Efter att kung Taksin hade etablerat sig i sin nya huvudstad i Thonburi (se nästa artikel), fortsatte han 1768 sina försök att återupprätta det gamla siamesiska riket. Först var han tvungen att besegra sina fyra stora rivaler.
1768 marscherade kung Taksin med sina kombinerade sino-siamesiska styrkor norrut för att attackera Phitsanulok och han nådde fram till Koei Chai เกยไชย i dagens provins Nakhon Sawan. Chaophraya Phitsanulok skickade iväg sin kommendant Luang Kosa (Yang) หลวงโกษา (ยัง) söderut för att möta Taksin vid Koei Chai vilket ledde fram till slaget vid Koei Chai i maj 1768. Taksin och hans styrkor förlorade slaget och kung Taksin själv blev skjuten i sitt vänstra ben och Taksin och hans styrkor återvände hem till Thonburi.
Efter slaget vid Koei Chai utropade sig Chaophraya Phitsanulok (Rueang) till kung och genomgick en kröningsceremoni. Han hann dock inte vara kung så länge då han dog i november 1768. Han ska ha dött av en elakartad hosta eller möjligtvis tuberkulos (skrofula). Men det finns även andra förslag om dödsorsaken i olika källor såsom en böld och smittkoppor.
Hans yngre bror, som varit viceguvernör, efterträdde honom som regent i Phitsanulok och hans titelnamn var Phra Inthara Akon พระอินทรอากร. Jag har även sett titelnamnet Phraya Chaiyabun (Chan) พระยาไชยบูรณ์ (จัน). Det visade sig snart att Phra Inthara Akon inte var lika militärt kompetent som sin äldre bror. Chao Phra Fang hade nämligen marscherat till Phitsanulok, som han belägrade, och Phra In Akon lyckades bara försvara staden i tre månader innan staden föll. Detta kan ha inträffat 1770.
Phra Inthara Akon blev avrättad och Phitsanulok inlemmades i Chao Phra Fangs domän. Invånarna och alla vapen från Phitsanulok transporterades därefter till Fang (Sawangkhaburi). Den tidigare adeln i Phitsanulok som hade varit lojal mot Chaophraya Phitsanulok (Rueang) ville emellertid inte ge sitt stöd till Chao Phra Fang. De som var mest missnöjda med situationen valde faktiskt att migrera till Thonburi.
I slutet av 1768 hade kung Taksin uppenbarligen återhämtat sig från sin skottskada och han och hans vapenbröder inledde nu en militär kampanj i nordöst. Den här gången var man på jakt efter Chao Phimai, som var en av Taksins fyra rivaler. Taksin hade utsett sina två kommendanter Phraya Yommarat (Thongduang) och Phra Maha Montri (Bunma) att leda en förtrupp och själv ledde han en egen styrka.
Då Chao Phimai fick information om invasionen från Thonburi skickade han egna styrkor för att hjälpa till med skyddet av staden Nakhon Ratchasima. Phraya Worawongsa พระยาวรวงษา, som var en son till Phra Phimai och regent i Nakhon Ratchasima, skulle skydda sin stad vid Dan Khun Thot ด่านขุนทด väster om staden. Phra Phimai och hans son Phraya Maha Montri พระยามหามนตรี skulle skydda staden från en attack från norr.
Kung Taksin ledde sina styrkor genom passet Dong Phaya Fai ดงพญาไฟ för att attackera Nakhon Ratchasima. Förtrupperna under ledning av Phraya Yommarat (Thongduang) och Phra Maha Montri (Bunma) attackerade Phraya Worawongsa vid Dan Khun Thot och kung Taksin attackerade Phimais styrkor norr om Nakhon Ratchasima. Thonburis styrkor segrade på båda ställena och Phra Phimai och hans son Phraya Maha Montri blev infångade och avrättade, medan Phraya Worawongsa lyckades fly till Siem Reap i Kambodja.
Kung Taksin beordrade Phraya Yommarat (Thongduang) och Phra Maha Montri (Bunma) att förfölja Phraya Worawongsa in i Kambodja, men de kunde inte hitta honom. Kung Taksin kontrollerade nu Nakhon Ratchasima.
När Chao Phimai fick vetskap om nederlagen och att Phra Phimai och Phraya Maha Montri hade avrättats försökte han fly till Vientiane med sin familj. Men han och hans familj fångades in vid Nakhon Ratchasima av en lägre ämbetsman med titelnamnet Khun Chana ขุนชนะ.
Khun Chana förde sedan Chao Phimai och hans familj till kung Taksin som belönade honom genom att utse honom till Phraya Kamhaeng Songkhram พระยากำแหงสงคราม och ny guvernör över Nakhon Ratchasima. Taksin tog sedan med Chao Phimai (prins Thepphiphit) och hans familj till Thonburi. Där blev han kallad till en audiens hos kung Taksin och den stolte prinsen vägrade att prostrera sig framför kungen och blev därför avrättad 1768 genom ”säckmetoden.” Prinsens dotter, prinsessan Ubon อุบล blev en hustru till Taksin.
Det var efter kampanjen mot Phimai som Thongduang fick den högre titeln Phraya Aphai Ronnarit och Bunma den högre titeln Phraya Anuchit Racha พระยาอนุชิตราชา.
Två år efter Taksins kröning inleddes ett krig mot Dai Viet (Vietnam) beroende på den vietnamesiska kontrollen över Kambodja. En siamesisk armé attackerade och annekterade därefter Battambang och Siem Reap. Du kan läsa mer om detta lite längre fram i artikeln "Kampen mot det vietnamesiska inflytandet i Kambodja.”