Angående kung Anandas mystiska död så påstod man nu att det med säkerhet kunde fastställas vem som hade mördat kungen. Pridis tidigare adjutant, löjtnant Wacharachai, utpekades som mördaren och han skulle ha bevisat sin skuld genom att fly ut ur landet. Enligt vissa källor hade han tagit sig till Kina.

Tre andra personer utpekades som medskyldiga; Kung Anandas tidigare privatsekreterare Chaliew Pathumrot och två kungliga pager But Patamasirin (But Patthamasirin) บุศย์ ปัทมศิริน (?-17 februari 1955) och Chit Singhaseni ชิต สิงหเสนี (?-17 februari 1955), som hade varit i tjänst den morgon kungen dog.

(Chit Singhaseni)

Komplotten mot kungahuset skulle ha startat med mordet på kungen och under en presskonferens påstod man att lejda mördare också hade anlitats för att mörda kung Bhumibol. De tre hovämbetsmännen Chaliew, But och Chit arresterades och Phibun sade att allt nu skulle bli ordentligt uppklarat.

Det tillsattes en speciell domstol som skulle försöka komma till klarhet om kungamordet. Rättegången, som inleddes den 28 september 1948, skulle visa sig bli extremt långdragen. Före rättegången hade Phibun medgett till den amerikanske ambassadören Edwin F. Stanton att han var tveksam till om rättegången skulle kunna lösa mysteriet med kung Anandas död.

Åklagarna hade stöd av 124 vittnen och en så omfattande skriftlig bevisning att försvaret bad om att rättegången skulle skjutas upp. Detta för att försvaret skulle få tid att gå igenom materialet. Då detta inte beviljades avgick de och nya försvarare utsågs. Senare skulle två av försvararna arresteras och anklagas för förräderi.

Av de återstående två avgick en och kvar fanns bara en ung advokat vid namn Fak Na Songkhla ฟัก ณ สงขลา. I slutet av rättegången fick han hjälp av Chaliews dotter Khrueangphan Pathumrot เครือพันธ์ ปทุมรส, som just blivit färdig med sin juristexamen.

(Fak Na Songkhla)

Ämbetsmän från palatset försökte lägga fram bevis som visade på Pridis skuld. Bevisen var så svaga och motstridiga att det föreföll bli en enkel match för försvaret att få de tre åtalade friade. Dessförinnan hade Pridi hållit ett radiotal i Singapore där han stämplade Phibuns beskyllningar som politisk smutskastning. Många anhängare till Pridi försvarade sin ledare och sade att endast den man som verkligen kunde dra nytta av kungamordet kunde vara den skyldige, nämligen Phibun själv.

Polischefen Phao Sriyanond lät sina män mörda två av försvarsadvokaterna och flera vittnen. Det hela maskerades som antikommunistaktioner. En del källor säger att den ene justitieministern efter den andre avgick och att höga polisdirektörer och offentliga åklagare gick i kloster. Det verkade som om ingen riktigt vågade ha med saken att göra.

För den intresserade kan det vara bra att veta att Phao Sriyanond utsetts till generaldirektör, eller nationell polischef, den 10 juli 1951. Han hade fått titeln generalmajor den 22 juni 1948 och utsågs till vice nationell polischef den 1 oktober 1948. Den 3 juni 1950 befordrades han till generallöjtnant och den 21 juli 1952 till general. Han fick med tiden också militära grader i både armén, flottan och flygvapnet.

Rättegången fortsatte in på 1950-talet och mängder av vittnen, inklusive de högsta prinsarna, fortsatte att smutskasta Pridi med hörsägen och tvivelaktiga beskyllningar. Den långvariga rättegången avslutades till sist i maj 1951. Den första domen dröjde dock mer än ett år och förkunnades den 27 september 1951. Domstolen slog fast att kung Ananda hade mördats, men det kunde inte bevisas att Chaliew, But eller Chit hade avlossat det dödande skottet. Närmast oförklarligt fann domstolen Chit skyldig till att ha varit inblandad i mordet!

Åtalen mot Chaliew och But ogillades däremot och de släpptes på fri fot. Även Pridi friades från att ha varit inblandad i mordet och regeringen krävde att en ny rättegång skulle hållas. Chit överklagade sin dom och åklagarna överklagade i sin tur frikännandet av Chaliew och But. Chits överklagan avslogs och efter nya domstolsförhandlingar ansågs nu även But vara skyldig! Därefter överklagade Chit och But till Högsta domstolen.

Först i oktober 1954, efter 10 månaders överläggning, kom Högsta domstolens slutgiltiga dom. Domarna mot Chit och But stod fast, men den här gången befanns också Chaliew skyldig! Alla tre dömdes till döden, som medskyldiga till kungamordet. På morgonen den 17 februari 1955 avrättades de tre genom arkebusering. Det hela var mer en politisk än en juridisk dom och mysteriet kring kung Anandas död har aldrig blivit löst.

Den tidigare omtalade prins Subhasvasti var en av de som tvivlade på de avrättades skuld. Han tog därför hand om de avrättades familjer och såg till att de kunde leva vidare på ett värdigt sätt. Detta genom att ordna ett anonymt boende för dem.

Här nedan kan du läsa en analys av den brittiske patologen Keith Simpson เคียท ซิมป์สัน (20 juli 1907-21 juli 1985) om vad som ansågs ha hänt den ödesdigra morgonen den 9 juni 1946;

(Keith Simpson)

Klockan 06.00 hade Ananda väckts av sin mamma. Klockan 07.30 hade hans page But Patamasirin infunnit sig för tjänstgöring och hade börjat förbereda kungens frukost på en balkong nära kungens rum.

Klockan 08.30 såg But kungen när han stod i sitt omklädningsrum. Några minuter senare gick han in med ett glas apelsinjuice till kungen, vilket var en normal rutin. Då hade kungen återvänt till sin säng och ville inte ha juicen.

Klockan 08.45 anlände kungens andra page, Chit Singhaseni, och sade att han blivit ombedd att ta mått på kungens medaljer och utmärkelser då en juvelerare höll på att tillverka ett etui för dessa. Klockan 09.00 besökte prins Bhumibol kung Ananda. Han sade efteråt att kungen då befann sig halvsovande i sin säng.

Klockan 09.20 hördes ett skott från kungens sovrum. Chit sprang in och sprang sedan ut i en korridor som ledde till kungens mammas avdelning, skrikande "kungen har skjutit sig själv!" Kungens mamma följde efter Chit tillbaka till kungens sovrum där hon fann honom liggande på rygg, nerblodad från ett sår i huvudet.

Här säger mina källor att Keith Simpson uteslöt självmord som dödsorsak. Kulans riktning, då den träffade kungens huvud, stämde inte överens med om kungen själv hade hållit i vapnet, menade han.