luxemburg (Prathet Laksemboek) ประเทศลักเซมเบิร์ก och Nederländerna. Engelsmännen förberedde nu sitt försvar mot en tysk invasion och ingen visste hur kriget skulle sluta.

Då tyskarna erövrade Frankrike fick Thailand chansen att hämnas förödmjukelsen från 1893 och ändra det man menade var en historisk orättvisa. De västerländska demokratierna verkade nu vara allvarligt hotade och kanske helt enkelt dömda till undergång.

Samtidigt började japanerna sin framryckning i franska Indokina och under invasionshot fick man den 22 september 1940 igenom ett avtal med den franska Vichyregimen (Farangset Khet Wichi) ฝรั่งเศสเขตวีชี, som styrde franska Indokina, om att få stationera trupper och få fri transit i Indokina. Trots detta avtal bröt det ut strider mellan fransmännen och japanerna den 22-26 september.

Under de fyra föregående åren hade Siam (Thailand) försökt att få tillbaka delar av Laos, väster om Mekongfloden, men förhandlingarna bröt naturligt nog samman då Frankrike föll. Phibun menade redan 1939 att Thailand berövats stora landområden som tidigare hade tillhört landet. Enligt Phibun handlade det om Penang, Kedah, Perlis, Kelantan och Terengganu i Brittiska Malaya, Tenasserim i Brittiska Indien, Sip Song Chau Tai, Sainyabuli och Champasak i Laos samt Siem Reap och Battambang i Kambodja.

Det var nu dags för Phibun att mobilisera sina militära styrkor. Thailand ställde därefter krav på alla de områden som man avstått till Frankrike 1904 och 1907 och begärde att Frankrike, om de tänkte lämna Indokina, skulle förpliktiga sig att ge tillbaka kontrollen över Laos och Kambodja till Thailand.

Hösten 1940 började USA och Storbritannien oroas över Thailands politik i Indokina och varnade den thailändska regeringen att använda våld för att få igenom sina krav i Laos. Japanerna däremot uppmuntrade Thailand, med baktanken att Thailand kunde få betydelse för deras planer att invadera Malaya och Borneo.

I slutet av oktober 1940 var situationen så spänd mellan Thailand och Frankrike att USA beslöt sig för att inte leverera ett antal bombplan som Thailand redan hade betalat. Thailändarna blev naturligt nog förnärmade och beslutet utlöste en anti-amerikansk kampanj i landet, med regimens goda minne. Enligt en källa handlade det om sexton plan medan en annan säger tio.