Hade Ayutthaya och de samtida taistaterna blivit starkare under de tvåhundra år som gått efter Ayutthayas fall 1569? På många sätt var de inte bättre förberedda på kommande burmesiska attacker än de varit två hundra år tidigare. Speciellt hade rikenas kapacitet att mobilisera tillräckligt med soldater inte förbättrats.

Där upphör emellertid likheterna mellan Ayutthaya och rikets nordliga grannar. Under de två hundra åren som gått hade Ayutthaya utvecklat en effektiv statsapparat som kunde försörja en statselit och man hade dessutom öppnat upp sig betydligt mer mot omvärlden.

Ayutthaya hade byggt upp en rad ekonomiska, kulturella, religiösa och juridiska institutioner och kunde vanligtvis regera effektivt över de många provinserna i det stora riket. Ayutthaya hade också dragit fördel av de olika begåvningar, som den blandade befolkningen med stor kulturell, etnisk och språklig variation innebar. Det är lätt att glömma att Ayutthaya i två hundra år faktiskt hade varit ett väl sammansvetsat rike. Under en tid på 1600-talet hade det visserligen varit kroniska uppror i de mer avlägsna södra delarna av riket, men rikets kärna hade regerats anmärkningsvärt effektivt.

Ayutthayaperioden hade dock präglats av dess kungars enväldiga och gudomliga makt. Monarkens ord var lag och han rådde över liv och död. Liksom allt land var hans egendom kan man också säga att han ägde sina undersåtar. Något utrymme för folkets vilja fanns inte.

Den enväldiga monarkin var en effektiv broms i utvecklingen av demokrati och skulle så förbli ända fram till 1932. Det var bara Sukhothais härskare som hade haft ett närmare förhållande till sina undersåtar. Visserligen befann sig inte kungarna på samma nivå som folket, men de spelade ändå en roll som deras fadersgestalt. Ayutthayas härskare fjärmade sig emellertid fullständigt från folket.

Under de 417 år som Ayutthaya skulle existera hade riket regerats av 34 kungar från olika dynastier. Lärda brahmaner tillhörande Indiens högsta kast knöts tidigt till hovet och de införde sakrala ceremonier som kungen hade att följa och leda. Kungarna blev alltmer betraktade som heliga väsen eller levande Buddhor efter khmer-indisk förebild.

De omgavs och skyddades av brahmansk doktrin, mystik, heliga ritualer och krypande ämbetsmän och vem som helst kunde inte träda fram inför kungarna. Den etikett som omgav kungen och hans närmaste familj var så sträng att ingen hade rätt att vidröra kungen, eller att se honom direkt i ögonen. Brott mot detta medförde dödsstraff.

Så sent som 1881 skulle en drottning drunkna i folkets åsyn för att ingen vågade ta i henne och därmed rädda henne. Du kan läsa mera om denna händelse längre fram i ”Bangkok, Rama I-Rama VII,” avsnittet ”Kung Chulalongkorn”, artikeln ”Kung Rama V (Chulalongkorn) (1868-1910)”.

De som talade med kungen var tvungna att använda ett speciellt kungligt hövligt hovspråk och kungen var naturligtvis ofelbar. Språket det handlade om var det tidigare omtalade rachasap. Se även ”Ayutthaya”, avsnittet ”Konungariket Ayutthaya”, artikeln ”Kung Ramathibodi (1351-1369)”.

I konsten framställdes alltid kungen som en del i övernaturliga händelser. Kungen var guden Vishnus reinkarnation och kallades Rama (Phra Ram) พระราม. Rama är det officiella namnet som fortfarande ges åt Thailands kungar och landets nuvarande monark är Rama X (Phra Ram 10) พระราม 10. Den gudomliga anknytningen till Vishnu är idag inget man skall tolka bokstavligt, utan bara en kvarleva av de gamla traditionerna.

Inflytandet från brahmanismen har tonats ner och en mer renlärig buddhism styr idag livet i Thailand. Mycket av den stränga hovetiketten finns dock kvar och som Buddhas ställföreträdare är kungen en helig person som behandlas med yttersta vördnad.

Under kraftfulla kungar hade Ayutthayariket utvidgats till att omfatta Sukhothai i norr, områden ända ut till Bengaliska viken i väst, Luang Prabang i öst och Malacka i söder. Även om det inte står helt klart om Siam erövrade Malacka militärt, så är det i varje fall en realitet att man proklamerade full suveränitet över Malackahalvön i slutet av 1400-talet.

