Uppenbart lyckades burmanerna, omkring 1200, avskilja shanerna öster om Irrawaddy från andra taigrupper längre västerut. De grupper som fanns kvar väster om Irrawaddy hade redan vandrat, eller vandrade nu, längre västerut in i Assam. En av dessa grupper, som kallas tai ahom (thai ahom) ไทอาหม, är mycket gåtfull. De var inte buddhister utan animister och det är därför troligt att de lämnat sina shanbröder i öst redan innan burmanerna i Pagan missionerade buddhismen bland shanfolket på 1100-talet. Namnet Assam härstammar kanske från ordet ahom.

Ahomfolkets egna krönikor uppger att man trängt in i Assam under det första årtiondet av 1200-talet, där de slog sig ner i Brahmaputras (Maenam Phrombut) แม่น้ำพรหมบุตร dalgång. Den tidigare nämnde Hkun Sam Long skall ha upprättat ett litet furstendöme i östra Assam 1227. Här säger andra källor 1228 och att kungariket Ahom (Anachak Ahom) อาณาจักรอาหม grundades samma år. Detta rike skulle vara ända fram till 1826.

(Kungariket Ahoms sista år 1826)

Följande är en delvis annorlunda version; Här talas det om en man vid namn Sukaphaa (Chao Luang Suea Ka Fa) เจ้าหลวงเสือก่าฟ้า (r. 1228-1268) som sägs ha varit en ättling till guden Khunlung ขุนลุง. Namnet Sukaphaa översätts ibland till ”Tigern från himlen” eller ”den Himmelska tigern”. Berättelserna om hans liv och ursprung skiljer sig starkt i olika krönikor.

I ett försök att ge en korrekt skildring av Sukaphaas liv sägs det att han föddes i shanstaten Mong Mao, vid dagens Ruili รุ่ยลี่, i Yunnanprovinsen i Kina. Hans födelseår anges ha varit senast 1189.

Regenten i Mong Mao hade ingen son som kunde efterträda honom och därför hade Sukaphaa utsetts till tronföljare. Då regenten till sist fick en son fick Sukaphaa ge upp sina regentanspråk. Efter 19 år som kronprins beslöt sig därför Sukaphaa för att lämna Mong Mao 1215. Enligt traditionen ska hans mormor ha sagt följande till honom; "Två tigrar bor inte i samma djungel och två kungar sitter inte på samma tron.”

Sukaphaa lämnade Mong Mao i sällskap med tre fruar, två söner och en dotter, hövdingar från fem andra mueanger underordnade Mong Mao, munkar, soldater, 300 hästar och två elefanter. Hans tyngre vapen forslades en annan väg. Sammanlagt bestod följet av omkring 9 000 personer. En del vanligt folk ska ha anslutit sig på vägen. Begreppet mueang เมือง förklaras längre fram i avsnittet ”Taifolkens tidiga invandring i Thailand,” artikeln ”Bildandet av mueanger.”

Sukaphaa följde en gammal känd rutt från Yunnan till Assam som gick genom Myitkyina (Mitchina) มิตจีนา, Mogaung och övre delen av Irrawaddyflodens floddal. Under sin långa vandring gjorde han långa uppehåll på flera olika platser. Han korsade senare floden Kham Nam Chang (Maenam Kham Nam Chang) แม่น้ำคามน้ำช้าง och kom 1227 fram till sjön Nangyang (Thalesap Nongyang) ทะเลสาบหนองยาง och den 2 december 1228 nådde han fram till Namrup นามรูป i Brahmaputra-dalen.

(Naturbild från Namrup)

På sin väg över Patkaibergen (Phukhao Patkai) ภูเขาปาดไก่ ska han ha blivit överfallen av nagafolket ชาวนาคะ (chao nakha). Dessa besegrade han på ett våldsamt och brutalt sätt och etablerade en mueang här. Det påstås att han skulle ha grillat några av sina fiender och sedan tvingat deras släktingar att äta dem! Efter att ha besegrat nagafolket lämnade Sukaphaa kvar befälhavaren Kan-Khrang-Mong här för att skydda en eventuell reträttväg och fortsatte sin resa över Patkaibergen genom Pangsau-passet (Dan Pangso) ด่านปางซอ.

(Patkai-bergen)

(Naga)

En del källor berättar också att Sukaphaa hamnade i konflikt med en grupp tai i området Khamjang (Khamchang) คามช้าง. Detta område ligger i den nuvarande Kachinstaten i Burma. De tai som överföll honom kallas khamyang คำยาง eller shyam. I dag finns det omkring 7 000 khamyang kvar, men ytterst få av dem talar det gamla khamyangspråket (phasa khamyang) ภาษาคำยัง. 2005 uppskattades antalet till femtio personer! Khamyangfolket lever i dag företrädesvis i Assam, men det finns också några få byar i Arunachal Pradesh i den nordostligaste delen av dagens Indien.

