Den 24 juli 1944 förlorade Phibun en förtroendeomröstning i nationalförsamlingen, som bland annat handlade om flytten av huvudstaden, och han valde att avgå den 26 juli i stället för att upplösa parlamentet. Phibun drog sig tillbaka till Lopburi och lämnade politiken som en misstrodd och besviken man. Mannen bakom hans fall i nationalförsamlingen var Pridi.

I samband med sin avgång upphörde många av Phibuns tidigare påbud, som fanns i hans tidigare omtalade uppförandekod, att gälla. Se det tidigare avsnittet ”Enväldets avskaffande och vägen mot militärdiktatur,” artikeln ”Siam blir Thailand (24 juni 1939).” Den militante nationalisten Phibun var nu borta och det var angeläget att välja en ny premiärminister som kunde förbättra de ytliga formella relationerna med Japan. Samtidigt skulle den växande rörelsen Seri Thai skyddas.

Pridi övertalade Khuang Aphaiwong att bilda en ny regering och försöka förhandla med japanerna om att inte ta full kontroll över landet under krigets sista månader. Pridi själv kunde ännu inte träda fram, eftersom landet fortfarande var ockuperat. En del personer har beskrivit Khuang som en något tafatt 44-årig liberal civilist som dock var ganska kvicktänkt. Den amerikanske matematikern och historikern Tyler Batson har sagt att Khuang Aphaiwong valdes ”till stor del för hans förmåga att kunna hyckla med japanerna.”

För att utnämningen av Khuang skulle kunna genomföras var man tvungna att bryta de flesta av de gamla politiska allianserna från 1932. Meningsskiljaktigheterna mellan armén och flottan blev nu tydliga och så även mellan Phibun och Pridi. Pridi lyckades få den thailändska flottan på sin sida, som hela tiden hade kommit i skymundan för armén och flygvapnet. Regenten och prinsen Aditya Dibabha vägrade att skriva under pappren för Khuangs utnämning och avgick och Pridi fortsatte därefter som ensam förmyndarregent.

Khuang tillträdde som premiärminister den 1 augusti 1944 och en del förväntade sig att Phibun, som hade försvunnit till det militära huvudkvarteret i Lopburi, skulle samla sina lojala trupper och genomföra en kupp. Klokt nog valde han att bida sin tid.

Pridis anseende hade, då han fungerade som förmyndarregent, faktiskt förbättrats hos en del kungligheter. Detta då han visat sin respekt för kung Ananda och tagit väl hand om de kungligheter som valt att stanna kvar i Bangkok under kriget. Bland dessa fanns änkedrottningen Savang Vadhana.

För att visa rojalisterna att han tonat ner sitt motstånd mot monarkin lät Pridi frige alla som fortfarande satt fängslade för det påstådda kuppförsöket 1939. Detta gjorde Pridi i kung Anandas namn inför kungens och Chulalongkorns födelsedag den 20 september 1944. Bland de frigivna fanns prins Rangsit. Men han hade, som tidigare omtalats, släppts ett år innan de övriga politiska fångarna.

Pridi gjorde Anandas födelsedag till en nationell helgdag och lät prins Rangsit återfå sin prinstitel och sina utmärkelser. I slutet av kriget lät han också Prajadhipok få tillbaka de ärebevisningar som Phibun berövat honom. Pridi hade också fått en viktig allierad i den tidigare nämnda Seri Thai-ledaren prins Subhasvasti. Varken Pridi eller Subhasvasti kom bra överens med Seni Pramoj, som tillhörde en konservativ grupp adliga siameser som hade studerat i England på 1920-talet.

I denna grupp fanns också Senis bror Kukrit Pramoj (Mom Ratchawong Khuekrit Pramot) หม่อมราชวงศ์คึกฤทธิ์ ปราโมช (20 april 1911-9 oktober 1995), prins Prem Purachatra (Phra Ong Chao Prem Burachat) พระองค์เจ้าเปรมบุรฉัตร (12 augusti 1915-24 juli 1981), prins Chumbhotbongs Paribatra (Phra Ong Chao Chumphotphong Boriphat) พระองค์เจ้า จุมภฏพงษ์บริพัตร (5 december 1904-15 september 1959), prins Chula Chakrabongse, Mom Luang Pin Malakul (Mom Luang Pin Malakun) หม่อมหลวงปิ่น มาลากุล (24 oktober 1903-5 oktober 1995) och Mom Luang Manich Jumsai.

