I juli 1941 ockuperade japanska militära enheter södra franska Indokina och japanskt bombflyg flyttade snabbt in på baser i Saigon och i Kambodja. Från dessa baser var det möjligt för japanerna att nå Brittiska Malaya med sina bombplan. Japanerna stationerade sedan en styrka på 8 000 man i Kambodja i augusti och detta var ytterligare en varningssignal om de japanska planerna i Sydostasien. USA:s och Storbritanniens regeringar blev naturligtvis oroade.

I augusti införde USA:s regering omfattande handelssanktioner mot Japan, inklusive ett förbud för export av olja till öriket. Dessutom frystes japanska tillgångar i USA. Japanerna försökte bli av med sanktionerna genom att lova att de inte skulle inkräkta på thailändskt territorium och att de skulle dra tillbaka sina styrkor från Indokina. Villkoret för detta var att USA skulle sluta att stödja Kina. Japanernas krav var emellertid oacceptabelt för både britterna och amerikanerna.

I mitten av 1941 hade Phibun försökt förmå britterna och amerikanerna att garantera Thailand ett omfattande stöd om landet skulle bli invaderat. Den brittiske premiärministern Winston Churchill วินสตัน เชอร์ชิล (30 november 1874-24 januari 1965) kunde först tänka sig att varna Japan om att en japansk invasion av Thailand kunde resultera i en brittisk krigsförklaring. Då USA inte ville ge några garantier ville heller inte britterna ensamma gå ut med en sådan deklaration.

(Winston Churchill)

I augusti var Thailand övertygat om att Japan tänkte invadera landet. Premiärminister Phibun försäkrade vid ett tillfälle den amerikanske ambassadören att Thailand skulle motsätta sig varje militär aggression mot landet. Den 28 augusti utfärdade nationalförsamlingen ett upprop, där man bad folket att göra motstånd vid en invasion. Thailands beslut att bevara sin neutralitet proklamerades också offentligt.

På hösten bad Phibun enträget om militärhjälp från USA och Storbritannien och försökte koordinera landets försvarsplaner med britternas i Burma och Malaya. Den önskade militärhjälpen blev emellertid minimal. Fruktan hos stormakterna om ett utvidgat krig i Asien gjorde att de naturligt nog inte prioriterade Thailands säkerhet speciellt högt vid denna tid.

Britterna led av stor vapenbrist i Malaya och Singapore och kunde bara leverera några få kanoner, ammunition och lite flygbränsle till Thailand. USA menade att de flygplan som tidigare utlovats till Thailand var till bättre nytta i försvaret av Filippinerna, i stället för på det asiatiska fastlandet. När Thailand förstod att de inte kunde förvänta sig ytterligare militärhjälp från de allierade slog sympatierna över till japanernas fördel.

I Tokyo väntade man bara på att Tyskland slutgiltigt skulle besegra England och i slutet av 1941 menade japanerna att tiden var mogen för vidare attacker i Sydostasien. I slutet på november 1941 var britterna medvetna om att japanerna kunde tänkas attackera Thailand inom kort. Detta antagande grundades på att japanerna snabbt utökat sina styrkor i Indokina.

Den 1 december hade premiärminister Hideki Tojo i Japan förklarat att han var osäker på var man hade Thailand då det gällde en japansk begäran om att få fri transit för japanska trupper genom thailändskt territorium. Samtidigt hoppades han på att undgå en konfrontation.

(Hideki Tojo)

Den 2 december förhandlade en japansk diplomat vid namn Tamara med Phibun. I dessa förhandlingar framgick det att Phibun var beredd att "titta åt andra hållet" om Japan invaderade Kra-näset. Phibun ville dock att japanerna skulle undvika att passera över Bangkokslätten. Efter ytterligare förhandlingar den 3 december gick Phibun med på en japansk trupptransit genom Thailand om Thailand fick tillbaka det territorium som de förlorat genom det tidigare nämnda Bangkokfördraget från 1909, inklusive en del shanstater i Burma.

Den 4 december 1941 lämnade en japansk flottkonvoj Hainan med Malaya och Thailand som mål. Den 6 december blev konvojen upptäckt av ett brittiskt spaningsplan från Kota Bharu โกตาบารู i Malaya. Efter en mindre skärmytsling vände planet hemåt för att slå larm om konvojen. Japanerna hade dock turen på sin sida då vädret inte tillät vidare spaningsflyg. Klockan 19.00 den 6 december ändrade konvojen kurs och begav sig norrut in i Thailandviken och klockan 10.10 den 7 december delade konvojen upp sig och de olika fartygen seglade mot sina specifika landmål.

