Ludvig XIV hade nu beslutat att skicka en väpnad styrka på sexhundra man till Siam med en general Desfarges นายพลเดส์ฟาร์จ (?-mars 1690) som befälhavare. Två andra sändebud utan ambassadörsstatus, Simon de la Loubère ไซมอน เดอ ลาลูแบร์ (21 april 1642–26 mars 1729) och Claude Céberet du Boullay คลอด เซเบเรท์ ดูบูเยล์ (1647-18 september 1702) utsågs också, men de fick order om att inte göra någonting utan Guy Tachards godkännande. Enligt D.G.E. Hall bestod Desfarges två bataljoner av 636 man.

(Simon de la Loubère)

Claude Céberet du Boullay var för övrigt direktör i det franska Ostindiska kompaniet och enligt en av mina källor var du Boullay ambassadens ledare och de la Loubère ambassadens ambassadör. La Loubère skulle senare skriva boken De royaume de Siam, som är en mycket bra, om inte den bästa, skildringen av Siams folk och liv på 1600-talet. Denna bok finns också i en engelsk översättning med namnet A New Historical Relation of the Kingdom of Siam.

Instruktionerna till de la Loubère och du Boullay var mycket tydliga. Det påstods att Constantine Phaulkon hade lovat att överlämna alla platser som den franske kungen krävde och att de skulle få installera franska tjänstemän här och att franska handelsfartyg skulle få total handelsfrihet. Instruktionerna föreskrev vidare att om dessa löften inte hölls hade den franske kungen givit fransmännen tillstånd att använda militärt våld.

Då Kosa Pan fick höra talas om Constantines påstådda löfte om att fransmännen skulle få etablera sig i Bangkok och Mergui blev han mycket upprörd. Han upprepade för fransmännen att han enligt sina instruktioner bara var bemyndigad att erbjuda Songkhla som handelsplats till dem.

Den andra franska ambassaden till Siam lämnade Brest den 1 mars 1687 ombord på fem krigsfartyg. Med på resan var också Kosa Pan och hans siamesiska ledsagare samt den tidigare nämnde Guy Tachard som nu följde med på sin andra ambassad till Siam. Ombord fanns också soldater, tolv eller femton jesuiter, diplomater, 300 hantverkare och besättningsmän och det sammanlagda antalet resenärer uppges i en källa till 1 361 man. Antalet soldater uppges i samma källa till 600 man.

De fem krigsfartygen hette Le Gaillard เรือรบ เลอ กัยยารต์ (med 52 eller 54 kanoner beroende på källan), L'oiseau เรือรบ ลัวโซ (46), La Loire เรือลำ ลาลัวร์ (24), La Normande เรือลำ นอร์มังด์ och Le Dromadaire เรือ โดรมาแดร์.

Under resan gick nästan allt fel. Relationerna mellan de franska sändebuden och Guy Tachard var frostiga, man råkade ut för våldsamma stormar som skadade fartygen och man drabbades av skörbjugg, dysenteri och andra sjukdomar som dödade omkring 200 soldater och sjömän. En av de medföljande jesuiterna dog också.

Den 27 september 1687 anlände de franska fartygen till Siam. Enligt historikern Charnvit Kasetsiri hade endast 492 personer överlevt resan! Andra källor säger att ambassaden kom fram i oktober. Här säger en av mina källor att Guy Tachard lyckades gå iland långt före de andra för att möta Constantine Phaulkon, innan Kosa Pan och hans kollegor kunde avråda honom från att upplåta fästningarna i Bangkok och Mergui till fransmännen.

Constantine lyckades övertyga kung Narai och hans rådgivare att låta fransmännen ta över fästningarna i Bangkok och Megui som platsernas ”beskyddare”. Phra Phetracha var den enda medlemmen av rådet som motsatte sig förslaget, som till slut ändå godkändes av kungen. Innan Constantine tillät fransmännen att gå i land krävde han av dem att de skulle svära en ed om lojalitet till honom själv. Simon de la Loubère och Claude Céberet du Boullay blev rasande, men det var inte mycket de kunde göra åt saken då general Desfarges och Guy Tachard valde att gå med på detta.

