Efter den första siamesiska ambassadens besök var det inte svårt att övertala kung Ludvig XIV att skicka en ambassad till Siam. Resultatet av den siamesiska ambassaden till Frankrike översteg därmed alla förväntningar. Fransmännen valde en man vid namn Alexandre de Chaumont อาแล็กซองดร์ เดอ โชมองต์ (cirka 1640-28 januari 1710) som ambassadör. Han var en nyligen konverterad fanatisk hugenott och kallas ofta även Chevalier de Chaumont เชอวาลิเย เดอ โชมองต์.

En av Chaumonts följeslagare var den franske prästen François-Timoléon de Choisy ฟร็องซัว-ตีมอเลอง เดอ ชัวซี (2 oktober 1644 – 2 oktober 1724), som var en av 1600-talets underligaste figurer. Han var känd för att ibland utge sig för att vara kvinna och hans fall har dykt upp i flera verk inom sexualpsykologin. Han kallas ofta för Abbé de Chiosy och det är från hans egna skrifter som vi fått en bild av den kommande missionen.

(Francois-Timoléon de Choisy)

Några andra personer värda att nämnas, som kom till Siam med ambassaden 1685, var Chevalier Claude de Forbin เชอวาเลีย เดอ ฟอร์แบง (6 augusti 1656-4 mars 1733), Chevalier de Beauregard เชอวาลิเย เดอ โบเรอการด์ (cirka 1665-cirka 1692) och Guy Tachard กี ตาชาร์ (1651-1712). Dessa personer kommer att dyka upp igen längre fram.

(Claude de Forbin)

(Guy Tachard)

Den franska ambassaden lämnade den franska hamnstaden Brest เบรสต์ den 3 mars 1685. Resan med de två örlogsfartygen tog 204 dagar och den 23 september 1685 kastade de ankar utanför inloppet till Chaophraya. Med ombord fanns missionärer, ingenjörer, hantverkare, vetenskapsmän och 1 400 soldater. Under tiden hade Constantine fortsatt att avancera i den siamesiska hierarkin och från 1685 verkade han som phrakhlang, utan att formellt ha fått denna titel. En tid senare skulle han nå den högsta posten inom den siamesiska civila byråkratin som mahatthai.

Fransmännen togs emot på ett extraordinärt sätt i Ayutthaya. Kung Narai hade låtit bygga en rad privata hus med luxuös inredning till dem. Enligt Hoskin hade bygget krävt 20 000 mans arbete. Narai tog själv emot ambassaden i det kungliga palatset den 18 oktober 1685. Att det dröjde nästan en månad innan de fick audiens berodde på att de Chaumont hade haft synpunkter på protokollet i audiensen, vilket gjorde att det tog tid att komma överens.

Ludvig XIV:s brev lades på en guldbricka efter att först ha transporterats i en förgylld kunglig båt, som roddes av ett stort antal män i röda dräkter. Därefter placerades brevet på en gyllene bärstol buren av tio man som också var klädda i röda dräkter. Kungen bar sin krona och gyllene klädnad och befann sig högt uppe på en liten balkong. Den franske ambassadören kom in, bugade sig respektfullt på franskt manér. Constantine och det övriga hovet följde dock den siamesiska seden med att lägga sig framstupa på golvet.

Att de Chaumont tänkte vägra att följa denna siamesiska sed kände siameserna till i förväg och en kompromiss hade ordnats genom att låta kungen befinna sig högt upp. De Chaumont stod nu med brevet på en bricka, men han ville inte lyfta brickan högt nog så att kungen med lätthet kunde nå brevet, trots uppmaningar från den liggande Constantine. Det pinsamma i situationen löste sig till sist då kungen böjde sig ner och tog brevet.

(Ruinerna av den gamla tronhallen)

Kung Narai läste brevet och menade att det antydde möjligheten av en allians mellan Frankrike och Siam mot Nederländerna. Han blev entusiastisk och förhållandet mellan fransmännen och kungen blev ytterst hjärtligt. Det viktigaste var kanske att kung Narai kände sig smickrad över uppmärksamheten från en "riktig" kung och inte från någon generalguvernör från något kompani och att han därmed kände sig som en jämlike.

Efter långdragna förhandlingar skrev parterna under ett traktat. Enligt traktatet fick det franska Ostindiska kompaniet oinskränkt rätt att handla med de siamesiska kungliga agenterna som i vanliga fall ensamma skötte Siams utrikeshandel, de fick monopol på tennexporten från Phuket och fick tillstånd att ha trupper i Songkhla, som befann sig i kroniskt uppror mot Ayutthaya.