(Prins Prem Purachatra)

(Prins Chumbhotpong Paribatra)

(Pin Malakul)

Prem Purachatra var en son till prins Purachatra Jayakara och Chumbhotbongs Paribatra var en son till den konservative prins Paribatra Sukumbhand. Han befann sig som tidigare nämnts i exil i Tyskland.

Som premiärminister började Khuang med stor skicklighet spela ett farligt dubbelspel. Han förberedde fallskärmsjägarnas ankomst till Siam och vid midsommar 1945 var allt klart för deras ankomst. Det var bara det att japanernas kapitulation skulle hinna före.

Den japanske kommendanten i Bangkok, general Aketo Nakamura อาคีโตะ นากามูระ (11 april 1889-12 september 1966), var uppenbart en framsynt man som insåg att japanerna skulle förlora kriget. Han försökte under krigets sista år skapa ett gott förhållande mellan de båda länderna, vilket kunde få betydelse efter kriget. Detta tog sig uttryck i väldisciplinerade japanska trupper som vid krigsslutet övergav sig och sina vapen till de thailändska underjordiska styrkorna utan motstånd.

(Aketo Nakamura)

I ett försök att minska britternas vrede mot Thailand försökte Pridi under de sista månaderna av kriget vid flera tillfällen få stöd från de allierade för att starta militära aktioner mot japanerna med hjälp av sina underjordiska styrkor, Seri Thai. Seri Thai som var väletablerade inom regeringen, under Pridis direkta kontroll, förklarade att de kunde sätta in över 50 000 man, samt i princip alla Thailands väpnade styrkor mot japanerna. Detta erbjöd de sig att göra om de allierade bara gav order om det. Detta stoppades av Storbritannien som insåg att detta skulle ge Thailand (Siam) fördelar i de kommande fredsförhandlingarna.

Den thailändska regeringen var oförberedd på krigets plötsliga slut den 15 augusti 1945 och började arbeta frenetiskt för att få landet att framstå i så bra dager som möjligt. I Japan blev den thailändske ambassadören Luang Wichit arresterad av de amerikanska ockupationstrupperna. Detta hände även den tyska och den italienska ambassadören samt hela den japanska regeringen.

Luang Wichits fru, Khunying Prapapan, begärde och fick ett möte med general Douglas MacArthur ดักลาส แมกอาเธอร์ (26 januari 1880-5 april 1964), där hon lyckades förklara att hennes man som utrikesminister inte haft någon annan möjlighet än att ge japanerna fri passage i Thailand för att kunna bevara Thailands självständighet.

(General Douglas MacArthur)

General MacArthur släppte därefter Luang Wichit och tillät honom och den övriga ambassadpersonalen att återvända till Thailand ombord på ett amerikanskt flygplan. Men när han anlände till Bangkok blev han arresterad och fängslad av premiärminister Khuang Aphaiwongs regim. Tillsammans med bland andra Phibun blev han senare anklagad för krigsbrott. Britterna och fransmännen ville att Phibun och Luang Wichit omedelbart skulle avrättas genom arkebusering, medan amerikanerna insisterade på att det först skulle hållas en rättegång.

Vad hade då Thailand fått ut av kriget? Japanerna hade lagt beslag på väldiga kvantiteter ris för att försörja sina trupper och Thailands ekonomi hade underminerats på ett nästan katastrofalt sätt. Guldreserven och hårdvalutan var nästan helt försvunna. När japanerna kapitulerade visade det sig att den thailändska valutan i det närmaste var värdelös och att man inte skulle få behålla de landområden som man hade lyckats återta under kriget.

Under krigets sista år hade många av de tidigare restriktionerna mot kineserna i Thailand, som Phibun legat bakom, mildrats. Förtrycket och förödmjukelsen under dessa år skulle de dock inte glömma så lätt. Mot slutet av kriget svepte också en våg av nationalistkänslor över kineserna som var stolta över att Kina, men inte Thailand, hade kämpat mot Japan på de allierades sida.