Jag har redan berättat att Phraya Taksin hade erövrat östra Siam och att han befann sig i Chanthaburi en tid efter Ayutthayas fall. Patriotiska siameser hade sökt sig till honom och på ett halvt års tid hade han byggt upp en vältränad armé och flotta på omkring 5 000 man.

Phraya Taksin hade lämnat Chanthaburi i oktober 1767 och han tog sig sedan uppför Chaophrayafloden med sin flotta och intog Thonburi samma månad. Det finns dock källor som säger att Taksin intog Thonburi först i november. Taksin inledde nu ett gerillakrig mot burmeserna där han systematiskt började angripa deras garnisoner i landet.

Enligt legenden kom Phraya Taksin till Thonburi i gryningen en oktoberdag och döpte om ett tidigare tempel, vid namn Wat Makok วัดมะกอก till Wat Chaeng วัดแจ้ง. Wat Chaeng blir senare känt som Wat Arun. Samtidigt ska Taksin ha bestämt att Thonburi skulle bli rikets nya huvudstad. Andra källor menar att detta beslut kom senare då Taksin insåg det omöjliga i att återuppbygga Ayutthaya.

Den burmesiska garnisonen i Thonburi kommenderades av en siamesisk överlöpare vid namn Thong In (Nai Thong In) นายทองอินทร์ och den 4 november drabbade Phraya Taksin samman med honom vid fortet Vichaiprasit. Thong In dog under striderna och Taksin avgick med segern. Det finns emellertid källor som säger att Thong In hade övergivit sig till Taksin, men att han ändå blev avrättad.

En av mina källor säger att Thong In hade installerats som guvernör och att han varit ansvarig för de siamesiska krigsfångarna. Många av dem hade han tvingat att assistera de burmesiska styrkorna. Burmeserna hade också beordrat honom att motstå eventuella siamesiska motattacker.

Burmeserna hade utnämnt en peguan (mon) och general vid namn Suki สุกี้, alternativt Nai Thong Suk นายทองสุก, för att försvara det erövrade Siam och han hade stationerat sig vid Pho Sam Ton โพธิ์สามต้น, i nuvarande distriktet Bang Pahan บางปะหัน i den nuvarande provinsen Ayutthaya, norr om staden Ayutthaya. Suki var också ansvarig för att skaffa arbetskraft och driva in skatter till Burma. Den siamesiska befolkningen betraktades som krigsfångar och Suki våldförde sig på områdets kvinnor.

(Distriktet Bang Pahan i provinsen Ayutthaya)

Med tanke på den blygsamma styrka som lämnats kvar under general Suki verkar burmeserna inte ha haft några allvarligare ambitioner att behålla kontrollen över Ayutthaya. Burmeserna verkade i stället ha vänt sin uppmärksamhet mot den norra delen av sitt rike där man varit i krig mot Kina sedan 1765.

Taksin drog nu vidare mot Ayutthaya med sin flottstyrka och den 5 november 1767 var han framme vid burmesernas läger vid Pho Sam Ton. Suki hade sitt läger på båda sidorna av en kanal och Phraya Taksins styrkor lyckades först inta den östra sidan av lägret medan Suki höll ställningarna på den västra sidan.

På morgonen den 6 november attackerade siameserna Sukis västra sida av lägret och han höll stånd fram till middagstid innan han dödades i strid i det som kallats slaget vid Pho Sam Ton och flera hundra burmeser massakrerades. Denna seger blev början på slutet av burmesernas ockupation av Siam och allt fler siameser vågade sig nu fram från sina gömställen för att slå sig samman med Taksin.

Phraya Taksin stannade en tid vid staden Ayutthaya där han upptäckte att överlevande medlemmar från Ayutthayas gamla kungadynasti och adel var i ett bedrövligt skick. Taksin beordrade att kung Suriyat Amarins kropp skulle grävas upp och kremeras med alla ceremonier enligt kunglig sed.

Taksin red också iväg på sin elefant för att titta på den gamla staden Ayutthaya. Han upptäckte då att staden var fullständigt fördärvad med döda kroppar och mänskliga benrester utspridda överallt. Enligt siamesiska krönikor valde Taksin ändå att sova över i Ayutthayas gamla kungliga palats samma natt.

Under natten drömde Phraya Taksin att Ayutthayas tidigare kungar avfärdade honom och uppmanade honom att lämna Ayutthaya. Detta fick honom att ge upp eventuella tankar om att kunna återuppbygga Ayutthaya, vilket dessutom skulle ta väldigt lång tid med tanke på hur förstörd staden var.

Under tiden återtog burmeserna sina tidigare förlorade landområden i södra Burma, inklusive Mergui, som hade förlorat sin betydelse som handelscentrum när siameserna förlorade staden. I dag är Mergui bara en liten sömnig kuststad. Omedelbart efter Ayutthayas fall 1767 hade burmeserna faktiskt bara makt och inflytande i Ayutthaya och de omgivande provinserna. Provinserna utanför burmesernas räckvidd hade därför förklarat sig självständiga.