Under de två första åren efter andra världskrigets slut dominerades den siamesiska politiken av Pridi Banomyong. Han var den egentliga makthavaren bakom Thawi Bunyakets och Seni Pramojs regeringar. Pridi hade sina bestämda idéer om vilken roll Siam skulle spela i efterkrigstidens Sydostasien. Medan landet upprätthöll goda förbindelser med de allierade och speciellt USA hade han ambitioner om att Siam skulle bli den ledande nationen i ett fritt Sydostasien.

Pridi förutsåg att de nationalistiska rörelserna i Burma, Indonesien och franska Indokina så småningom skulle lyckas tvinga i väg kolonialmakterna och att deras respektive länder skulle bli självständiga. Han menade att Siam var en naturlig ledare för dessa kommande fria stater. Siam hade ju visat sin duglighet genom sin egen bevarade självständighet och politiska stabilitet och genom sin traditionsmässigt framstående diplomati då det gällde kontakterna med väst.

Efter att ha misslyckats med att få Frankrike att stödja ett självständigt Vietnam, Laos och Kambodja började Pridi att stödja de nationella befrielsestyrkorna här, utan att därigenom mista de diplomatiska förbindelserna med Frankrike. Efter andra världskriget fanns det omkring 50 000 vietnamesiska flyktingar i nordöstra Siam och den siamesiska regeringen gjorde mycket lite för att förhindra dem från att skicka både soldater och material in i Vietnam.

Seni som tillträdde som premiärminister den 17 september 1945 hade ingen egentlig politisk uppbackning då Pridis män dominerade i nationalförsamlingen den 15 oktober 1945 och utlyste nyval till den 6 januari 1946.

Senis mål blev nu att få med sig rojalisterna på sin sida och strax före upplösandet av nationalförsamlingen föreslog Seni en ändring i författningen, som tidigare förhindrat medlemmar från den kungliga familjen att ägna sig åt politik. Detta krävde ett kungligt godkännande och Seni skrev en begäran om detta till kungens privatsekreterare och senatorn Chaliew Pathumrot (Chaliao Pathumrot) เฉลียว ปทุมรส (25 mars 1902-17 februari 1955). Chaliew som sedan länge var Pridianhängare svarade den 1 november att Pridi hade rådfört sig med kungafamiljen, som hade bestämt sig för att behålla förbudet mot kungliga i politiken.

Stimulerade av utsikterna om allmänna val, yttrandefrihet och pressfrihet blev allmänheten plötsligt intresserad av politik och bildandet av politiska partier tilläts för första gången. I november 1945 kom det rapporter från Bangkok att ”britterna försöker att organisera ett parti med politiskt inflytande med hjälp av pro-brittiska siameser, men de har ännu inga bra ledare." Oavsett om de nybildade partierna hade utländskt stöd eller ej höll fyra stora partier på att organisera sig tidigt 1946.

De normalt så regeringsfientliga representanterna från nordöst, och deras Kooperativa partiet (Phak Sahachip) พรรคสหชีพ, slog sig samman med Pridis gamla följeslagare från Folkets Parti och stödde Pridi. Oppositionen leddes av det konservativa och rojalistiska Progressiva partiet (Phak Kao Na) พรรคก้าวหน้า och senare av det likasinnade Demokratiska partiet (Phak Prachathipat) พรรคประชาธิปัตย์, eller Demokraterna.

Progressiva partiet hade bildats 1945 och leddes av en av grundarna, Mom Ratchawong Kukrit Pramoj. Förutom Kukrit nämns också följande personer bland grundarna av det Progressiva partiet;

Suwit Phanset (Suwit Phanthaset) สุวิชช พันธเศรษฐ (1907-1982), So Sethabut สอ เสถบุตร (10 februari 1903-9 september 1970), Phraya Suraphanseni (In Bunnak) พระยาสุรพันธุ์เสนี (อิ้น บุนนาค) (1884-1972), Chod Khoomphan (Chot Khumphan) โชติ คุ้มพันธ์, Mom Ratchawong Nimitmongkhon Nawarat หม่อมราชวงศ์นิมิตรมงคล นวรัตน (1908-1948), Phraya Thonawanikmontri, Liang Chaiyakan och Buntheng Thongsawat บุญเท่ง ทองสวัสดิ์ (15 april 1912-1 november 1999).

(Suwit Phanset)

(So Sethabut)

(Chod Khoomphan)

(Mom Ratchawong Nimitmongkhon Nawarat)

(Buntheng Thongsawat)

Progressiva partiet upplöstes den 6 april 1946 och samma dag bildades Demokratiska partiet, med Khuang Aphaiwong som partiets förste ledare. Tidigare medlemmar från det progressiva partiet valde att ansluta sig till Demokraterna. Enligt Thailändska Wikipedia bildades Demokratiska partiet dock den 5 april 1946.

Alla partier, kanske med undantag av det Kooperativa partiet i nordöst, hade lite eller inget stöd bland befolkningen. Det verkade nu som att bildandet av nya politiska partier skulle lägga grunden för ett nytt demokratiskt system. Enligt gammal beprövad siamesisk tradition dök partierna upp för att få sin del av kakan, men lika snabbt som den nya friheten hade uppnåtts försvann den i korruption. Politikerna bestod till stor del av välutbildade stadsbor vars positioner och relationer styrdes av rivalitet och avundsjuka.