Efter den första siamesiska ambassadens besök var det inte svårt att övertala kung Ludvig XIV att skicka en ambassad till Siam. Resultatet av den siamesiska ambassaden till Frankrike hade därmed överstigit alla förväntningar. Fransmännen valde en man vid namn Alexandre de Chaumont อาแล็กซองดร์ เดอ โชมองต์ (cirka 1640-28 januari 1710) som ledare och ambassadör. Han var en nyligen konverterad fanatisk hugenott och kallas ofta även Chevalier de Chaumont เชอวาลิเย เดอ โชมองต์.

En av Chaumonts följeslagare var den franske prästen François-Timoléon de Choisy ฟร็องซัว-ตีมอเลอง เดอ ชัวซี (2 oktober 1644 – 2 oktober 1724), som var en av 1600-talets underligaste figurer. Han var känd för att ibland utge sig för att vara kvinna och hans fall har dykt upp i flera verk inom sexualpsykologin. Han kallas ofta för Abbé de Chiosy och det är från hans egna skrifter som vi fått en bild av den kommande missionen.

(Francois-Timoléon de Choisy)

Några andra personer värda att nämnas, som var med i ambassaden till Siam 1685, var Chevalier Claude de Forbin เชอวาเลีย เดอ ฟอร์แบง (6 augusti 1656-4 mars 1733), Chevalier de Beauregard เชอวาลิเย เดอ โบเรอการด์ (cirka 1665-cirka 1692) och Guy Tachard กี ตาชาร์ (1651-1712). Dessa personer kommer att dyka upp igen längre fram.

(Claude de Forbin)

(Guy Tachard)

Den franska ambassaden lämnade den franska hamnstaden Brest เบรสต์ den 3 mars 1685. Resan med de två örlogsfartygen L’Oiseau (Ruea Luaso) เรือลัวโซ och La Maligne (Ruea Malin) เรือมาลีญ tog 204 dagar och den 23 september 1685 kastade de ankar vid inloppet till Chaophraya-floden. Med ombord fanns missionärer, ingenjörer, hantverkare, vetenskapsmän och 1 400 soldater. Bland vetenskapsmännen fanns det sex jesuiter med kunskaper i matematik och astronomi.

Under tiden som ambassaden var på väg hade Constantine fortsatt att avancera i den siamesiska hierarkin och från 1685 verkade han som phrakhlang, utan att formellt ha fått denna titel. En tid senare skulle han nå den högsta posten inom den siamesiska civila byråkratin som mahatthai.

Fransmännen togs emot på ett extraordinärt sätt i Ayutthaya. Kung Narai hade låtit bygga en rad privata hus med luxuös inredning till dem. Enligt Hoskin hade bygget krävt 20 000 mans arbete. Narai tog själv emot ambassaden i det kungliga palatset den 18 oktober 1685. Att det dröjde nästan en månad innan de fick audiens berodde på att de Chaumont hade haft synpunkter på protokollet i audiensen, vilket gjorde att det tog tid att komma överens.

Ludvig XIV:s brev lades på en guldbricka efter att först ha transporterats i en förgylld kunglig båt, som roddes av ett stort antal män i röda dräkter. Därefter placerades brevet på en gyllene bärstol buren av tio man som också var klädda i röda dräkter. Kungen bar sin krona och gyllene klädnad och befann sig högt uppe på en liten balkong. Den franske ambassadören kom in, bugade sig respektfullt på franskt manér. Constantine och det övriga hovet följde dock den siamesiska seden med att lägga sig framstupa på golvet.

Att de Chaumont tänkte vägra att följa denna siamesiska sed kände siameserna till i förväg och en kompromiss hade ordnats genom att låta kungen befinna sig högt upp. De Chaumont stod nu med brevet på en bricka, men han ville inte lyfta brickan högt nog så att kungen med lätthet kunde nå brevet, trots uppmaningar från den liggande Constantine. Det pinsamma i situationen löste sig till sist då kungen böjde sig ner och tog brevet.

