Forntid - Taifolkens ursprung
Nanzhao-teorin

Den så kallade konventionella teorin i Thailands historia, som tidigare varit allmänt accepterad, handlar om taifolkens ursprung och hur de kom till Thailand. Denna teori, som har utsatts för stark kritik, presenterades först av västerlänningar(!) under 1900-talets första hälft.

Enligt denna teori dök taifolket för första gången upp i norra Kina, varifrån de utvandrade i tre stora utvandringsskeden. Först från norra till centrala Kina, för några tusen år sedan. Sedan från centrala Kina till Yunnanprovinsen, omkring vår egen tideräknings början. Slutligen vandrade de in i bland annat nuvarande Thailand.

Under uppehållet i Yunnan skulle taifolk ha grundat det kraftfulla och självständiga kungariket Nanzhao (Anachak Nan Chao) อาณาจักรน่านเจ้า 650 eller strax efter.


(Nanzhao)

Nanzhao intogs och ockuperades av mongolernas มองโกล Kublai khan (Kuplai khan) กุบไลข่าน (r. 5 maj 1260-18 februari 1294) redan 1253, innan han blev mongolernas storkhan (kaghan).


(Kublai khan)

Detta skulle för alltid ha avslutat detta tairike och ha orsakat väldiga folkvandringar mot syd. Denna teori blev sedan en myt accepterad både av väst och av thailändarna själva och har levt kvar ända fram till idag.

En tid före stillahavskriget (songkhram paecifik) สงครามแปซิฟิก (andra världskriget) skrev en ledande thailändsk nationalistledare, Luang Wichitwathakan (Luang Wichitwatthakan), eller Luang Wichit หลวงวิจิตร (11 augusti 1898-31 mars 1962), ett musikaliskt skådespel kallat Nanzhao.


(Luang Wichit)

Verket var extremt nationalistiskt och handlade om hur taifolken fördrivits från Nanzhao. Detta passade bra med tanke på denna tidens projapanska och antikinesiska politik.

Faktum var dock att denne Luang Wichit faktiskt själv hade kinesiskt blod! Han var född som Kim Liang Watthanaparuda (Kimliang Watthanaparuda) กิมเหลียง วัฒนปฤดา och hans farfar var etnisk kines. Men Luang Wichit skulle under hela sin politiska karriär förneka sin kinesiska härstamning.

Titeln Luang fick han senare i livet, men jag vet faktiskt inte riktigt när. Du kommer att få höra mer om Luang Wichit längre fram.

Hur mycket som är direkt felaktigt i den konventionella teorin är det svårt att svara bestämt på. Vad som idag främst ifrågasätts är påståendena om stora folkvandringar genom Kina. Anmärkningsvärt nog nämns inget om dessa påstådda folkvandringar i Kinas egen historia!

Det levde heller inte taifolk i norra och centrala Kina, utan här levde andra folkslag sida vid sida med kineserna. Nanzhao kan då knappast ha dominerats av taifolk, utan av andra folkslag, och då Kublai khan gjorde sina erövringar i detta område resulterade detta naturligt nog inte i några väldiga folkvandringar av taifolk söderut.

Nanzhao, som taifolkens ”vagga,” var heller inte känt av thailändarna själva innan denna teori presenterades av västerlänningar och riket finns överhuvud taget inte nämnt i gamla taikällor. Men forskarna lär tvista vidare om i hur stor omfattning det levde taifolk i själva Nanzhao eller i rikets närhet.

Prinsen och historikern Damrong Rajanubhab (Krom Phraya Damrong Ratchanuphap) กรมพระยาดำรงราชานุภาพ (21 juni 1862-1 december 1943) och historikern Thongbai Taengnoi ทองใบ แตงน้อย (22 december 1911-4 december 1986) tog till sig dessa västerländska historiebeskrivningar.


(Prins Damrong Rajanubhab)


(Thongbai Taengnoi)

I en gammal bok av Thongbai Taengnoi skrev han att thaifolket härstammade från Altaibergen (Thüak Khao Antai) เทือกเขาอัลไต i Mongoliet (Prathet Mongkolia) ประเทศมองโกเลีย norr om Gula floden (Maenam Huang) แม่น้ำหวง och norr om kinesiska muren (kamphaeng Müang Chin) กำแพงเมืองจีน.


(Gula floden)

Därefter flyttade thaifolket söderut och bosatte sig mellan Gula floden och Yangtzefloden. Efter att ha blivit invaderade av kineserna flyttade de återigen söderut och bildade kungariket Nanzhao.

Efter ännu en kinesisk invasion (mongolerna) var det dags för ännu en flytt och den här gången ännu längre söderut där de med tiden bildade kungarikena Sukhothai สุโขทัย, Ayutthaya อยุธยา och det moderna Thailand.


(Provinsen Sukhothai)


(Provinsen Ayutthaya)

Historikern Charnvit Kasetsiri (Chanwit Kasetsiri) ชาญวิทย์ เกษตรศิริ (6 maj 1941-) tror att dessa idéer ursprungligen kommer från prins Damrong, som var en inflytelserik historiker under kung Rama V.