Med ombord fanns fyra franska kungliga ingenjörer som skulle hjälpa Desfarges. Arbetet med fortet Vichaiprasit, som jag berättat om tidigare i artikeln ”Frankrikes första ambassad till Siam 1685,” var då redan påbörjat. Ingenjören de la Mare kom snart på kollisionskurs med Jean Vollant des Verquains โวล็อง เดซ์ แวร์แก็ง (1658-1729), som var en av de franska ingenjörerna som sedan kom att arbeta i Siam åren 1687-1688.

Förmodligen var det fransmännen som byggde om Pom Phet till en hexagonal (sexkantig) struktur på fortets gamla fundament och lade till ytterligare bastioner. Fortets tidigare cirkelform ansågs ha orsakat döda vinklar till en eventuell fiendes fördel. Vanligtvis var de fästningsvallar som fransmännen byggde under kung Narais regeringstid sexkantiga. Pom Phet hade två våningar och på bottenvåningen fanns det 16 stora kanoner och på ovanvåningen ett torn. I fortets omedelbara närhet fanns ytterligare tre bastioner.

Det mesta av fortets gamla mur och själva fortet revs långt senare under kung Rama I. Teglet användes för att bygga upp den nya huvudstaden Bangkok, vilket du kan läsa mer om längre fram. Jag har tidigare berättat om Pom Phet i ”Ayutthaya,” avsnittet ”Ayutthaya och kontakterna med väst,” artikeln ”Krig mot Burma 1547-1549.”

Kung Narai var nu en sjuk man, som åldrats snabbt trots sina endast 55 år, och först den 2 november fick ambassaden en audiens. Det har spekulerats i om Narai eventuellt långsamt blev förgiftad. Motståndet mot Constantine Phaulkon och den förda politiken växte hela tiden och den franska truppnärvaron retade upp siameserna ytterligare.

Desfarges blev kommendant för fortet i Bangkok med 200 soldater och officerare och en siamesisk kontingent. Fortet låg på Chaophrayaflodens västbank och rester av det finns kvar nära dagens Wat Arun วัดอรุณ, vid Khlong Bangkok Yais utlopp, i Thonburi ธนบุรีี.

Härifrån kunde fransmännen bättre kontrollera Siams handel. De välkomnade också möjligheten att få skicka trupper till Mergui varifrån de kunde få en fördelaktig position ut mot Bengaliska viken. Hit anlände fransmannen och kommendanten du Bruant ดูบรูอัง med 90 soldater i oktober 1687. Ytterligare 35 soldater med tre eller fyra franska officerare fick tjänstgöra på siamesiska fartyg med uppdraget att bekämpa pirater.

Constantine blev utnämnd till fransk greve den 20 november 1687 och med denna titel följde mark i Frankrike. Detta skedde samtidigt som han tilldelades Mikaelsordenเครื่องราชอิสริยาภรณ์ชั้นเซนต์ไมเคิ่ล, som på franska heter Ordre de Saint-Michel.

Fransmännens förhandlingar med Constantine blev emellertid svåra och utdragna och de chockades av att Constantine nu inte längre trodde på att man kunde förmå kung Narai att konvertera till kristendomen. Det nya traktatet som dock kom till stånd den 11 december 1687 skiljde sig inte mycket från handelstraktatet från 1685 och det reglerade heller inte närvaron av de franska trupperna i Bangkok och Mergui.

Ludvig XIV var fortfarande inställd på att omvända kung Narai, men den siamesiske kungen var nu så trött på dessa försök och vägrade att överhuvudtaget tala om saken. Ambassadör la Loubère insåg också till sist det hopplösa i företaget och beslöt sig för att lämna Siam, vilket han också gjorde den 3 januari 1688. Hans besök hade därmed varat i drygt tre månader och han var hemma i Europa igen den 27 juli 1688.

Guy Tachard återvände också hem med la Loubère. Många anser att Tachard representerade Siam och att hans uppgift var att försöka få till stånd den hett önskade alliansen mellan Siam och Frankrike. Kvar lämnade la Loubère en liten fransk garnison under general Desfarges. Men generalen var försvagad av sjukdom, som han ådragit sig under den långa resan, och hade fortfarande inte återhämtat sig.