(Ruinerna av den gamla tronhallen)

Kung Narai läste brevet och menade att det antydde möjligheten av en allians mellan Frankrike och Siam mot Nederländerna. Han blev entusiastisk och förhållandet mellan fransmännen och kungen blev ytterst hjärtligt. Det viktigaste var kanske att kung Narai kände sig smickrad över uppmärksamheten från en "riktig" kung och inte från någon generalguvernör från något kompani och att han därmed kände sig som en jämlike.

Efter långdragna förhandlingar skrev parterna under ett traktat. Enligt traktatet fick det franska Ostindiska kompaniet oinskränkt rätt att handla med de siamesiska kungliga agenterna som i vanliga fall ensamma skötte Siams utrikeshandel, de fick monopol på tennexporten från Phuket och fick tillstånd att ha trupper i Songkhla, som befann sig i kroniskt uppror mot Ayutthaya.

Fransmännen fick dessutom exterritorialitet över sina egna medborgare, vilket nederländarna tidigare också hade fått. De ovan nämnda handelsmässiga fördelarna var stort sett inte bättre än de som nederländarna och andra främmande nationer hade haft sedan länge.

En man vid namn René Charbonneau เรอเน ชาร บอนโน (1643-1727) kom till Siam 1677. Han var en medicinskt utbildad missionärspräst, men hans första kungliga uppdrag var som arkitekt för bygget av ett träfort vid gränsen till Pegu. René Charbonneau utsågs 1681 eller 1682 till fransk guvernör i Phuket, med titeln Chao Mueang Thalang เจ้าเมืองถลาง, och denna post innehade han till 1685. Phuket var redan då en viktig producent av tenn och Charbonneau hade fått order av Narai att skepp av alla nationaliteter skulle få handla fritt med Phuket. 1686 ersattes Charbonneau som fransk guvernör av Sieur de Billy ชัว เดอ บิลลี่.

Efter sin tid som guvernör arbetade Charbonneau som sjuksköterska på det franska sjukhuset som grundats 1669 i Ayutthaya. Sjukhuset behandlade 200-300 patienter dagligen. Sjukhuset hade grundats av de katolska biskoparna Pierre Lambert de la Motte och Ballue, med fader Louis Laneau som chefsläkare. Senare grundades också ett sjukhus i Phitsanulok. René Charbonneau återvände aldrig hem till Frankrike utan dog 84 år gammal i Ayutthaya 1727.

Fransmannen de la Mare เดอ ลามาร์, som också hade kommit till Ayutthaya med den franska ambassaden 1685, stannade på kung Narais begäran kvar för att bygga försvarsanläggningar både i huvudstaden och i andra delar av riket. Uppenbart var de la Mare inte utbildad ingenjör utan bara en duktig självlärd och han hade snart uppmärksammats av Constantine Phaulkon. De la Mare sägs därefter ha ritat fort i Ayutthaya, Lopburi, Nakhon Si Thammarat, Songkhla, Phatthalung, Mergui, Inburi och Bangkok.

Ett fort enligt västerländsk design byggdes i Bangkok av de la Mare omkring 1685-1687 och ersatte förmodligen ett äldre fort. Det fanns också planer om att återuppbygga ett fort som låg på den västra sidan av floden. Här hade det tidigare legat ett fort vid namn Vichayen (Pom Wichaiyen) ป้อมวิไชยเยนทร์, som byggts 1665. Detta fort kallas ibland också för Bangkokfortet (Pom Bangkok) ป้อมบางกอก. Då fortet återuppbyggts 1688 fick det namnet Vichaiprasit (Pom Wichaiprasit) ป้อมวิไชยประสิทธิ์. Detta fort ligger norr om kanalen Bangkok Yai där den mynnar ut i Chaophrayafloden.

(Fortet Vichaiprasit)

Den ovan omtalade Chevalier Claude de Forbin stannade liksom de la Mare kvar i Ayutthaya och blev senare utnämnd till Bangkoks guvernör. Han skall enligt uppgift ha byggt upp en 1 000 man stark garnison som bestod av siameser, portugiser och fransmän.