(Charnvit Kasetsiri)

1914 skrev prinsen följande i förordet till sin version av Siams (Thailands) historia;

"Under Ayutthayatiden och tidigt under Bangkoktiden visste vi inte något om Altaibergen och kungariket Nan Chao. Men sedan kom de brittiska och franska kolonialisterna med ny teknologi som omfattade lingvistik, antropologi, arkeologi med mera. Dessa akademiker klassificerade folken och skrev om Nan Chao och Altai."

Prins Damrong tillhörde den första generationen siameser som lärde sig av utlänningarna och tog till sig de idéer som till sist slog rot i Thailands officiella historia.

Vad vet vi då om Nanzhao? Den sydöstra delen av Yunnan befolkades troligen av tai- och miao-yao-folk (även kallade hmong-mien ม้ง-เมี่ยน). Den västra och sydvästra delen av provinsen dominerades av folk som kineserna kallade wu-man หวู-หม่าน, eller svarta barbarer (khon pa-khon thüan dam) คนป่า-คนเถื่อนดำ.

Dessa "svarta barbarer" var mörkhyade folk som talade tibeto-burmanska språk, liknande de språk som lolo- โลโล, lahu-folket och bai-folket (pai) ไป๋ fortfarande talar i området idag. (Lolofolket kallas för yi (i) อี๋ i Kina.)


(Lolo)


(Bai)

Det är högst troligt att det var dessa wu-man som bildade kärnan till staten Nanzhao på 600-talet. Från början var det flera olika stammar av baifolk som slagit sig ner i området runt sjön Erhai (Thalesap Oe-hai) ทะเลสาบเอ๋อร์ไห่. På thai kallas sjön ofta för Nong Sae หนองเเส.


(Erhaisjön)

En del källor säger att det var en hövding vid namn Xinuluo (Sinulo) สีนุโล (r. 649-674) som 649 grundade det kungarike som senare skulle bli känt som Nanzhao. Enligt en källa var Xinuluo född 617.

(Alternativ regeringstid; 651-674, 653-674. I fortsättningen förkortar jag alternativ regeringstid till AR. )

Många historiker menar idag att majoriteten av befolkningen i Nanzhao var bai, men att eliten var lolo (yi). (I fortsättningen förkortas regerade till r.)

Under andra halvan av 600-talet fick kineserna försvara sig mot ett expanderande aggressivt Tibet (Thibet) ทิเบต som hotade Kinas sydvästra gränser vid Yunnan och Sichuan (Sechuan) เสฉวน. Kineserna ingick därför, i 700-talets början, allianser med lokala furstendömen för att skydda sina gränser.


(Sichuan)

En källa säger att Xinulo efterträddes av Lo Sheng-Yen-ko (Lo Cheng Yen) โลเชงเยน (r. 674-712) och därefter kom Sheng-lo-Pi (Cheng Lo Phi) เชงโลพี (r. 712-728). Lo Sheng-Yen-kos födelseår anges till 634 och Sheng-lo-Pis till 673.

(Det finns dock en källa som säger att en kung vid namn Yán Gé (r. 712) (Yen Ko) regerade mindre än ett år efter Lo Sheng-Yen-ko.)

Med kinesernas stöd förenade en furste vid namn Pi-lo-ko (Philoko) พีล่อโก๊ะ (r. 728-748) sitt och fem andra små furstendömen i västra Yunnan på 730-talet. En del källor är så exakta att de anger året till 737, även om andra källor talar om 729 eller 733. Enligt en källa var Pi-lo-ko född 697.

(Alternativ regeringstid; 738-748.)

Varje stam hade sitt eget furstendöme, eller konungarike, känt som Zhao. Stammarna hette Mengshe (Mengse) เม่งเซ, Mengsui (Mungsui) มุ่งซุ้ย, Langqiong (Langchiang) ลางเซียง, Dengtan (Tengtan) เต็งตัน, Shilang (Silang) ซีล่าง och Yuexi (Yusi) ยู่ซี. Pi-lo-ko lär ha varit regent över furstendömet Mengshe.

738 erkändes Pi-lo-ko som "den Södra prinsen" (chao thang tai) เจ้าทางใต้ av Yunnan. Det är nu som riket börjar kallas Nanzhao. Nan betyder söder på kinesiska.

Rikets huvudstad Taihe (Thaihoe) ไท่เหอ grundades enligt en källa 740 och det som återstår av staden ligger idag i byn med samma namn, cirka sju kilometer söder om staden Dali (Tali) ต้าหลี่. Taihe låg i hjärtat av Erhaidalen, som hade bördiga jordar och var lätt att försvara.

(Ofta anges Nanzhaos huvudstad vara Dali och uppenbart blev Taihe synonymt med denna stad.)

Relationerna mellan Kina och Nanzhao försämrades emellertid snabbt på 750-talet då Ko-lo-feng (Kolofong) โก๊ะล่อฝง (r. 748-778) var regent. Kanske hade kineserna börjat oroa sig över Nanzhaos växande styrka. Ko-lo-fengs födelseår anges till 712.

