Bland de unga män som flockats runt Phraya Taksin fanns det tidigare nämnda brödraparet Thongduang och Bunma. De var söner till en ämbetsman vid namn Thongdee (Thong Di) ทองดี, som befann sig någonstans i mellanskiktet av hierarkin. Det finns källor som säger att Thongdee var släkt med den tidigare omtalade Kosa Pan.

Thongdee hade gift sig med "en rik kines vackra dotter" som han fick fem barn med. Detta enligt Sir John Bowring เฃอร์ จอห์น เบาริ่ง (1792-1872), som du kommer att läsa mera om längre fram. Fruns namn var Yok หยก (vilket betyder jade på thai) eller Dao Rueang ดาวเรือง och bland barnen fanns de två ovan omtalade bröderna.

Thongduang som var den äldste av de två var född i Ayutthaya. Som mycket ung påstås det att Thongduang hade ramlat ner i en öppen eld utan att bränna sig. Detta var ett magiskt tecken som indikerade att han skulle bli en stor ledare.

Så här beskriver en källa hur Thongduang och Bunma lärt känna Taksin. Vid den här tiden skedde all utbildning i templen där munkar fungerade som lärare. Då Thongduang var sex år skickades han till abboten vid Wat Maha Talai (Wat Maha Thalai) วัดมหาทะลาย för sin utbildning. Då Thongduang och Bunma fortfarande var minderåriga blev de noviser i Wat Sam Wihan วัดสามวิหาร.

Samtidigt skickade abboten i Wat Kosawat วัดโกษาวาส en pojke vid namn Sin (Taksin) för att ordineras som novis vid samma tempel som Thongduang och Bunma. Här träffades de tre pojkarna för första gången. Den något äldre Sin blev något av en ledare för pojkarna i templet och organiserade hasardspel och andra förbjudna aktiviteter! De blev dock ertappade och pojkarna blev piskade.

Sin fick ett extra hårt straff genom att bindas fast vid en stege och därefter nedsänkt i floden med benen under vattnet. Efter detta glömde man bort Sin och på kvällen då tidvattnet hade kommit in blev man plötsligt varse sin glömska. Munkarna rusade då till flodbanken där de trodde att de skulle hitta en drunknad pojke, men stegen flöt på vattnet med den bundne pojken. Detta tolkade munkarna som ett gott omen och bad till högre makter att Sin skulle få ett lyckligt liv.

En källa säger att Sin var kvar i templet i sju år och att hans styvfar därefter skickade honom för att arbeta vid det siamesiska hovet som kunglig page. Han skall ha varit 13 år gammal då han blev page hos kung Borommakot. En annan källa säger att då pojkarna lämnat livet som noviser skickades de till olika palats för att arbeta som pager. Bland annat hos en prins som senare blev till kung Uthumphon.

Då Sin och Thongduang i tjugoårsåldern sedermera blev munkar hade de kärt sig tala flytande kinesiska, flera indiska språk och vietnamesiska. Sin blev munk i Wat Kosawat och Thongduang i Wat Maha Talai, men de unga männen träffades ofta då de gick sina morgonrundor för att samla mat. Under en morgonrunda skall de ha träffat en kinesisk spåman som spådde i deras händer och sade; ”I framtiden skall dessa två munkar regera hela riket." De unga munkarna blev mycket förvånade. Hur skulle båda två kunna regera ett och samma rike då Sin bara var två år äldre än Thongduang?

Andra källor skiljer sig något från ovanstående version och säger att Sin var antingen fem, sex, sju eller nio år gammal då började han studera för en munk vid namn Thongdee i templet Wat Kosawat, som senare blev till Wat Choeng Tha วัดเชิงท่า. Här fick han lära sig khmer och thai förutom sina religiösa studier. Tjugoett år gammal skall han sedan ha blivit munk i samma tempel.

Thongduang gifte sig så småningom med en dotter från en välhavande familj i Ratchaburi och flyttade själv dit. Han hamnade sedan i kunglig tjänst under guvernören av Ratchaburi. I samband med att Suriyat Amarin besteg tronen 1758, blev Thongduang utnämnd till viceguvernör av Ratchaburi med titelnamnet Luang Yokkrabat (Luang Yokkrabat Müang Ratchaburi) หลวงยกกระบัตรเมืองราชบุรี. Denna titel behöll han till 1768. Du kan läsa mera om detta och Thong Duangs hustru längre fram i "Bangkok Rama I-Rama VII," avsnittet "Bangkok blir huvudstad," artikeln "Rama I:s bakgrund och familj."

Det finns källor som säger att man inte riktigt vet vad Bunma företog sig i den allmänna förvirringen efter Ayutthayas fall, vilket inte stämmer med det jag skrivit tidigare. Bunma hade ju brutit sig ut med Phraya Taksin under Ayutthayas belägring och han var förmodligen officer redan innan han slog sig ihop med Taksin. Detta med tanke på hur snabbt han blev en framstående militär ledare.

Bunma, eller Luang Ratchasaneha som han då också var känd som, blev snart Taksins favorit och då han hörde att han hade en bror, som Bunma påstod var ännu duktigare än han själv, återfanns snart även han i Taksins tjänst. De båda bröderna kom att kämpa sida vid sida mot Siams fiender.

Jag har tidigare berättat att även Bunma (Phraya Anuchit Racha) fått allt högre titlar efter fälttågen under Taksins tidiga regeringstid. Till sist hade han blivit till Chaophraya Surasi. Den 35-årige brodern Thongduang (Phraya Yommarat) blev också utnämnd till Chaophraya 1772 och han fick den höga titeln Chaophraya Chakri. Här finns det källor som säger att han fick denna höga titel redan 1770.

(Chaophraya Chakri)

(Chaophraya Surasi)

Jag har tidigare nämnt de viktigaste ämbetsmannafamiljerna under Ayutthayaperioden. Den persiska Bunnag-familjen, den brahmanska familjen och den kinesiska familjen. Chaophraya Chakri och hans bror hade 1775, och kanske tidigare, släktband till alla tre familjerna. Chakris huvudhustru var nära släkt med Bunnagfamiljen. Via sin äldre systers man var han besläktad med den brahmanska familjen och genom åtminstone en av sina bihustrur, om inte också genom sin mamma och genom hans syskons giftermål, var han också besläktad med den kinesiska familjen.