Fransmännen fick dessutom exterritorialitet över sina egna medborgare, vilket nederländarna tidigare också hade fått. De ovan nämnda handelsmässiga fördelarna var stort sett inte bättre än de som nederländarna och andra främmande nationer hade haft sedan länge.

En man vid namn René Charbonneau เรอเน ชาร บอนโน (1643-1727) kom till Siam 1677. Han var en medicinskt utbildad missionärspräst, men hans första kungliga uppdrag var som arkitekt för bygget av ett träfort vid gränsen till Pegu. René Charbonneau utsågs 1681 eller 1682 till fransk guvernör i Phuket, med titeln Chao Mueang Thalang เจ้าเมืองถลาง, och denna post innehade han till 1685. Phuket var redan då en viktig producent av tenn och Charbonneau hade fått order av Narai att skepp av alla nationaliteter skulle få handla fritt med Phuket. 1686 ersattes Charbonneau som fransk guvernör av Sieur de Billy ชัว เดอ บิลลี่.

Lägg märke till Ko Thalang เกาะถลาง är ett gammalt namn på det välkända turistparadiset Phuket. Den nuvarande ön var förbunden med fastlandet under en stor del av sin historia. Så sent som på 1700-talet tog man sig över till ön på elefantrygg då tidvattnet var lågt.

Efter sin tid som guvernör arbetade Charbonneau som sjuksköterska på det franska sjukhuset som grundats 1669 i Ayutthaya. Sjukhuset behandlade 200-300 patienter dagligen. Sjukhuset hade grundats av de katolska biskoparna Pierre Lambert de la Motte och Ballue, med fader Louis Laneau som chefsläkare. Senare grundades också ett sjukhus i Phitsanulok. René Charbonneau återvände aldrig hem till Frankrike utan dog 84 år gammal i Ayutthaya 1727.

Fransmannen de la Mare เดอ ลามาร์, som också hade kommit till Ayutthaya med den franska ambassaden 1685, stannade på kung Narais begäran kvar för att bygga försvarsanläggningar både i huvudstaden och i andra delar av riket. Uppenbart var de la Mare inte utbildad ingenjör utan bara en duktig självlärd och han hade snart uppmärksammats av Constantine Phaulkon. De la Mare sägs därefter ha ritat fort i Ayutthaya, Lopburi, Nakhon Si Thammarat, Songkhla, Phatthalung, Mergui, Inburi och Bangkok.

Ett fort enligt västerländsk design byggdes i Bangkok av de la Mare omkring 1685-1687 och ersatte förmodligen ett äldre fort. Det fanns också planer om att återuppbygga ett fort som låg på den västra sidan av floden. Här hade det tidigare legat ett fort vid namn Vichayen (Pom Wichaiyen) ป้อมวิไชยเยนทร์, som byggts 1665. Detta fort kallas ibland också för Bangkokfortet (Pom Bangkok) ป้อมบางกอก. Då fortet återuppbyggts fick det namnet Vichaiprasit (Pom Wichai Prasit) ป้อมวิไชยประสิทธิ์. Detta fort ligger norr om kanalen Bangkok Yai där den mynnar ut i Chaophrayafloden.

(Fortet Vichaiprasit)

Den ovan omtalade Chevalier Claude de Forbin stannade liksom de la Mare kvar i Ayutthaya och blev senare utnämnd till Bangkoks guvernör. Han skall enligt uppgift ha byggt upp en 1 000 man stark garnison som bestod av siameser, portugiser och fransmän.

Under hela sin vistelse i Siam blev den franska ambassaden väl försedda med mat tillagat på europeiskt vis, men trots mottagandets storslagenhet och den vänliga atmosfären gick det ändå galet. Bakgrunden till detta var att perserna hade kommit till Tenasserim i november 1686 och att en ambassad från shahen av Persien befann sig i Ayutthaya nästan hela 1686 och därmed samtidigt med den franska ambassaden.

Det ryktades nu att ambassadören, som hette Muhammad Hussain Beg (Muhammat Husen Bek) มุฮัมมัด ฮุเซน เบ็ก, var där för att förmå kung Narai att konvertera till islam. Detta rykte var kanske sant och fransmännen blev rädda att perserna skulle lyckas med detta. Det sägs också att Narai var missnöjd med den persiska ambassadens ankomst och att han var rädd för fortsatta muslimska framstötar och därför befäste Mergui och andra hamnar utmed denna kuststräcka.