Klockan 23.00 den 7 december 1941 begärde den japanske ambassadören i Bangkok, Teiji Tsubogami เตอิจิ ซึโบกามิ (1884-1979), att få tala med utrikesminister Phibun. Då Phibun befann sig på en inspektionsresa i sina nya kambodjanska provinser blev det biträdande utrikesminister Direk Jayanama som fick ta emot honom. Teiji Tsubogami hade blivit ambassadör i Bangkok den 4 september 1941.

(Teiji Tsubogami)

Ambassadören berättade att Japan hade förklarat krig mot USA och Storbritannien och krävde ett svar inom två timmar angående om japanska trupper skulle få passera genom Thailand till Burma och Malaya. En källa säger att tidsfristen gick ut klockan 02.00 den 8 december. Thailändarna blev faktiskt tagna på sängen och till en början vägrade Direk att gå med på japanernas krav, trots att ett par regeringsmedlemmar hade känt till planerna i förväg och försäkrat japanerna att Thailand inte skulle göra motstånd!

Man hade förväntat sig att detta japanska krav först skulle komma i januari 1942, då ytterligare en månads torrt väder skulle göra terrängen mer framkomlig. De thailändska ministrarna bad om att få kalla tillbaka Phibun och han skyndade sig hem mot Bangkok.

Några timmar senare, just före gryningen den 8 december började japanerna sin invasion av Thailand och Brittiska Malaya. På morgonen den 7 december hade de anfallit Pearl Harbor เพิร์ลฮาร์เบอร์. På grund av tidszonerna skedde faktiskt attacken på Pearl Harbor en och en halv timme efter attacken på Thailand!

Anfallet mot Thailand leddes av den japanska södra armén, med huvudkvarter i Saigon, som kom från sina baser i södra Indokina och från Hainan. Invasionen av Thailand skedde på nio olika platser. Till lands från Battambang, via luften mot Don Mueang och med amfibiefarkoster på sju platser utmed kusten vid Thailandviken.

(Den japanska invasionen av Thailand)

I gryningen den 8 december gick japanerna över gränsen in i den thailändska provinsen Battambang som Thailand hade återtagit tidigare under året. Japanerna mötte inget motstånd och från Sisophon gick de mot nordväst in i Aranyaprathet, som då fortfarande var ett distrikt i provinsen Prachinburi. De följde den nästan färdiga järnvägslinjen mellan Aranyaprathet och Mongkol Borei. Järnvägen skulle senare öppnas för trafik den 11 april 1942.

Här nedan presenteras de ovan nämnda sju landstigningsplatserna utmed Thailandviken;

1. I Chumphon landade en japansk amfibiestyrka på morgonen den 8 december. De lyckades förskansa sig omkring landstigningsområdet, men hölls kvar på platsen av hårt thailändskt motstånd från militären och provinspolisen. Striderna slutade först på eftermiddagen då thailändarna fick order om eldupphör.

   Det exakta antalet stupade thailändare under striderna i Chumphon har jag inte tillgång till, men en källa säger att de thailändska styrkorna förlorade kaptenen Thawin Niyomsen ถวิล นิยมเสน, som efter sin död blev utnämnd till överstelöjtnant, några poliser från provinsen och några civila.

2. Under natten den 7 december hade tre japanska truppfartyg kastat ankar några få kilometer från kusten utanför Nakhon Si Thammarat. Kort efter midnatt den 8 december började japanerna landsätta sina trupper vid kanalen Tha Phae (Khlong Tha Phae) คลองท่าแพ (eller Pak Phoon-kanalen (Khlong Pak Phun) คลองปากพูน) som låg strax norr om det thailändska armélägret Camp Vajiravudh (Khai Wachirawut) ค่ายวชิราวุธ.

   Thailändarna, som innan dess hade informerats om japanernas invasion av Songkhla (se nedan), agerade omedelbart och strider varade fram till middagstid den 8 december, då man fick order från premiärminister Phibun om ett eldupphör.

3. På grund av sin närhet till Malaya var Pattani också viktigt för den japanska armén. En landstigning gjordes här trots hård sjö och ogynnsamma landstigningsförhållanden. Japanerna möttes av hårt motstånd från thailändsk militär och den lokala polisen och striderna pågick till mitt på dagen då ett eldupphör beordrades.

