Modern tid - Thailand under och efter Vietnamkriget
Utvecklingen i Thailand

Thailands befolkning ökade enormt efter andra världskriget. Från att ha varit en liten underbefolkad stat före andra världskriget blev Thailand snart en folkrik och överbefolkad nation, med tanke på landets dåvarande resurser.

1947 var befolkningen närmare 18 miljoner, 26 miljoner 1960, 34 miljoner 1970, 44 miljoner 1980 och nästan 62 miljoner 2001. Den årliga befolkningstillväxten på 2.74 procent 1974 minskade till 2.2 procent tidigt på 1980-talet och beräknades vara nere på 0.91 procent 2001.

Under några år verkade det som om de thailändska regeringarna inte hade några ambitioner om att försöka minska befolkningstillväxten.

Det som kallats det ”kinesiska problemet” minskade stadigt under perioden 1960-1980. Det hade inte förekommit någon märkbar invandring till Thailand sedan 1950-talet och befolkningsfördelningen mellan kinesiska medborgare och thailändska medborgare minskade från 3.7 procent av befolkningen 1937 till 1.6 procent 1960 och till 0.9 procent 1970.

Det fanns dock fortfarande många thailändska medborgare som talade kinesiska och identifierade sig själva som kineser. Deras antal sjönk dock snabbt allteftersom den thailändska utbildningspolitiken begränsade tillgången till utbildning på kinesiska och speciellt efter de många raffinerade sociala och ekonomiska åtgärderna som gjorts för att assimilera dem.

Nyckeln till framgång för kineserna i Thailand under 1960-och 1970-talet, då den ekonomiska tillväxten var hög, bestod av en thailändsk utbildning, thailändskt efternamn, thailändskt språk och ingifte i thailändska familjer.

Thailand genomgick en dramatisk förändring från 1960. De största förändringarna skedde i Bangkok som ökade enormt i storlek med trafikstockningar och kvävande luftföroreningar. De lugna förstäderna fick stora fabrikskomplex som producerade allt från bilar till massproducerat hantverk. Men även tidigare sömniga provinsstäder såsom Chiang Mai, Phitsanulok, Hat Yai หาดใหญ่, Khorat, Khon Kaen, Ubon och Udon genomgick en liknande utveckling.

Livet i de avlägsna byarna förändrades också dramatiskt. Förr kunde man inte ta sig fram till vissa byar under regntiden då vägarna stod under vatten, men nu fanns det plötsligt fina allvädersvägar till många av dessa tidigare tidvis isolerade byar. De fick med tiden elektricitet, kylskåp och TV-apparater, en skola och många av bybornas söner och döttrar började läsa vid universitet och lärarseminarier och fick sedan prestigefyllda jobb.

Bondehushållen uttryckt i procent av de totala hushållen minskade från 73.9 procent 1960 till 62.9 procent 1970 och till cirka 54 procent 1996. Dessa siffror kan vara något missvisande och innehålla hushåll som sysslade både med jordbruk och andra sysslor.

Ett stort antal thailändare sysslar därför numera med annat än jordbruk och det har skett en enorm ökning av varierande jobb i Thailand. Alltifrån serviceyrken till dataprogrammerare och kemister i industrin, förutom det traditionella jordbruket och fisket.

Trots den enorma befolkningstillväxten fortsatte Thailand att vara ett av få stabila risexporterande länder som fanns kvar i världen och risskördarna ökade genom bättre utsäde och teknologi. Samtidigt hade de thailändska bönderna också börjat odla andra grödor och i slutet på 1970-talet passerades riset av tapioka som ledande exportvara.

Turismen blev med tiden en mycket stor intäktskälla för Thailand. Inkomster från turismen ökade från omkring 250 miljoner baht 1961 till 2 209 miljoner 1971 och 5 600 miljoner 1978. Siffrorna är imponerande.

Men Thailand drabbades också på mitten av 1970-talet av världsmarknadens prisfall på basvaror och den väldiga höjningen av bensinpriset och på de fabriksvaror som landet importerade i stora mängder. Inflationen blev plötsligt ett mycket allvarligt problem som drabbade medelklassen hårdast.

Medelklassen bestod övervägande av stadsbor som inte sysslade med jordbruk. Den uppstod i Bangkok och några få andra städer från 1960 och framåt. Medelklassens livsstil kännetecknades av tillgång till massmedia, speciellt TV, tillräcklig inkomst för att garantera bra kvalitet på sina egna barns utbildning och att man fick möjlighet till rörlighet uppåt socialt och ekonomiskt.

Andelen studenter som fick tillgång till högre utbildning ökade också dramatiskt från 1960-talet, vilket också bidrog till att skapa en stor medelklass.

På 1970-talet bildade en man vid namn Chamlong Srimuang (Chamlong Simüang) จำลอง ศรีเมือง (5 juli 1935-) och tidigare klasskamrater till honom från Chulachomklaos kungliga militärakademi klass 7 något som kallats för Young Military Officers Group. De hade utexaminerats 1960.


(Chamlong Srimuang)

Denna grupp kallas oftast för ungturkarna (klum yang toek) กลุ่มยังเติร์ก och har fått sitt namn efter en grupp revolutionära officerare i Turkiet. Ungturkarnas ideologi var att bekämpa landets korrupta ledare och landets vänsterkrafter. Du kommer att få läsa mycket mera om Chamlong Srimuang längre fram.

Hotet från den undergrävande verksamheten gjorde att regeringarna blev allt mera uppmärksamma på landsbygdens problem och då speciellt i de avlägsna och mest fattiga delarna av landet.

Denna uppmärksamhet resulterade i amerikansk ekonomisk hjälp. Vägar byggdes och förbättrades för att kunna ge regeringen möjlighet att svara på militära utmaningar och medförde en ökande integration av de avlägsna byarna i den nationella ekonomin.