De Chaumont började nu försöka förmå kung Narai att konvertera till katolicismen på ett alltför framfusigt och klumpigt sätt och trots Constantines vädjan om försiktighet tog man inte detta på allvar. Vid mindre formella möten vägrade de Chaumont att diskutera några som helst andra frågor, innan frågan om konverteringen var avklarad. Kung Narai försökte undgå frågan för att i stället i första hand diskutera en eventuell allians mellan de båda rikena, men ambassadören gav sig inte.

Kung Narai bad då Constantine att han skulle säga till de Chaumont att "ingen kung någonsin tagit till sig en ny tro som inte hade stöd bland hans undersåtar." Man tänkte sig då en ny strategi som gick ut på att franska präster först skulle försöka omvända stora delar av den siamesiska befolkningen. Först därefter kunde kungen följa efter.

Constantine trodde vid denna tid uppenbart att detta var möjligt och kom med olika förslag. Ett var att flera jesuitpräster skulle skickas till Siam, först klädda som vanliga lekmän, och att de skulle bli populära genom att delta i olika samhällsnyttiga projekt. Religionsfriheten och toleransen som rådde bland siameserna hade misstolkats av fransmännen som att Siam avsåg att övergå till kristendomen. Trots Constantines långa vistelse i Siam och hans kunskaper om Asien missbedömde han uppenbart befolkningens önskan om att behålla sin religion.

Abbé de Choisy blev den förste som förstod att Narai aldrig skulle konvertera och att hans roll som religiös lärare till kungen var meningslös. Kung Narai var dock enig med fransmännen om att deras religion var bra. Han menade också att buddhismen var bra, så varför skulle han byta? Men man lyckades faktiskt omvända kung Narais adoptivson Phra Pi พระปีย์.

Kung Narai förlorade nu tron på att den militärallians som han hade förväntat sig skulle bli av. Men Constantine lyckades övertala de Chaumont att ingå en allians mellan Frankrike och Siam, utan att ställa kravet att kungen skulle konvertera. Fransmännen skulle till gengäld få tillstånd att ha trupper i Siam, officiellt för att försvara Mergui mot engelsmännen och Bangkok, som då bara var en liten by, mot nederländarna.

Fransmännen krävde också rätten till Songkhla där de också skulle få stationera trupper. Dessutom krävde de bättre handelsavtal och privilegier för sina missionärer. Constantine gick med på detta och han menade också att han kunde övertala kung Narai att acceptera dessa krav. Fransmännen gjorde därefter ett offentligt uttalande om en allians mellan Siam och Frankrike.

Enligt avtalet mellan Constantine Phaulkon och de Chaumont skulle Siam dessutom skicka ytterligare en ambassad till Paris. De Chaumont skulle följa med denna och ambassaden skulle ledas av Chaophraya Kosathibodis (Lek) yngre bror Chaophraya Kosathibodi (Pan). De Chaumont fick en avskedsaudiens hos kung Narai den 12 december 1685, innan han lämnade Siam med Kosa Pan, sina siamesiska kollegor och några franska präster som leddes av Guy Tachard och Artus de Lionne อารฺตุส เดอ ลีออน (1655-1713).

(Artus de Lionne)

Nu skall vi låta Abbé de Choisy berätta litet om sina intryck från Ayutthaya. Han menade att staden var större än Paris med primitiva hus, magnifika stupor, en förträfflig flod, en väldig befolkning och oräkneliga båtar. Han skrev senare ner sina intryck;

”Vi gick på en promenad utanför staden. Ofta stannade jag och beundrade den storslagna staden som låg på en ö omfluten av en flod tre gånger större än Seine. Här låg skepp från Frankrike, England, Nederländerna, Kina och Japan medan oräkneliga småbåtar och förgyllda chalupper, rodda av 60 man, flitigt roddes fram och tillbaka."

"Inte mindre extraordinära var lägren eller byarna utanför murarna, som beboddes av de olika nationerna som kom för att handla här, med alla trähus som stod på pålar ut över vattnet, tjurarna, korna och grisarna på land. Gatorna som sträcker sig så långt som ögat kan nå är alléer av klart rinnande vatten."

