Med tanke på författningen från mars 1949 och den ökade makt som den gett monarkin blev en grupp ledd av Phao Sriyanond bekymrad när kung Bhumibol Adulyadej förberedde sig för att återvända till Thailand och återuppta sina kungliga plikter i slutet av 1951. Denna författning hade införts i ett försök från Khuang Aphaiwongs sida att minska militärens makt. Det var därför märkligt att den hade varit i kraft så länge. En orsak var förmodligen att Khuang och Demokratiska partiet hade varit försiktiga med att inte stöta sig med militären.

I augusti och oktober 1951 hade Phao Sriyanond rest till Schweiz för att övertala den unge kung Bhumibol att acceptera en författning som var mer fördelaktig för militären. Besöken ledde uppenbart inte till önskat resultat och i november bestämde man sig för att gå vidare utan kungens godkännande.

Bhumibol, Sirikit och deras förstfödda dotter Ubol Ratana (Ubon Rat) อุบลรัตน์ (5 april 1951-) hade redan lämnat Europa under stor uppmärksamhet och dagliga rapporter i radio och tidningar följde kungafamiljens resa tillbaka mot hemlandet.

Den 26 november 1951 skickade Phaos grupp en representant till premiärminister Phibun för att föreslå att författningen från 1949 skulle slopas och att man skulle återgå till den mindre demokratiska och antirojalistiska från 1932. Förslaget avslogs kategoriskt av Phibun.

Den 29 november besökte en grupp generaler prins Bidyalabh Bridhyakorn (tidigare känd som prins Dhani Nivat). Han hade ersatt prins Rangsit som regent 1950. Generalerna krävde helt enkelt att parlamentet och regeringen skulle upplösas och att en ny militärregering utsedd av dem själva skulle utnämnas och att författningen skulle upphöra att gälla.

Då prins Bidyalabh menade att det var bäst att konsultera kungen först tog generalerna saken i egna händer och förhindrade vidare kommunikation med Bhumibol. Detta för att inte riskera att han skulle vända och resa tillbaka till Europa. Dessutom fick prins Bidyalabh finna sig i att Phibun tog över hans post som regent.

Även Phibun fick besök av Phaos grupp den 29 november. Det handlade om en grupp på nio personer som satte press på honom. Bland de nio fanns general Phin Choonhavan, Sarit Thanarat och Fuen Ronnaphagrad Ritthakhanee. Phibun tillbakavisade dem ännu en gång, men nu var kuppgruppen desperat. Kungen väntades hem inom kort och generalerna ville inte riskera en konfrontation med kungen.

Därför agerade man nu och genomförde sin kupp samma dag. Bakom kuppen stod förutom general Phao även general Sarit Thanarat. Kuppen kallas ibland för radiokuppen då förändringarna helt enkelt bara meddelades över radio. En del av det som lästes upp löd så här;

"På grund av den nuvarande situationen i världen, den kommunistiska aggressionen och den omfattande korruptionen har medlemmar i de väpnade styrkorna, polisen och ledarna från kupperna 1932 och 1947 beslutat att återinföra författningen från 1932 i kungariket.”

Förutom återinförandet av 1932 års författning förklarade man att parlamentet hade upplösts och att en provisorisk regering hade bildats. Phibun vägrade inledningsvis att delta i den nya regeringen, men accepterade sitt nederlag efter en lång förhandling. Följande morgon utsågs han återigen till premiärminister.

Samtidigt som detta pågick befann sig kungen ombord på ett fartyg som hade lämnat Singapore och som snart skulle vara framme i Bangkok och den 2 december 1951 stod kungafamiljen åter på thailändsk mark. De fick ett entusiastiskt mottagande av folket och mottogs ståndsmässigt av prins Chumbhotbongs Paribatra och premiärminister Phibun. Kungen valde Chitralada-palatset (Phra Tamnak Chitlada Raho-than) พระตำหนักจิตรลดารโหฐาน, som är en del av komplexet Dusitpalatset, som sitt residens.

(Chitralada)

Militärjuntan förbjöd politiska partier och avskedade rojalisterna som dominerat parlamentet och regeringen de senaste fyra åren. Phibun utsåg ett enkammarparlament med 123 medlemmar, varav 103 var poliser eller militärer. För att rättfärdiga kuppen skyllde man på att parlamentet hade varit korrupt och ineffektivt samt att landet hotades av kommunismen. Kuppen medförde ingen kraftigare reaktion bland den thailändska befolkningen.

Den 4 december 1951 utsågs Phibun officiellt till premiärminister. Phin Choonhavan blev biträdande premiärminister och Sarit och Phao blev ministrar utan portfölj, eller biträdande ministrar, med ansvar för armén respektive polisen. Kung Bhumibol visade sitt missnöje mot kuppen, men hade inte mycket att säga till om. Generalerna hävdade att kungen hade varit utomlands under kuppen och att Phibun, som då fungerade som regent, därmed kunde ge kungligt godkännande till kuppen.

Kung Bhumibols inställning till novemberkuppen hade viss betydelse för kuppledarna. Under det kalla krigets dagar var det dock viktigt för USA och England att snabbt erkänna den nya regimen. Samtidigt var det viktigt för Phibun att bevara monarkin för att få ett snabbt erkännande.

För att visa omvärlden och thailändarna att den nya regimen var för monarkin skänkte man den 6 december ett svärd till kung Bhumibol som symboliserade hans roll som militärens högste ledare. Samma dag som kungen fick svärdet presenterades 1932 års författning för honom. Den skulle fungera som tillfällig författning och skulle senare omarbetas. För att skriva under krävde Bhumibol ändringar som generalerna dock inte ville gå med på.

Den 3 januari 1952 lämnade författningskommittén, som leddes av Phin Choonhavan, över förslag till författningsändringar till palatset. Missnöjet med att monarkin inte fick en mer framträdande roll var emellertid stort från hovets sida. Kung Bhumibol försökte därefter vägra att skriva under den nya författningen genom att hålla sig borta från Bangkok, men på kvällen den 7 mars reste militären under ledning av general Phao till Hua Hin för samtal med kungen.

Efter flera timmars samtal följde kungen med tillbaka till Bangkok och den 11 mars 1952 undertecknade han den nya författningen. Exakt vad som fick kungen att ändra sig kan vi bara spekulera i. Att offentliggöra en del av dessa spekulationer skulle högst sannolikt kunna resultera i ett åtal för majestätsbrott.

Författningen från den 10 december 1932 blev nu återinförd, med mindre ändringar, med en regeringsvald halva av nationalförsamlingen. Kuppmakarna uttalade åter sitt stöd för den författningsmässiga monarkin, men man sade att författningen från 1949 hade varit för avancerad för Thailand. Ett utrikespolitiskt meddelande sade att Thailand fortfarande accepterade militärt och ekonomiskt stöd från USA och att man fortsatt tänkte följa Förenta Nationernas stadgar.

Trots att kungen vid denna tid kan betraktas som helt utan makt såg många hans markering som ett tecken på att han i framtiden inte ville hålla sig helt borta från politiken.