   Kommendanten för den thailändska bataljonen, Khun Inkhayutboriharn (Khun Ingkhayutborihan) ขุน อิงคยุทธบริหาร dödades i striderna tillsammans med 32 andra soldater och poliser. Även 9 civila miste livet. Khun Inkhayutboriharns ursprungliga namn var Thongsuk Ingkhakun ทองสุก อิงคะกุล.

   
   (Khun Inkhayutboriharn)

4. I Prachuap Khiri Khan landsteg japanerna omkring klockan 03.00 den 8 december och man ockuperade staden efter att ha slagit ner motståndet från den lokala polisen.

   Japanerna landsteg också i bukten Ao Manao อ่าวมะนาว, nära flygfältet söder om Prachuap Khiri Khan, och försökte omringa det. Här fanns en avdelning av det kungliga thailändska flygvapnet under kommendant Mom Luang Prawat Chumsai หม่อมหลวง ประวาศ ชุมสาย och han gav omedelbart order om motstånd. Till sin hjälp fick han poliser och andra frivilliga som flytt hit från Prachuap Khiri Khan.

   
   (Mom Luang Prawat Chumsai)

   Trots att japanerna redan hade lyckats ockupera en del av flygfältet försökte thailändska piloter lyfta vid soluppgången för att attackera de avancerande japanerna. Det första flygplanet sköts dock snabbt ner och piloten omkom. Därefter dödades ytterligare två piloter och en sårades när de försökte lyfta med sina flygplan. Endast en pilot lyckades komma helskinnad upp i luften, men han kunde inte fälla sina fyra bomber eftersom han inte kunde hitta japanerna i dimman och regnet.

   Vid 08.00 hade japanerna erövrat de flesta av flygfältets hangarer och thailändarna slog sönder instrumenten i flygfältets kontrolltorn och tände sedan eld på det. Försvararna sökte därefter tillfälligt skydd vid ett klubbhus med en tennisbana där de skyddades av ett maskingevär som var igång ända fram till eftermiddagen.

   JJapanerna hade snart intagit hela flygfältet och fick nu också förstärkningar i form av tio stridsvagnar. Striderna fortsatte till sent på kvällen, men nu med minskad intensitet. Rykten om att styrkor från den thailändska flottan var på väg för att hjälpa dem höll hoppet uppe hos försvararna under natten. Ammunitionen höll nu på att ta slut och vid ett tillfälle användes faktiskt lösa skott mot angriparna!

   Följande morgon fick de utmattade thailändarna ett telegram från inrikesministeriet, som bars in till dem av en brevbärare under en lugnare fas i striderna. Telegrammet beordrade försvararna att påbörja ett eldupphör då en vapenvila hade förhandlats fram av regeringen. Försvararna trodde att det handlade om ett trick från japanernas sida och fortsatte sitt motstånd. De rasande japanerna ökade nu trycket och försvararna tvingades långsamt bakåt. Ungefär samtidigt slogs maskingeväret vid tennisbanan ut och de två som skötte vapnet sårades allvarligt.

   Omkring klockan 10:00, när japanerna närmade sig försvararnas ställningar, beordrade Prawat att kommendantsbyggnaden, där de befann sig, skulle brännas tillsammans med alla militära dokument. Även en sjukhusbyggnad evakuerades och sattes i brand. Kommendant Prawat beordrade alla officerare att spara en kula var åt sig själva och sade att det var fritt fram för alla som ville försöka ta sig därifrån på egen hand.

   Vid middagstid körde en civil bil med en liten vit flagga fram till försvararna. I bilen fanns ett antal thailändska ämbetsmän, inklusive provinsens statssekreterare Charunphan Isarangkun na Ayuthaya (Charunphan Itsarangkun na Ayutthaya) จรูญพันธ์ อิศรางกูร ณ อยุธยา (14 mars 1913-1991). Charunphan gav Prawat en direkt order från premiärminister Phibun som beordrade honom att omedelbart upphöra med motståndet. Officiellt upphörde striderna klockan 12:35 den 8 december.

   
   (Charunphan Isarangun na Ayutthaya)

   Japanerna uppskattade sina förluster i Prachuap Khiri Khan till 115 döda, medan thailändarna uppgav att de dödat 217 japaner och sårat fler än 300. Thailändarna sade själva att de förlorat 38 man och att 27 sårats. Prawats gravida hustru fanns bland de döda. Hon hade träffats av en förlupen kula. En annan källa säger att 42 thailändska flygvapensoldater, poliser och civila dödades i striderna.

