Den 13 mars 1963 bildades en organisation vid namn Barisan Revolusi Nasional Melayu Patani ขบวนการแนวร่วมปฏิวัติแห่งชาติมลายูปัตตานี i Pattani efter att den thailändska regimen introducerat en sekulär läroplan för Pattanis muslimska internatskolor. Organisationen förkortas i fortsättningen till BRN บีอาร์เอ็น. Grundaren hette Haji Abdul Karim Hassan อับดุลการิม ฮัสซัน อับดุลการิม ฮัสซัน och det engelska namnet för organisationen är Patani Malayu National Revolutionary Front. Enligt Wikipediasidan på thai om BRN bildades organisationen den 13 mars 1960. Den engelska versionen säger 13 mars 1963.

1968 grundades Pattani United Liberation Organisation (PULO) (Ongkan Plot Ploi Saha Pattani) องค์กรปลดปล่อยสหปัตตานี (พูโล) och den 3 april 1976 förklarade denna organisation att de förutom sin politiska kamp nu också tänkte kämpa mot de thailändska myndigheterna militärt. Den militära grenen fick namnet Pattani United Liberation Army (PULA).

Anledningen till denna upptrappning av våldet i södra Thailand var en händelse den 29 november 1975 där thailändska marinsoldater påstods ha mördat fem muslimska ungdomar. Detta hade ägt rum i distriktet Bacho (Bachao) บาเจาะ i provinsen Narathiwat. Regimen misslyckades sedan med att få till stånd en grundlig utredning av denna händelse.

Den 11 december 1975 organiserade PULO en väldig demonstration med uppskattningsvis 50 000-70 000 muslimska demonstranter för att protestera mot de påstådda morden. Demonstrationerna skulle fortsätta i hela 45 dagar. Demonstranterna krävde att premiärminister Kukrit Pramoj skulle komma dit, men i stället skickades en lägre rankad ämbetsman från inrikesministeriet och senare justitieministern. Flera dagar in på demonstrationen kastades en bomb in bland demonstranterna som resulterade i 12 dödade och minst 30 skadade. Andra källor anger 25 döda och 40 skadade. Attacken skylldes på buddhistiska extremister.

Regimen tillsatte en officiell utredning och den 23 januari 1976 skrev regeringen under ett avtal där kompensation skulle betalas ut till drabbade familjer, att de skyldiga skulle fängslas, att marinsoldaterna skulle flyttas från området och att polisens utredning rörande morden skulle offentliggöras. Dessutom försäkrade man att inga demonstranter skulle straffas.

Förutom detta fick Pattanis guvernör lämna sin post och ersattes av en muslim och den 30 januari besökte Kukrit Pramoj Narathiwat. Han fick inte helt oväntat ett kyligt mottagande. Trots att majoriteten av demonstranternas krav nu blivit uppfyllda skulle våldet ändå fortsätta att trappas upp. Kort tid senare körde en arméofficer på och dödade två muslimer med sin bil. Han blev därefter ihjälslagen av en uppretad folkmassa.

Här nedan kommer några andra allvarliga händelser i samband med oron i söder, som kallas Kwam Mai Sangop Nai Chaidaen Phak Tai Khong Prathet Thai ความไม่สงบในชายแดนภาคใต้ของประเทศไทย på thai.

Den 4 juni 1977 sprängdes två bomber på Don Mueangs internationella flygplats. Fyra personer skadades och en organisation med namnet Sabilillah (för Allahs sak) tog på sig ansvaret för dådet. Denna organisation upphörde uppenbart att existera kort tid senare.

Den 27 september 1977 kastade medlemmar från en rörelse kallad Black December 1902 två bomber nära en kunglig ceremoni i Yala där kung Bhumibol och Sirikit deltog. Fem personer dödades och 47 skadades, men den kungliga familjen klarade sig oskadd. Fyra muslimer, som erkände att de tillhörde PULO, greps och anklagades för terrorism.

Antalet våldsdåd var många under denna period och den thailändska militären genomförde bland annat omfattande militära kampanjer mot thailändsk och malajisk kommunistisk verksamhet. Den första stora kampanjen genomfördes januari-juli 1977 och den andra januari-februari 1978. Liksom tidigare försök att pacificera det oroliga södra Thailand misslyckades även dessa.

Den 8 februari 1980 exploderade en bomb på Hat Yais järnvägsstation i södra Thailand som skadade 12 personer och under 1980-talet fortsatte säkerhetsläget att försämras i området. Det kom också rapporter om övergrepp från militärens sida mot civilbefolkningen i form av godtyckliga arresteringar, trakasseringar och till och med mord.

Den upproriska verksamheten minskade sedan under 1980-talet då den thailändska regeringen blev mer lyhörd för områdets behov och genom en amnesti som tillkännagavs den 23 april 1980. Detta fick många separatister att lägga ner sina vapen, men separatistverksamheten upphörde aldrig helt.