Den 6 januari 1946 hölls de allmänna valen till nationalförsamlingen och röstdeltagandet uppgavs vara 32.5 procent. Formellt fanns det ännu inga politiska partier och alla kandidater ställde upp som oberoende kandidater. Men det fanns naturligtvis inofficiella lojalitetsband till redan existerande eller blivande partier.

Pridi fick starkt stöd i nationalförsamlingen men avslog erbjudandet om att bli premiärminister. Han hade fått en kunglig utnämning som högre statsman, vilket innebar att han kunde bli rådgivare till både regeringen och palatset utan att inneha en sårbar position som politiker. Då Pridi föreslog Direk Jayanama som premiärministerkandidat bad nationalförsamlingen i stället Khuang att acceptera jobbet. Med starkt stöd valdes därefter Khuang Aphaiwong till ny premiärminister den 31 januari 1946. Khuang blev därmed historisk då detta var första gången i Siams historia som en vald parlamentsmedlem kunde bilda en regering.

För att stärka sin position utnämnde Khuang flera rojalister till viktiga poster. Detta var naturligtvis inte något som Pridi gillade och den mest provocerande utnämningen var då Phraya Sri Wisarn Waja utsågs till finansminister. Det var nämligen Phraya Sri Wisarn Waja som 1933 hade sett till att Pridi blev tvingad i exil och stämplad som kommunist. De två var dödsfiender och Phraya Sri Wisarn Waja blev nu spjutspetsen för en rojalistisk agenda.

Så fort parlamentet hade öppnat började ett politiskt käbbel. Pridis män kritiserade hela tiden regeringen och Seni försökte smutskasta Pridi. Vid ett tillfälle anklagade Seni Pridi för att ha förskingrat 500 000 dollar, som Seni skulle ha skickat till honom under kriget avsett för motståndsrörelsen. En utredning visade därefter att Pridi aldrig fått mer än 49 000 dollar och att allt var korrekt bokfört. Seni kunde bara be om ursäkt för sitt dåliga minne!

Till sist blev Khuangs position ohållbar, då han inte ville låta sig domineras av Pridi och han avgick därför redan den 24 mars 1946 efter att ha misslyckats med att få igenom en mindre motion i parlamentet. För första gången i Siams historia hade det funnits en organiserad parlamentarisk opposition och Pridi övertalades att själv ta över posten som premiärminister, vilket han accepterade den 1 april 1946.

Då Pridi tillträtt som premiärminister började rojalisterna i sin tur en kampanj mot honom och Pridi anklagades för att vara republikan, kommunist och korrupt. De hade liten framgång i sin smutskastning och man försökte nu på olika sätt minska hans inflytande vid hovet.

Kort tid efter att Pridi blivit premiärminister presenterade regeringen ett utkast till en ny liberal författning för nationalförsamlingen. Det var meningen att den skulle ersätta författningen från 1932. Kommittén som arbetat med författningen bestod av ungefär lika många av Pridis män och rojalister utnämnda av Khuang Aphaiwong.

Bland rojalisterna fanns Seni och Kukrit Pramoj, Phraya Sri Wisarn Waja (som skrivit utkastet till Prajadhipoks misslyckade författning från 1931), den moderate prinsen Wan Waithayakorn och Phraya Manavarajsevi, som varit ämbetsman under Prajadhipoks regeringstid och därefter parlamentsmedlem.

Pridi var kommitténs ordförande och inom kommittén var man eniga om att grunden skulle vara en konstitutionell monarki. I sina diskussioner om hur mycket makt man skulle ge monarkin tittade man på andra monarkiers författningar, inklusive Englands och Japans. Palatset och kungen själv tillfrågades också om deras synpunkter.

Författningen från 1946 började på samma sätt som författningen från 1932, där kungen otvetydigt betraktades som ett heligt och okränkbart statsöverhuvud, som utövade sin suveräna makt som utgick från folket. Kungens makt skulle utövas genom ett tvåkammarsparlament, ministrarna och statens domstolar. Bortsett från detta var den kungliga makten fortsatt ganska begränsad.

Kraven som Prajadhipok hade ställt 1934, innan han abdikerade, övervägdes men de flesta av dessa avslogs av kommittén. Kungen nekades fortfarande reell vetorätt. Han kunde köras över med en enkel majoritet.

Palatset förblev beroende av regeringen för sin finansiering och tillsättandet av tjänster. Ett förslag från palatset om ett permanent rådgivande organ till kungen som skulle vara oavhängigt av regeringen avslogs. Uppenbart tyckte kommittén att ett sådant organ påminde alltför mycket om det gamla Supreme Council of State of Siam som funnits före 1932. Ett nytt liknande organ kunde tänkas manipulera monarken och konkurrera med den valda regeringen.

Det allvarligaste bakslaget för rojalisterna var hur den nya nationalförsamlingen organiserades som nu bestod av ett representanthus (sapha phu thaen ratsadon) สภาผู้แทนราษฎร och en senat (wuthi sapha) วุฒิสภา.

Medlemmarna av senaten skulle väljas för en sexårsperiod av representanthuset i stället för att bli utnämnda av monarken, såsom det brittiska House of Lords (Sapha Khun Nang) สภาขุนนาง. Detta gynnade Pridi då hans följeslagare dominerade representanthuset. Han kunde därför kontrollera även senaten de kommande åren.

Nu stödde Pridi själv förslaget, vilket förmodligen berodde på att han ville kväsa Phibuns många supportrar i statsförvaltningen. Samtidigt upphävdes förbudet mot att vissa högre kungligheter inte kunde delta i politiska val. Detta var en förändring som Seni tidigare förgäves hade kämpat för. Nu var det bara den närmaste kungliga familjen och regenten som var uteslutna från politiken.

Det var uppenbart inte bara fördelar med det avskaffade förbudet. Att kungligheter kunde inneha politiska ämbeten kunde vara potentiellt farligt för den kungliga prestigen om en prins valde "fel" sida i någon känslig fråga. Om han dessutom misskötte sig i sitt politiska ämbete kunde även den kungliga familjen riskera att bli utsatt för kritik. Men med bröderna Pramoj i författningskommittén slog man bort denna oro. Anmärkningsvärt var att författningsförslaget till sist accepterades av alla grupperingar och den nya författningen trädde i kraft den 9 maj 1946 efter att kung Ananda skrivit under den.

Den 5 augusti 1946 hölls en andra valomgång i 47 provinser för att utöka antalet medlemmar i nationalförsamlingen till det antal som den nya författningen angav. Supportrar till Pridi hade nu 57 platser i nationalförsamlingen, Demokratiska partiet 18 och oberoende kandidater 7 platser. Supportrarna till Pridi var det Kooperativa partiet (Sahachip) och Constitutional Front Party (Phak Naeo Ratthathammanun) พรรคแนวรัฐธรรมนูญ.

Den 16 december 1946 blev Siam som första "fiendeland" (som medlemsland nummer 55) upptaget i FN, trots offentliga protester i Bangkok mot att Siam hade givit vika för Frankrikes krav i november. Se även den tidigare artikeln "Förhandlingarna med fransmännen."

Pridi var nu fast besluten på att se till att militären inte skulle blanda sig i hans planer om att bilda en massrörelse för sitt politiska program och det såg verkligen ut som om Siam var på väg att bli en slags demokrati. En rad händelser krossade emellertid förväntningarna om förändringar och förbättringar och Pridi och hans regim blev snart utsatt för hård kritik och tvingades stå till ansvar för en rad besvikelser och korruption i regeringen.