Resan från Mong Mao till Namrup tog alltså cirka 13 år, och år 1228 anses vara det år då kungariket Ahom bildades och Sukaphaa blev rikets första regent (r. 1228-1268). Han dog sedan år 1268 efter att ha regerat i hela 40 år. Hans efterträdare skulle sedan utvidga kontrollen över större delen av Assam. Kungariket Ahom blev med tiden multietniskt och ahomfolket utgjorde bara cirka 10 procent av befolkningen vid rikets slut. Riket anses ha upphört att existera år 1826.

(Sukaphaa på sin tron)

Genom att dessa shan flyttade över bergen, som skiljer Burma från Indien, blev de snabbt avskilda från den kultur och politiska värld varifrån de kom. Genom ingifte med eliten i Assam behöll de till en början makten, men gradvis uppslukades de av den indiska kulturen. Med tiden förlorade de också helt sin identitet som tai. Deras öde är uppenbart unikt och förmodligen har inga andra taigrupper gått samma öde till mötes.

Det finns några få byar kvar i Assam där ålderdomliga taidialekter fortfarande lever kvar och där befolkningen har asiatiska drag. En av dessa taitalande grupper kallas för tai phake (thai phake) ไทพ่าเก eller phake พ่าเก. Deras antal uppskattas idag till omkring 8 000 personer och de lever i Assam och Arunachal Pradesh. Phake talar ett språk med samma namn (phasa phake) ภาษาพ่าเก.

Prinsessan Maha Sirindhorn besökte under en av sina resor en av deras byar och det sägs att de kunde förstå varandra, trots att språken hade varit skilda åt i så många hundra år.

En annan etnisk taigrupp är tai khamti (thai khamti) ไทคำตี้, som har sitt ursprung i Kachinstaten och Sagaingregionen (Khet Sakai) เขตซะไกง์ i nuvarande Burma. De är i dag omkring 200 000 till antalet. I Indien i provinsen Arunachal Pradesh och i Assam finns det omkring 130 000 och i Kina finns det förmodligen ett mindre antal. En källa säger att khamti är nära besläktade med den tidigare nämnda folkgruppen khamyang. Khamtifolkets språk (phasa khamti ภาษาคำตี่ eller phasa thai khamti ภาษาไทคำตี่) talas enligt Wikipedia endast av omkring 13 000 personer.

Det finns ytterligare en grupp tai i Assam som kallas tai aiton (thai aiton) ไทอ่ายตน. Deras språk med samma namn, (phasa aiton) ภาษาอ่ายตน eller (phasa thai aiton) ภาษาไทอ่ายตน, är nära besläktat med tai phake. Enligt aitonfolkets egen orala tradition och skriftliga källor härstammade de från en plats i Burma nära den kinesiska gränsen. Det anses att de anlände till Assam på 1500-talet och 1600-talet, efter att ha flytt från förtryck. Andra källor säger att de anlände för 200-300 år sedan.

Oavsett hur länge de funnits i Assam är det ett faktum att många från de äldre generationerna inte talar flytande assamesiska (phasa atsam) ภาษาอัสสัม, som är statens officiella språk. Hur många aiton det finns är osäkert, men uppskattas till mindre än 8 000. En källa säger 5 500.

Vi har också en grupp tai i Assam som kallas tai turung (thai turung) ไทตุรุง. De hade utvandrat från Övre Burma i slutet av 1700-talet och in på 1800-talet och de talade ett språk vid namn tai turung (phasa thai turung) ภาษาไทตุรุง. En källa säger att språket numera är utdött medan en annan källa säger att det fortfarande talas av ett mindre antal i sju byar i centrala Assam. Hur som helst så talar en majoritet av turungfolket numera assamesiska eller jingpo (phasa chingpao) ภาษาจิ่งเผาะ. Turungfolkets sammanlagda folkmängd uppskattas till omkring 10 000.

Under sin vandring blev turungfolket tillfångatagna och förslavade av folkslaget jingpo (chingphao) จิ่งเผาะ och detta kachinfolk (chao khachin) ชาวคะฉิ่น fick stort inflytande på deras kultur, språk och livsstil. En källa talar om en femårig fångenskap. Kachinfolkets språk tillhör den sinotibetanska språkfamiljen. Lägg märke till att jingpo också stavas jingpaw i Wikipedia.

Till sist ska det tilläggas att i slutet av 1100-talet hade shanfolket blivit etniskt dominerande i norra Burma och sydvästligaste Kina.