Då Filippinerna sommaren 1949 föreslog bildandet av en antikommunistisk front med Thailand, Sydkorea (Prathet Kaoli Tai) ประเทศเกาหลีใต้ och Nationalistkina som medlemmar, svarade Phibun att han bara var intresserad av detta om andra oberoende asiatiska länder också gick med och om USA bidrog med materiellt stöd. Efter nationalisternas fall i Kina 1949 hade USA emellertid ännu inte beslutat sig för vilken politik man skulle föra i området.

Trots att Storbritannien och Frankrike fortsatte att bekämpa kommunismen i Malaya och Indokina fastslog de thailändska ledarna att det skulle vara svårt att motsätta sig den växande kommunismen i Sydostasien utan USA:s hjälp. Den thailändska regeringen avvaktade nu för att se hur USA skulle reagera på denna invit.

Gentemot fransmännen i Indokina var Phibun mer försiktig. Han fortsatte ännu en tid med att stödja nationaliströrelserna i Laos, Kambodja och Vietnam och försökte inte förhindra vapensmugglingen över Mekongfloden. Detta ska dock ses mot bakgrund av det hat som fanns mot fransmännen efter kriget. Dessutom höll Phibun det inte för otänkbart att Vietminh under Ho Chi Minh kunde besegra fransmännen och ansåg det klokt att inte motarbeta dem. I varje fall inte innan man visste om USA och Storbritannien var beredda att stödja fransmännen i kriget.

Redan i januari 1950 förhandlade USA med Phibun i Bangkok om stöd för västmakternas politik i Asien och då främst politiken gentemot Kina och Indokina. Tidigt samma år klarnade situationen i Asien och den thailändska regeringen beslöt sig för att stödja västmakterna och deras försök att bromsa kommunismens framträngande.

De thailändska ledarna var övertygade om att Kommunistkina skulle föra en fientlig politik mot Phibuns Thailand. Dessutom räknade man med att kineserna skulle ge militärhjälp till de vietnamesiska och laotiska kommunisterna. Dessa kommunistiska rörelser var i sin tur redo att hjälpa separatisterna i nordöstra Thailand och att utnyttja de vietnamesiska flyktingarna i Thailand för undergrävande verksamhet.

Det framgick tydligt 1950 att USA inte stillatigande skulle finna sig i att kommunismen bredde ut sig i området. Phibun menade därför att en västvänlig politik skulle accepteras av de flesta thailändare, speciellt om den medförde ekonomisk och militär hjälp till landet. Det fanns röster som var emot en sådan politik och som menade att det var bäst för Thailand att inte engagera sig så ensidigt, innan man visste hur det hela skulle utveckla sig.

I februari 1950 var kriget i Indokina i fokus. Fransmännens försök att skapa ett "fritt" Vietnam blev en viktig faktor i den amerikanska utrikespolitiken. Den 15-17 februari hölls en konferens med amerikanska ambassadörer från Fjärran Östern i Bangkok. Ledare för mötet var diplomaten Philip Jessup ฟิลิป เจสซัป (5 januari 1897-31 januari 1986). Gruppen diskuterade Kommunistkinas inflytande i Sydostasien och de åtgärder man kunde vidta för att hindra kommunismen från att få fäste i området.

(Philip Jessup)

Man skulle bistå med teknisk hjälp till området för att höja levnadsstandarden, bekämpa sjukdomar och ge militärhjälp för att bekämpa den undergrävande verksamheten. Philip Jessup konfererade vid denna tid med premiärminister Phibun och andra medlemmar i hans regering och bad dem att erkänna det nya oberoende Vietnam, under ledning av den tidigare kejsaren Bao Dai เบาได๋ (22 oktober 1913-31 juli 1997), som USA och Storbritannien nyligen erkänt.

(Kejsare Bao Dai)

Denna fråga orsakade en splittring i den thailändska regeringen. Phibun och de militära ledarna ville erkänna Bao Dai-styret, medan utrikesminister Pote Sarasin (Phot Sarasin) พจน์ สารสิน (25 mars 1905-28 september 2000) starkt motsatte sig detta. Pote menade att Bao Dai inte hade folkets stöd. Pote menade att man skulle avvakta och bida sin tid, innan man fattade ett så viktigt beslut. Phibun däremot ville ha USA:s beskydd och militärhjälp, som han menade skulle bli belöningen för en västvänlig politik.

(Pote Sarasin)

Redan i mars 1950 kom ett inofficiellt thailändskt erkännande av Bao Dais regim och i april samma år fick Thailand 10 miljoner dollar i militärhjälp från USA. Dessutom efterskänkte både Storbritannien och Frankrike sina tidigare krav om krigsskadestånd.

Den 25 juni 1950 bröt Koreakriget ut, vilket jag kommer att berätta mer om i den kommande artikeln ”Thailand under Koreakriget 1950-1953.”

I juli 1950 hade USA och Thailand avtalat om ett utbytesprogram för utbildning (Fulbrightprogrammet) och thailändska studenter reste till USA på stipendier och amerikanska professorer kom till Thailand för att undervisa. I september 1950 undertecknades en överenskommelse om ekonomiskt och tekniskt samarbete mellan USA och Thailand och i oktober skrev man under en överenskommelse om militär assistans.

Efter några dagars diskussioner inom regeringen i februari 1951 beslöts det att Phibun skulle få avgöra frågan om ett formellt erkännande av Bao Dai-styret. Den 28 februari erkände därför Thailand officiellt både Bao Dai-styret och de nyligen bildade regeringarna i Laos och Kambodja. Dagen efter avgick Pote Sarasin från sin post som utrikesminister, som han haft sedan 1949. Han blev sedan ambassadör i USA under åren 1952-1957.

Phibuns beslut orsakade också stort missnöje i kommunistblocket och i flera neutrala länder. Även i Thailand uttryckte många sin irritation och de menade att Thailand nu blivit en marionett till USA. Härefter isolerades den vietnamesiska minoriteten i landet och man försökte stoppa Vietminhpropagandan i Bangkok.