5. Under de tidiga morgontimmarna den 8 december landsteg japanerna också vid Samut Prakan สมุทรปราการ. Här landsatte japanerna 10 000 man vid Bang Pu บางปู. Denna landstigning ingick som ett led i erövrandet av Bangkok. Japanerna möttes av en mindre styrka poliser och trots det spända läget bröt inga strider ut. Japanerna gick nu med på en formell förhandling innan de gick in i Bangkok.

6. Hamnstaden Songkhla och flygfältet i Songkhla var ett av huvudmålen för den japanska armén. Här landsteg japanerna, ledda av Tomoyuki Yamashita โทโมยูกิ ยามาชิตะ (8 november 1885-23 februari 1946), också under de tidiga timmarna den 8 december. Den thailändska garnisonen vid Khao Khor Hong (Khao Kho Hong) เขาคอหงส์ intog genast positioner utmed vägarna söderut mot Malaya. Men de drevs bort till ställningar som den japanska huvudstyrkan kunde ignorera.

   
   (Tomoyuki Yamashita)

   Ytterligare en sammandrabbning ägde rum vid Hat Yai หาดใหญ่. Striderna upphörde vid middagstid när man fick order om att ingå en vapenvila. Den thailändska sidan förlorade 15 man och 30-55 sårades.

   Så här skrev Yamashita i sin dagbok;

   08.00; Gick in i guvernörens residens och beordrade att polisen skulle avväpnas. 13.00; Lyckades få till stånd en kompromissöverenskommelse med den thailändska regeringen. 23.00; Formaliteterna avklarade som tillåter oss att passera genom Thailand.

7. Ett japanskt infanterikompani landsteg vid kustbyn Ban Don บ้านดอน tidigt på morgonen den 8 december. De marscherade in i Surat Thani där de mötte motstånd från polis och frivilliga civila. Spridda strider pågick under kraftigt regnande och slutade först på eftermiddagen när de hårt pressade försvararna fick order om att lägga ner sina vapen. Den thailändska sidan förlorade 17-18 man, men man vet inte riktigt hur många som sårades.

   Den japanska huvudattacken avsåg att säkra det thailändska flygfältet vid Songkhla, för att kunna ge flygunderstöd till sina trupper vid anfallet mot Brittiska Malaya och Singapore. Britterna i Malaya hade en plan att stoppa den japanska framryckningen mot Malaya genom att skicka trupper till Songkhla. Då planen till sist sattes i verket, klockan 15.00 den 8 december, blev de hindrade av och indragna i strider med den thailändska gränspolisen, som höll stånd mot dem under en dags hårda strider.

Många källor säger att det thailändska motståndet mot japanerna var svagt och bara varade några timmar, men detta tycker jag motsägs av det jag skrivit här ovan.

Samtidigt med invasionen av Thailand landsteg japanerna också vid Kota Bharu i Malaya. Här leddes invasionsstyrkan av generalmajor Takumi som fick uppleva svåra landstigningsförhållanden med nästan två meter höga vågor. Detta skapade stora problem då landstigningsbåtarna skulle bordas. Då man sedan närmade sig stranden blev man också utsatta för intensiv eldgivning från indiska trupper, som kommenderades av brigadgeneral Billy Key (19 december 1895-26 september 1986).

Trots tankar om att avbryta anfallet fortsatte japanerna ändå sin landstigning. Efter hårda strider lyckades de till sist ta sig i land trots de indiska styrkornas hårdnackade försvar. Till sist kunde de inte stå emot de attackerande japanerna som var överlägsna i antal. Först klockan 02.15 den 9 december fick Yamashita ett meddelande om att Takumi hade lyckats med sin landstigning.

Phibun hade kommit tillbaka till Bangkok klockan 07.30 den 8 december. Under ett dramatiskt möte med den japanske ambassadören, med höga militära ledare väntande utanför, talade Pridi Banomyong inför en grupp som ville fortsätta göra motstånd, medan en annan grupp ville samarbeta fullt ut med japanerna. Phibuns inställning till motstånd hade svalnat då britterna i Singapore tidigare sagt att Thailand inte kunde förvänta sig någon hjälp härifrån och han menade att motstånd var lika med självmord.

Det japanska ultimatumet som presenterades fastslog att Japan inte betraktade Thailand som en fiendenation. Man ville i stället få till stånd ett samarbete. Japanerna erbjöd den thailändska regeringen tre alternativ;

1. Thailand kunde tillåta japanerna att transportera trupper och material till Burma och Malaya och i gengäld lovade japanerna att inte blanda sig i Thailands inre angelägenheter.