Under hela sin vistelse i Siam blev den franska ambassaden välförsedd med mat tillagat på europeiskt vis, men trots mottagandets storslagenhet och den vänliga atmosfären gick det ändå galet. Bakgrunden till detta var att perserna hade kommit till Tenasserimkusten i november 1686 och att en ambassad från shahen av Persien befann sig i Ayutthaya nästan hela 1686 och därmed samtidigt med den franska ambassaden.

Det ryktades nu att ambassadören, som hette Muhammad Hussain Beg (Muhammat Husen Bek) มุฮัมมัด ฮุเซน เบ็ก, var där för att förmå kung Narai att konvertera till islam. Detta rykte var kanske sant och fransmännen blev rädda att perserna skulle lyckas med detta. Det sägs också att Narai var missnöjd med den persiska ambassadens ankomst och att han var rädd för fortsatta muslimska framstötar och därför befäste Mergui och andra hamnar utmed denna kuststräcka.

De Chaumont började nu försöka förmå kung Narai att konvertera till katolicismen på ett alltför framfusigt och klumpigt sätt och trots Constantines vädjan om försiktighet tog man inte detta på allvar. Vid mindre formella möten vägrade de Chaumont att diskutera några som helst andra frågor, innan frågan om konverteringen var avklarad. Kung Narai försökte undgå frågan för att i stället i första hand diskutera en eventuell allians mellan de båda rikena, men ambassadören gav sig inte.

Kung Narai bad då Constantine att han skulle säga till de Chaumont att "ingen kung någonsin tagit till sig en ny tro som inte hade stöd bland hans undersåtar." Man tänkte sig då en ny strategi som gick ut på att franska präster först skulle försöka omvända stora delar av den siamesiska befolkningen. Först därefter kunde kungen följa efter.

Constantine trodde vid denna tid uppenbart att detta var möjligt och kom med olika förslag. Ett var att flera jesuitpräster skulle skickas till Siam, först klädda som vanliga lekmän, och att de skulle bli populära genom att delta i olika samhällsnyttiga projekt. Religionsfriheten och toleransen som rådde bland siameserna hade misstolkats av fransmännen som att Siam avsåg att övergå till kristendomen. Trots Constantines långa vistelse i Siam och hans kunskaper om Asien missbedömde han uppenbart befolkningens önskan om att behålla sin religion.

Abbé de Choisy blev den förste som förstod att Narai aldrig skulle konvertera och att hans roll som religiös lärare till kungen var meningslös. Kung Narai var dock enig med fransmännen om att deras religion var bra. Han menade också att buddhismen var bra, så varför skulle han byta? Men man lyckades faktiskt omvända kung Narais adoptivson Phra Pi พระปีย์.

Kung Narai förlorade nu tron på att den militärallians som han hade förväntat sig skulle bli av. Men Constantine lyckades övertala de Chaumont att ingå en allians mellan Frankrike och Siam, utan att ställa kravet att kungen skulle konvertera. Fransmännen skulle till gengäld få tillstånd att ha trupper i Siam, officiellt för att försvara Mergui mot engelsmännen och Bangkok, som då bara var en liten by, mot nederländarna.

Fransmännen krävde också rätten till Songkhla där de också skulle få stationera trupper. Dessutom krävde de bättre handelsavtal och privilegier för sina missionärer. Constantine gick med på detta och han menade också att han kunde övertala kung Narai att acceptera dessa krav. Fransmännen gjorde därefter ett offentligt uttalande om en allians mellan Siam och Frankrike.

Enligt avtalet mellan Constantine Phaulkon och de Chaumont skulle Siam dessutom skicka ytterligare en ambassad till Paris. De Chaumont skulle följa med denna och ambassaden skulle ledas av Chaophraya Kosathibodis (Lek) yngre bror Chaophraya Kosathibodi (Pan). De Chaumont fick en avskedsaudiens hos kung Narai den 12 december 1685, innan han lämnade Siam med Kosa Pan, sina siamesiska kollegor och några franska präster som leddes av Guy Tachard och Artus de Lionne อารฺตุส เดอ ลีออน (1655-1713).

(Artus de Lionne)