I den föregående artikeln berättade jag att Phraya Chaban och Kawila hade dödat ett antal burmesiska officerare i Lampang. Kawilas övriga bröder hade då skickat ett brev till Burma där de bad om ursäkt för det inträffade. Men Phraya Chaban och Kawila ångrade ingenting utan skickade i stället en begäran om hjälp till kung Taksin i Ayutthaya.

Taksin skickade då en siamesisk armé norrut i november 1774 och burmeserna såg till att Lan Na skickade en armé för att stoppa siamesernas framryckning. Men Lan Nas styrkor gick i stället över på siamesernas sida och hjälpte till att driva bort burmeserna från norr.

Taksin belägrade Chiang Mai och beordrade sedan att staden skulle attackeras från alla sidor. Den tidigare omnämnde generalen Posuphala och Moyagamani flydde med sin garnison genom den Vita Elefantens Port (Pratu Chang Phueak) ประตูช้างเผือก. Siameserna lyckades därefter återerövra Chiang Mai och kung Taksin tågade in i Chiang Mai hyllad av folket i januari 1775.

Taksin fortsatte nu med att driva bort burmeserna från Lampang och Lamphun. Chiang Saen förblev dock under burmesisk ockupation och samma år, eller året efter, beslöt sig Posuphala att försöka återerövra Chiang Mai. Taksin skickade då ännu en siamesisk armé norrut och Posuphala valde att återvända till Chiang Saen.

Till ny regent i Chiang Mai, men inte som kung, utsågs Phraya Chaban och Chao Kawila återvände som regent till Lampang (r. 1775-1781). Efter 1776 blev Chiang Mai för alltid inlemmat i siamesernas rike, trots att burmeserna skulle göra flera försök att ändra på detta.

Då Taksin erövrade Chiang Mai upptäckte han att Vientianes guvernör hade varit med bland de burmesiska styrkorna. Detta fick Taksin att misstänka att kung Siribunyasarn av Vientiane stödde burmeserna. Därför bestämde han sig 1775 för att skicka ett brev till kung Surinyavong (Chao Suriyawong) เจ้าสุริยวงศ์ (r. 1768-1788) i Luang Prabang i förebyggande syfte för att förbättra de vänskapliga relationerna mellan de båda rikena. Surinyavong accepterade detta med glädje. I en del källor kallas han för Surinyavong II.

Som kuriosa kan nämnas att den då 33-årige Chaophraya Surasi hade fattat tycke för Kawilas syster Sri Anocha (Si Anocha) ศรีอโนชา (1750-?) under fälttågen i norr. Via ombud bad han om hennes hand vilket accepterades. Chaophraya Surasi tog sedan med sig sin blivande fru hem via Sawankhalok.

De nordliga delarna var nu oerhört härjade och hade avfolkats efter de ständiga striderna i området och själva staden Chiang Mai lämnades faktiskt öde de kommande 15-20 åren.

Chiang Mais, eller Lan Nas, rika kultur och historia är I hög grad påverkad av det burmesiska inflytandet och till viss del också av det laotiska. Chiang Mai har sin egen särart och skiljer sig en del från Thailands övriga provinser vad gäller mat, kultur och sedvänjor. Det anses allmänt i Thailand att kvinnorna från norr är landets vackraste och att befolkningen är rikets vänligaste. 

1782 utnämndes Kawila till regent i Chiang Mai (r. 1782-1813). Wyatt anger hans regeringstid här till 1781-1816, men det finns fler förslag! Thailändska Wikipedia säger att han regerade som Phraya Chiang Mai พระยาเชียงใหม่ 1782-1802 och som kung eller Phra Chao Chiang Mai พระเจ้าเชียงใหม่ 1802-1813.