"Under de stora gröna träden och i de små husen samlas människorna. Bakom dessa läger av olika nationer finns de stora risfälten. Horisonten utgörs av höga träd över vilka man kan se de skinande tornen och stuporna. Jag vet inte om jag har lyckats förmedla intrycket av den vackra utsikten, men säkert har jag själv aldrig sett något vackrare."

Efter ytterligare utflykter fick Abbé de Choisy också se hur vanligt folk levde i sina hem;

”Vi rodde längs de långa kanalerna under trädens grönska medan fåglarna sjöng och passerade mellan rader av trähus på stolpar som såg usla ut utvändigt men, som vi senare såg, var rena invändigt."

"Vi gick in i ett av dem beredda på att få se invånarna i trasor, men allt var fint och golvet täckt med mattor, japanska penningkistor och skärmar överallt. Knappast innan vi kommit in erbjöd de oss te i porslinskoppar."

Vad de Choisy såg var resultatet av det som kallades kusthandeln. Den kommer du att få läsa mera om längre fram. Kineserna och japanerna hade med sig siden, te, porslin, och kvicksilverbehållare av koppar och brons till Siam. I utbyte mot detta fick de väldoftande träslag, peppar, hudar och svalbon. Dessa varor från Fjärran Östern såldes i stor mängd till handelsmän som via Mergui fraktades till det sydindiska kungariket Golkonda och Persiska viken.

Muslimernas företagsamhet hade gjort Ayutthaya till ett centrum för utbytet av varor mellan Kina och Indien. Även siamesiska produkter fick därmed en marknad. Därför levde också den fattigaste delen av befolkningen väl och betydligt bättre än sina europeiska motsvarigheter vid samma tid.

Abbé de Choisy bevittnade också en av kungens utflykter som han beskrev på följande sätt;

”Klockan fyra på eftermiddagen lämnade kungen palatset på sin elefant. Alla de viktigaste gatorna var kantade med vakter till fots och till häst. De till fots var utrustade med hjälmar och harnesk och hade förgyllda sköldar."

"Vakterna till häst var indiska muhammedaner [muslimer]. Mandarinerna gick före och efter kungen och de bar sina ceremoniella hattar formade som pyramider dekorerade med ringar av guld, enligt deras rang. Jag försäkrar att kortegen hade kunglig glans och tedde sig mycket märklig. Jag känner på mig att faraonerna en gång paraderade på samma sätt vid Nilens stränder."

När kungen drog fram genom huvudstaden såg man till att bevara illusionen om hans gudomlighet. Folket tilläts inte att träda fram inför honom och de fick inte befinna sig ute på gatorna. Det var inte ens tillåtet att titta på kungen genom fönstren. Det restes bambuskärmar framför husen och bakom dessa stod folket och fantiserade över det mystiska som pågick på andra sidan.

Den tidigare omtalade nederländaren Joost Schouten hade på 1630-talet också beskrivit Ayutthaya. Han angav öns omkrets till nästan 10 kilometer och sade att stadsmurarna var av sten, att huvudgatorna var raka med kanaler på båda sidor, att kungens palats var som en egen stor och magnifikt stad, där många av byggnaderna och tornen var helt förgyllda. I denna ”förbjudna stad” satt kung Narai i sitt palats, omslutet av en trippelmur, där han gav audiens till sina mandariner eller lyssnade till sina brahmanska astrologer. Kungens panelklädda audienssal glänste av förgyllning och lackarbeten.

Narais palatsområde var blygsamt i jämförelse med den samtida kinesiske kejsarens med sina jadepaviljonger, men det var imponerande nog med sitt harem, där några av kvinnorna var köpta i Georgien (Prathet Chochia) ประเทศจอร์เจีย, med amasoner och en tatarvakt. Kungen visade upp sig offentligt som Slavarnas Herre. Men inte på samma sätt som västerländska monarker, utan sittande på en tron där han tilltalade sina undersåtar upphöjd på ett mystiskt och gudomligt sätt. 

Längre fram kommer jag att berätta om att det brittiska Ostindiska kompaniets faktori uppenbart hade stängts i slutet av 1683. Engelsmännen insåg snart sitt misstag och Sir John Child เซอร์ จอห์น ไชลน์ด (?-1690), som var kompaniets chef i Surat สุรัต i Indien, beslöt att öppna det igen. Ny personal anlände till Siam 1685, samtidigt som Chevalier de Chaumonts ambassad från Frankrike. Se även avsnittet ”Samuel White,” artikeln ”William Strangh och Thomas Yale kommer till Siam.”