Forntid - Thailand och omkringliggande länder före och under taifolkens ankomst
Ahomfolket

Uppenbart lyckades burmanerna, omkring 1200, avskilja shanerna öster om Irrawaddy från andra taigrupper längre västerut. De grupper som fanns kvar väster om Irrawaddy hade redan vandrat, eller vandrade nu, längre västerut in i Assam.

En av dessa grupper, som kallas ahomfolket อาหม, är mycket gåtfullt. De var inte buddhister utan animister och det är därför troligt att de lämnat sina shanbröder i öst redan innan burmanerna i Pagan missionerade buddhismen bland shanfolket på 1100-talet. Namnet Assam härstammar kanske från ordet ahom.

Ahomfolkets egna krönikor uppger att man trängt in i Assam under det första årtiondet av 1200-talet, där de slog sig ner i Brahmaputras (Maenam Phrombut) แม่น้ำพรหมบุตร dalgång. Den ovan nämnde Hkun Sam Long skall ha upprättat ett litet furstendöme i östra Assam 1227. Här säger andra källor 1228 och att kungariket Ahom (Anachak Ahom) อาณาจักรอาหม grundades samma år. Detta rike skulle vara ända fram till 1826.

Men här kommer en delvis annorlunda version; Här talas det om en man vid namn Sukaphaa (Chao Luang Süa Ka Fa) เจ้าหลวงเสือก่าฟ้า (r. 1228-1268) som skall ha varit en släkting till guden Khunlung ขุนลุง. Namnet Sukaphaa översätts ibland till ”Tigern från himlen,” eller ”den Himmelska tigern.” Berättelserna om hans liv och ursprung skiljer sig starkt i olika krönikor.

I ett försök att ge en korrekt skildring av Sukaphaas liv sägs det att han föddes i shanstaten Mong Mao, vid dagens Ruili (Müang Ruili) เมืองรุ่ยลี่, i Yunnanprovinsen i Kina. Hans födelseår anges ha varit senast 1189.

Regenten i Mong Mao hade ingen son som kunde efterträda honom och därför hade Sukaphaa utsetts till tronföljare. Men då regenten till sist fick en son upphörde Sukaphaas tronanspråk. Efter 19 år som kronprins beslöt sig Sukaphaa för att lämna Mong Mao 1215. Enligt traditionen skall hans mormor ha sagt följande till honom; "Två tigrar bor inte i samma djungel och två kungar sitter inte på samma tron."

Sukaphaa lämnade därefter Mong Mao i sällskap med tre fruar, två söner och en dotter, hövdingar från fem andra müanger underordnade Mong Mao, munkar, soldater, 300 hästar och två elefanter. Hans tyngre vapen forslades en annan väg. Sammanlagt bestod följet av omkring 9 000 personer. En del vanligt folk skall ha anslutit sig på vägen.

Begreppet müang förklaras längre fram i avsnittet ”Thaifolkens tidiga invandring i Thailand,” artikeln ”Bildandet av müanger.”

Sukaphaa följde en gammal känd rutt från Yunnan till Assam som gick genom Myitkyina (Mitchina) มิตจีนา, Mogaung (Mokong) โมกอง och övre delen av Irrawaddyfloden. Under sin långa vandring gjorde han långa uppehåll på flera olika platser.

Han korsade senare floden Kham Nam Chang (Maenam Kham Nam Chang) แม่น้ำคามน้ำช้าง och kom 1227 fram till sjön Nangyang (Thalesap Nongyang) ทะเลสาบหนองยาง och i december 1228 nådde han fram till Namrup นามรูป i Brahmaputra-dalen.


(Naturbild från Namrup)

På sin väg över Patkaibergen (Phukhao Patkai) ภูเขาปาดไก่ skall han ha blivit överfallen av nagafolket ชาวนาคะ (chao nakha). Dessa besegrade han på ett våldsamt och brutalt sätt och etablerade en müang här. Det påstås att han skulle ha grillat några av sina fiender och sedan tvingat deras släktingar att äta dem!


(Patkai-bergen)


(Nagafolket)

Efter att ha besegrat nagafolket lämnade Sukaphaa kvar befälhavaren Kan-Khrang-Mong här för att skydda en eventuell reträttväg och fortsatte sin resa över Patkaibergen genom Pangsau-passet (Dan Pangso) ด่านปางซอ.