Kungen, som ledde regeringen, assisterades av fyra ministrar som bildade ett privat råd. Den högsta ministern, känd som Chakri, hade ansvaret för landets inre ordning och för alla provinsregeringarna. Den andra ministern förestod den kungliga skattkammaren och var känd som Phrakhlang. Den tredje ministern bar titeln Kalahom och var krigsminister. Den fjärde och sista ministern bar titeln Phra Wang och var palatsmarskalk och administrerade palatsets privata kassa.

Phrakhlang var den minister som skötte kontakterna med utlänningar, varav de flesta var handelsmän. Han fungerade därför också som en slags utrikesminister. Fyra andra ministrar av lägre rang kontrollerade palatsvakten, polisen, risförråden och rättsväsendet. Rättsskipandet i provinserna sköttes av städernas guvernörer.

Den franske missionärsprästen Nicolas Gervaise นิโกลาส์ แชร์แวส (1662/1663-20 november 1729), som befann sig i Siam 1681-1685, säger i sin Histoire naturelle et politique du Royaume de Siam att det var vanligt med kvinnor som processordföranden. Enligt Nicolas Gervaise själv hade han gjort omfattande resor i Siam och behärskade språket väl.

Det existerade inga direkta skatter i Siam vid den här tiden, men det betalades avgifter på båtar, mark och trädgårdsprodukter såsom kokosnötter, betelnötter, durianfrukter (thurian) ทุเรียน samt på alkoholhaltiga destillerade drycker framställda av ris och palmyrapalmen (tan) ตาล.

Värnplikt var obligatoriskt och för att förhindra att någon kunde smita undan genomfördes det folkräkningar. Befolkningen delades upp i två grupper kända som "den högra handen" och den "vänstra handen." Dessa grupper delades sedan upp i ärftliga band som lydde under en ämbetsman vars plikt det var att skaffa fram tillräckligt med arbetskraft för offentliga arbeten och soldater till de ständigt återkommande krigen.

När föräldrarna tillhörde olika band blev det första, tredje och femte barnet och så vidare tillknutet moderns band och motsvarande blev det andra, fjärde och sjätte barnet tillknutet faderns band. Ämbetsmännen som var ansvariga för dessa band hade olika grader, beroende på hur många personer de var ansvariga för.

Jag har tidigare talat om dessa grader eller titlar i "Ayutthaya”, "Konungariket Ayutthaya”, artikeln "Kung Trailok (1448-1488)”. De två lägre graderna eller titlarna var Muen och Phan och refererar till det antal personer som de var ansvariga för. På thai betyder muen เมือน tio tusen och phan พัน betyder tusen.

Utlänningar refererade vanligtvis till de högre titelinnehavarna som mandariner (ämbetsmän). I krigstid kunde kungen inkalla alla sina värnpliktiga undersåtar. Slavar och munkar var dock undantagna från värnplikten.

Det fanns två klasser av slavar. De som föddes som slavar genom att deras föräldrar var slavar och skuldslavar. Första, tredje och femte barnet och så vidare till en slavinna, som hon fått med en fri man, blev slavar. Barn nummer två, fyra och så vidare blev fria. Gervaise menar att slavarna behandlades som vanliga tjänare och levde därför vanligtvis bra liv.

Munkarna stod för pojkarnas utbildning medan flickorna normalt var analfabeter. Templet var centrum för byarnas liv och munkarna försörjdes av befolkningen. En stor del av den manliga befolkningen var munkar och deras skyddade position har kanske medverkat till att buddhismen rotfäst sig så djupt hos befolkningen. Munkarnas liv vid denna tid har förmodligen inte skilt sig så mycket från deras kollegors liv idag.

Från andra källor vet vi att kungens reguljära trupper endast bestod av 600 vaktsoldater, kända som kong thahan khaen lai กองทหารแขนลาย, vilket i det här fallet betyder "tatuerade armar" på thai. Dessa hade ersatt japanerna som tidigare haft denna uppgift på 1600-talet. En del legosoldater hade kung Narai behållit. Nämligen 60 muhammedanska indier, 50 rajputer (rachaput) ราชปุต och 20 kinesiska tatarer (chao tata) ชาวตาตาร์. Det fanns också 400 värnpliktiga i Bangkok och 800 i Lopburi som tjänstgjorde utan betalning.

Ayutthaya kan ha haft omkring 1 miljon invånare i sina glansdagar. Flera européer skrev om hovets fantastiska välstånd och stadens ”2 000 spiror klädda med guld."

I dag kan man besöka den forna stadens ruiner i Ayutthayas historiska park อุทยานประวัติศาสตร์พระนครศรีอยุธยา (Uthayan Prawatisat Phra Nakhon Ayutthaya), som liksom Sukhothais historiska park har världsarvslistats.