En jesuit vid namn Marcel le Blanc (Loe Blang) เลอ บลังก์ (1653-1693), som befann sig i Ayutthaya samtidigt som händelserna 1688, skrev en bok om sina observationer. Han skrev att ingen riktigt visste vad Constantine fick utstå under sin tid som fånge, då allt försiggick bakom palatsets murar. Traditionellt fick en hög minister i Östern, som råkat i onåd, en fruktansvärd och förödmjukande behandling. Constantine satt kedjad utan mat i långa perioder och torterades med jämna mellanrum. Avsikten med tortyren var att tvinga Constantine att avslöja var han hade gömt sin förmögenhet.

Le Blanc fick berättat för sig att man brände fotsulorna på honom för att han inte skulle kunna fly till fots. Hans huvud sattes i ett skruvstäd och han blev piskad så att huden hängde i strimlor. Exakt vad som hände med honom vet man inte, eller vill man inte veta. Constantines avrättning och död vet vi mer om. Den 5 juni 1688, efter att de funnit hans förmögenhet, dömdes han officiellt till döden för att ha fört in franska trupper i Siam med avsikt att genomföra en kupp.

Klockan sex på kvällen samma dag som domen placerades den kedjade Constantine i sin silversadel på sin egen elefant och fördes ut ur staden till skogen vid Thale Chupson. Därefter följdes han av Phetrachas soldater till Wat Sak วัดซาก. De som såg honom berättar att han såg härjad ut efter misshandeln, men att han bad sina böner med fasthet och att hans ögon var klara.

(Wat Saks ruiner)

Då Constantine anlände till avrättningsplatsen steg han själv ned från elefanten. Det sägs att han då överlämnade sin korsformiga franska Mikaelsorden till den hovämbetsman som var ansvarig för hans avrättning. Han bad ämbetsmannen att ge korset till hans son Georges (Jorge), då han blivit gammal nog att kunna ta hand om det. Sonen Jorge bör ha varit omkring fyra år gammal vid den här tiden. Sonen Constantine, eller João, hade uppenbart dött strax innan. Dödsorsaken känner jag inte till.

(Mikaelsorden)

Constantine svor sig oskyldig till anklagelserna mot honom och sade att han alltid hade tänkt på Siams bästa. Därefter bad han för sin fru och barn att de skulle skonas. Efter att ha gjort korstecknet övergav han sig till sin bödel. Constantine mötte döden lugnt, utan fruktan och förtvivlan. Först gav bödeln honom ett hugg över nacken och sedan ett hugg som öppnade buken, vilket ska ha varit brukligt vid den här formen av avrättningar. Därefter blev han hackad i småbitar.

Hans kroppsdelar begravdes sedan i en grund grav framför Wat Sak, som täcktes med ett tunt lager jord. Hundar grävde sedan upp graven och åt upp honom samma kväll. Vid sin död var Constantine omkring 40 år gammal och ett märkligt människoöde i Siams historia var därmed avslutat. Prinsarna Aphaithot och Noi kan ha avrättats samma dag som Constantine. Andra källor säger däremot att deras avrättningar skedde en månad senare, den 9 juli 1688. Till skillnad från Constantine blev de troligen avrättade enligt den gamla ”säckmetoden.” Narai ska ha blivit rasande, men var för svag för att kunna göra något.

Constantines ambitioner att göra Siam till det mäktigaste riket i Sydostasien, med hjälp av fransmännen och med sig själv som härskare, kom förvånansvärt nära sin fullbordan. Undersåtarna sökte upp honom i viktiga ärenden på samma sätt som de gjorde med kungen.

Constantine hade två palats, ett i Ayutthaya och ett i Lopburi. I anslutning till det sistnämnda fanns ett kapell vars like fransmännen aldrig sett maken till, dekorerat av japanska konstnärer. Ruinerna av det som anses ha varit Constantines palats i Lopburi ligger strax norr om Narais palats och visar tydliga spår av europeiskt inflytande.

Constantine hade också ett privat livgarde bestående av 20 européer. Hans middagsbord var överdådigt, med 40 kuvert dagligen, och det spenderades stora årliga summor enbart på vin. Under hans audienser måste alla, med undantag av de franska adelsmännen, krypa fram till honom. I praktiken hade kung Narai inte någon makt i slutet av sitt liv och Constantine var den verkliga regenten.

Jämförd med andra kommande äventyrare i Fjärran Östern som Sir Thomas Stamford Raffles เซอร์ โทมัส สแตมฟอร์ด แรฟเฟิลส์ (6 juli 1781-5 juli 1826), Sir James Brooke เซอร์ เจมส์ บรูก (29 april 1803-11 juni 1868), alias den vita rajahn av Sarawak (Raya haeng Sarawak) รายาแห่งซาราวะก์, och Robert Clive โรเบิร์ต ไคล้ว์ (29 september 1725-22 november 1774) i Indien behöver Constantine Phaulkon inte skämmas.

(Sir Thomas Stamford Raffles)

I slutet av 1687 var Constantine redan mångmiljonär, men han hade uppenbart inte Samuel Whites förmåga att ana fara. Det stämmer dock att han 1685 skickade ett meddelande till Ludvig XIV där han sade att om något gick på tok i Siam så hoppades han på en fristad i Frankrike. Ambassadören de Chaumont hade försäkrat att han var välkommen.

Constantine hade fått en rad franska titlar av Ludvig XIV. Han var oerhört rik, klok och humoristisk och en anställning väntade på honom i Versailles. Det verkar också som om han överfört stora summor pengar till England. Men han lämnade inte Siam i tid trots att kungen bett honom om detta. Det är märkligt att Constantine inte insåg det hopplösa i sin egen situation. Han måste ha trott att han var så mäktig att han skulle klara av situationen och ignorerade uppenbart de många varningssignaler som säkert nådde fram till honom.

Redan 1684 menade man i Surat i Indien att hans tid var ute. Även Samuel White menade att han levde farligt. Constantine kunde utan problem ha lämnat Siam, men ambition, spänning och ära höll honom kvar. Och hur det gick för honom vet du nu. Känns ordspråket "högmod går före fall" bekant?

(Constantines signatur)