Ansträngningarna att förbättra utbildningen och folkhälsan visade sig mycket värdefulla, genom ambitiösa program att förbättra dricksvattentäkter och att bekämpa malaria.

Men tyvärr delades inte ökningen av böndernas inkomster rättvist bland dem och kombinationen av en ökande befolkning och kravet på ny odlingsbar mark minskade den genomsnittliga storleken på deras jordbruk, ökade arrendepriserna och orsakade en flykt bland de unga från landet till en redan mättad arbetsmarknad i städerna.

Ökad statlig närvaro i byarna på landet bidrog också till att öka bybornas missnöje. Det förekom militärt och polisiärt förtryck eller byråkratisk korruption och fusk. Bybornas förväntningar, som de fått genom optimistiska löften från staten, uppfylldes ofta inte och de blev också medvetna om hur långt efter de låg de välmående regionerna och städernas befolkning.

Denna utveckling skyndade på den politiska medvetenheten och gav näring åt både undergrävande verksamhet och böndernas fackföreningar tidigt på 1970-talet.

Hur starka dessa rörelser än blivit var de ändå ingenting mot den styrka som medelklassen hade då de visade sitt gryende missnöje mot militärregimen. Men missnöjet på landet hjälpte kanske till med att rättfärdiggöra studenternas och medelklassens beslutsamhet att genomföra politiska förändringar i Thailand.

Sarit Thanarat hade tidigare regerat under en provisorisk författning, men Thanom såg till att ett det arbetades fram en ny permanent författning.

En hel generation av den thailändska medelklassen hade växt upp med demokratiska ideal som de skaffat sig under sin utbildning då de studerade de västerländska demokratiernas historia och institutioner. Det var denna medelklass som representerades av hundratusentals studenter i Bangkok som krävde en ny författning.

Trycket på Thanom blev stort att minska det amerikanska inflytandet samtidigt som USA kände sig obekvämt i sin allians med en auktoritär militärregim under press från den thailändska medelklassen.

Den 20 juni 1968 kungjordes til sist den nya permanenta författningen. Liksom författningen från 1932 verkade den för ett parlament (nationalförsamlingen) med två kammare. Ett representanthus (underhuset) med 219 valda medlemmar och en senat (överhuset) med 164 senatorer som skulle godkännas av kungen.

Även om författningen föreföll demokratisk gav den i sina detaljer legitimitet till Thanoms militärdominerade regering. Thanom valde till största delen ut militärer till senaten och kunde därmed lätt kontrollera parlamentet med en mindre representation i underhuset.

Handley säger att den nya författningen nästan var lika kort som Sarits så kallade tillfälliga författning från 1958.

Enligt författningen förbjöds medlemmar från underhuset att sitta med i regeringen och senatens ledare blev automatiskt parlamentets talman. Senaten hade dessutom makten att fördröja all lagstiftning i ett år.

Den nya författningen slog också fast att all lagstiftning som stiftats av tidigare regeringar fortfarande gällde, vilket gjorde att de diktatoriska lagar som Praphas använt sig av för att kuva dissidenter inte kunde ifrågasättas. Det handlade bland annat om den godtyckliga anitkommunistlagen (Anticommunist Act). Liksom Sarit såg Thanom till att ha starka maktbefogenheter i nödsituationer.

Enligt den nya författningen skulle också allmänna val hållas inom 240 dagar från det att författningen införts. Inför de kommande valen krävde demonstrerande studenter att undantagslagarna som gällt ända sedan 1958 skulle avskaffas, vilket regeringen faktiskt gick med på. Dock var de fortfarande i kraft i några avlägsna provinser.

Den 10 februari 1969 genomfördes de utlovade valen och valdeltagandet uppgavs till 49.2 procent.

United Thai People's Party (UTTP) (Phak Saha Phrachathai) พรรคสหประชาไทย vann 75 av 219 platser i representanthuset. Partiet hade bildats i oktober 1968 av Thanom Kittikachorn och han var också partiledare. Efter valet anslöt sig 30 av de oberoende kandidaterna till UTTP som då fick 105 platser i underhuset. Demokraterna under ledning av Seni Pramoj fick 57 platser.

Med en majoritet i representanthuset kunde Thanom därmed fortsätta som premiärminister. Den nya regimen var i princip oförändrad, men den nya författningen och de allmänna valen var nog för att blidka Washington.

Thailand påbörjade nu en kort smekmånad med konstitutionell demokrati 1969, men oppositionen i parlamentet var hela tiden en nagel i ögat på landets generaler.

Kung Bhumibol framstod nu som en förespråkare för liberal demokrati, fria val och rättsstatsprinciper. Detta fick många thailändare att bli frimodiga och kritisera regeringen, medan oppositionen i parlamentet överöste regimen med beskyllningar om korruption och allt för nära förbindelser med USA. Detta samtidigt som man krävde ökade medborgerliga rättigheter.

Den årliga budgeten stoppades i månader av förespråkare för minskade militära anslag. Thanom och Praphas svarade med att arrestera en del kritiker och att stänga vissa publikationer. Men de två var tvungna att gå fram med försiktighet med tanke på att inte få dålig publicitet i USA.

I mars 1970 rörde sig styrkor från Pathet Lao och Nordvietnam provokativt mot den thailändska gränsen. Thailändska trupper stödde den kungliga laotiska armén i deras försök att stoppa dem.


Stavningsvarianter;

Hat Yai; Had Yai, Haad Yai.

Chamlong Srimuang; Chamlong Simuang, Chamlong Srimeuang.

Ugturkarna; Young Turks.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-05-04, 09.43
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.