2. Thailand och Japan kunde bilda en defensiv militärallians där Thailand skulle stödja japanerna i deras krigsansträngningar och i gengäld för detta skulle Japan garantera militär hjälp till Thailand om de skulle bli attackerade av någon tredje makt.

3. Till sist kunde Thailand kämpa mot de allierade tillsammans med Japan och till gengäld för detta lovade japanerna att Thailand skulle få tillbaka alla de områden på Malackahalvön som de hade tvingats avstå till britterna 1909. 

Det sista erbjudandet var i Phibuns och hans falangs smak och frestelsen var stor. Då det var nödvändigt att förbereda befolkningen på en så stor politisk förändring beslöt Phibun att acceptera det japanska erbjudandet i etapper, till gengäld för en japansk försäkran om att Thailands självständighet skulle respekteras.

Phibun beordrade därefter eldupphör och redan samma dag (8 december) gick regeringen med på det första japanska alternativet. I ett meddelande till det thailändska folket tog premiärminister Phibun personligen det fulla ansvaret för detta beslut, men förklarade samtidigt att han gjorde det för att bevara Thailands självständighet.

Under tiden som japanerna förhandlade med thailändarna fortsatte de sin attack på Malaya. Den japanska kommendanten Masanobu Tsuji มาซาโนบุ ซึจิ (11 oktober 1901-cirka 1961) skickade civilklädda soldater över gränsen till Malaya för att ta kontroll över viktiga broar, innan britterna hann förstöra dem. Attacken på Pearl Harbor innebar också att USA:s flygvapen (kong thap akat Saharat) กองทัพอากาศสหรัฐ hade slagits ut och japanerna kontrollerade nu luftrummet över Malaya.

(Masanobu Tsuji)

Japanernas första luftangrepp på Singapore, som drabbade stadens kinesiska kvarter, ägde rum klockan 04.15 den 8 december. Efter att ha fällt sina bomber besköt planen gatorna med sina maskingevär under två timmar. Sextioen personer dödades och 133 skadades. Singapore hade märkligt nog inte reagerat på rapporten från det tidigare nämnda spaningsplanet om den japanska konvojen. Staden var därför inte mörklagd och stadens gasljus var fortfarande tända, vilket underlättade det japanska anfallet. Under tiden var japanska styrkor på väg söderut in i Malaya.

Den 9 december anlände japanska trupper till Bangkok och den 10 december infördes militärt undantagstillstånd. Phibun höll ett radiotal till nationen den 10 december där han antydde en möjlig militärallians med Japan. Den 12 december höll Phibun ett nytt radiotal och förklarade skälen till en allians med Japan.

Han anklagade britterna för att ha stulit områden från Thailand och att det var omöjligt med en äkta vänskap mellan de båda länderna. Han påpekade att en allians med Japan skulle innebära att dessa områden lämnades tillbaka till Thailand. Samma dag hade man redan kommit överens om att ingå en militärallians.

Den 14 december skrev Phibun under ett hemligt avtal med japanerna som tillät thailändska trupper att delta i invasionen av Burma. Den 21 december skrevs ett formellt avtal under i Wat Phra Kaeo. Phibuns belöning för underskriften blev den hemliga japanska garantin att Thailand skulle få tillbaka de provinser i Malaya som de tvingats lämna ifrån sig till britterna 1909. Thailand skulle dessutom som önskat få erövra delar av Shanstaterna i Burma.

Varför behövde Thailand gå så långt som att alliera sig med Japan? Kanske räknade Phibun och hans regering helt kallt med att japanerna skulle vinna kriget och att det var bäst för landet att rida med på den japanska framgångsvågen. Kanske räknade de med att de kanske skulle få större självständighet och att kunna skydda sina medborgare bättre om de hade ett vänskapligt förhållande till japanerna, i stället för en relation med en motståndare. Förmodligen var det en kombination av båda sakerna.

De som inte stödde Phibuns politik tvingades lämna regeringen. Direk Jayanama hade som utrikesminister motsatt sig all annan politik än att japanerna bara skulle få lov att använda Thailand som transitland. Han utnämndes därför till den harmlösa posten som ambassadör i Japan.

Direk Jayanama ersattes av Luang Wichit som utrikesminister 1942 och han blev ansvarig för att förhandla med den invaderande japanska armén för att kunna bevara Thailands självständighet. Den 18 oktober blev Luang Wichit thailändsk ambassadör i Tokyo där han blev kvar under resten av kriget. Även finansminister Pridi Bonomyong försvann ur regeringen. Phibun behöll emellertid Khuang Aphaiwong, trots att denne inte var projapanskt sinnad.