En del källor berättar också att Sukaphaa hamnade i konflikt med en grupp tai i området Khamjang (Khamchang) คามช้าง. Detta område ligger i den nuvarande Kachinstaten i Burma. De som överföll honom kallas khamyangfolket (chao thai Kham Yang) ชาวไทคำยาง eller shyam.

I dag finns det omkring 7 000 khamyang kvar, men ytterst få av dem talar det gamla khamyangspråket (phasa khamyang) ภาษาคำยัง. Khamyangfolket lever i dag företrädesvis i Assam, men det finns också några få byar i Arunachal Pradesh (Rat Arunachan Prathet) รัฐอรุณาจัลประเทศ i den nordostligaste delen av dagens Indien.

Resan från Mong Mao till Namrup hade därmed tagit omkring 13 år och 1228 anses vara det år som kungadömet Ahom bildades. Men enligt traditionen grundades Ahom 1229. Härifrån skulle sedan hans efterträdare komma att utvidga kontrollen över större delen av Assam. Riket varade sedan fram till 1826. Trots att det kallas för konungadömet Ahom blev riket med tiden multietniskt och där ahomfolket bara utgjorde omkring 10 procent i slutet av rikets existens.


(Sukaphaa på sin tron)

Genom att dessa shan flyttade över bergen, som skiljer Burma från Indien, blev de snabbt avskilda från den kultur och politiska värld varifrån de kommit. Genom ingifte med den eliten i Assam behöll de till en början makten, men gradvis uppslukades de av den indiska kulturen och med tiden förlorade de också helt sin identitet som tai.

Deras öde är uppenbart unikt och förmodligen har inga andra taigrupper gått samma öde till mötes. Men det finns några få byar kvar i Assam där ålderdomliga taidialekter lever kvar och där befolkningen har asiatiska drag. En av dessa taitalande grupper som finns kvar i Assam kallas för tai phake (thai phake) ไทพ่าเก eller phake พ่าเก.

Prinsessan Maha Chakri Sirindhorn (Chao Fa Maha Chakri Sirinthon) เจ้าฟ้ามหาจักรี สิรินธร (2 april 1955-) besökte under en av sina resor en av deras byar och det sägs att de kunde förstå varandra, trots att språken varit skilda åt i så många hundra år. Det finns uppskattningsvis 8 000 phake i Assam.

En annan etnisk taigrupp är khamtifolket (chao thai khamti) ชาวไทคำตี่, som hade sitt ursprung i Kachinstaten och Sagaingregionen (Khet Sakeng) เขตซะไกง์ i nuvarande Burma. Denna taigrupp finns också i Indien i provinsen Arunachal Pradesh (Rat Arunachan Prathet) รัฐอรุณาจัลประเทศ och i Assam. I Kina finns ett mindre antal.

Det finns i dag omkring 130 000 khamti i Arunachal Pradesh och Assam. Resterande 200 000 bor i Burma.

I slutet av 1100-talet hade shanfolket blivit etniskt dominerande i norra Burma och sydvästligaste Kina.


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Ahomfolket; Chao ahom ชาวอาหม, tai ahom ไทอาหม, tai-ahom.

Brahmaputra; Nam Ti-Lao.

Sukaphaa; Chaolung Sukaphaa, Seu Ka Hpa, Siu-Ka-Pha, Siukhapha, Sukapha, Sukhapha.

Khunlung; Khun Lung.

Ruili; Jui-li, Müang Khon เมืองขอน?

Mogaung; Moegaung, Mukawng, เมืองกอง, ปง.

Kham Nam Chang; Khamjang-floden.

Nangyang; Nawng Yang (burmesiska),”sjön utan återvändo.”

Pangsau-passet; Pan Saung Pass.

Khamyangfolket; Khamyang คำยัง, tai kham yang ไทคำยัง.

Arunachal Pradesh; Arunchal Pradesh.

Patkaibergen; Thüak Khao Pat Kai เทือกเขาปาดไก่.

Tai Phake; Chao tai faagae, phakial, ชาวไทพ่าเก.

Maha Chakri Sirindhorn; Chao Fa Maha Sirinthon Ratthasima Khunnakon Piyachat Sayam Borommaratcha Kumari เจ้าฟ้ามหาจักรีสิรินธร รัฐสีมาคุณากรปิยชาติ สยามบรมราชกุมารี.

Khamtifolket; Chao tai kam dtee, hkamti shan, tai khamti.

Denna artikel senast uppdaterad: 2019-11-25, 13.42
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.