(Alternativ regeringstid; 748-779.)

Kinas kejsare var vid den här tiden Tang Xuanzong (Chakkraphat Thang Sawian Chong) จักรพรรดิถังเสวียนจง (r. 712-756).

750 skall Nanzhao ha gjort uppror mot kineserna och kineserna skickade då en armé mot Nanzhao 751. Men den kinesiska armén blev grundligt besegrad vid en plats vid namn Xiaguan (Siakuan) เซี่ยกวน.

Enligt historikern David K. Wyatt เดวิด วัยอาจ (21 september 1937-14/15 november 2006) genomförde kineserna därefter fyra attacker under 752-754 utan större framgångar.


(David K. Wyatt)

Kina drabbades därefter av ett inre uppror 755-763 och trycket på Nanzhao minskade. Efter detta började Nanzhao expandera och från mitten av 700-talet till slutet av 800-talet blev Nanzhao en stormakt i Sydostasien och nuvarande södra Kina.

829 intogs Chengdu (Choengtu) เฉิงตู som var en mycket betydelsefull plats som gjorde att Nanzhao senare kunde göra anspråk på hela Sichuanprovinsen med dess rika jordbruksmarker. 832 begav sig styrkor från Nanzhao in i Burma och därefter in i övriga Yunnan.

Nanzhao gick sedan in i norra nuvarande Laos och Thailand, Sichuan och in i norra nuvarande Vietnam 862. Till sist hade man kontroll över Sichuanprovinsen och även de västra delarna av provinsen Guizhou.

Men Nanzhaos styrka började sedan minska, vilket berodde på att Kina genomgick en återhämtningsperiod och att vietnamesernas styrka börjat öka. 873 hade kineserna drivit ut Nanzhaos styrkor från Sichuan och Nanzhao tycks ha koncentrerat sina militära och politiska ansträngningar på sitt eget territorium i sydväst i slutet av 800-talet.

En samtida källa, Man Shu หม่านชู, skrevs av den kinesiske ämbetsmannen Fan Chuo ฝานฉัว (?-slutet av 800-talet) år 863. Han beskrev han Nanzhao som en välorganiserad stat med många olika etniska grupper. Kungen av Nanzhao hade ett hov och en administration som liknade Kinas.

Administrationen grundades på en hierarki av ämbetsmän, ministrar och tolv "stora generaler." Det finns indikationer som tyder på att dessa tolv generaler hade större makt och status än ministrarna.

Hierarkin sträckte sig från ämbetsmän som ansvarade för hundra hushåll till guvernörer ansvariga för tio tusen hushåll. Var och en garanterades jordbesittningar svarande till sin ställning. Manliga invånare betalade en årlig skatt på två skäppor ris (18 liter) samt var disponibla för militärtjänst.

Armén hade stor dragningskraft på unga män från landsbygden och de genomförde militär träning så fort det var avbrott i jordbruket. Sent på hösten varje år kallade krigsministeriet samman männen för mönstring, där militära prov och övningar genomfördes. De män som klarade vissa skicklighets- och uthållighetsprov för kavalleriet och infanteriet kunde stiga i graderna och bli frikostigt belönade.

Det fanns också skickliga hantverkare i Nanzhao som lärde ut hur man vävde bomull och silke. Det utvanns också salt och guld i olika delar av riket.

902 störtades Nanzhaodynastin (Ratchawong Nan Chao) ราชวงศ์น่านเจ้า och följdes av tre kortvariga dynastier innan en man vid namn Duan Siping (Tuan Süphing) ตวน ซือผิง tog makten 937. Han grundade därmed ett nytt konungadöme vid namn Dali (Anachak Tali) อาณาจักรต้าหลี่. Detta rike skall sedan ha existerat, under ett par olika namn, Dazhong (Tachong) ต้าจง och Hou Li (Howli) โฮ่วหลี่, ända fram till 1253.

Riket verkar sedan ha blivit politiskt instabilt, med en mängd olika kungar på tronen som inte tycks ha intresserat sig för regionen i söder. I och med denna instabilitet i huvudstaden började rikets södra gränser försvagas.

Hur vet vi då att Nanzhaos och Dalis regenter inte var tai? Regenterna i Nanzhao följde ett speciellt system då de valde sina namn. Den första stavelsen i en ny härskares namn var samma som den sista stavelsen i faderns namn.

Därför fick namnen följande utseende; Pi-lo-ko, Ko-lo-feng, Feng-chia-i (Feng-ka-i) เฟงกาอี (r. 779), I-mou-hsün (I-mu-sun) อีมูซุน (r. 779-808), och så vidare. Detta är ett vanligt system bland lolo och andra tibeto-burmanska folk, men okänt bland taifolken. I-mou-hsüns födelseår anges till 754.

(Alternativ regeringstid; 778-808.)

(Feng-chia-i är faktiskt inte nämnd i vissa källors kungalängder!)

En källa säger att I mou-hsün efterträddes av kung Hsün Ko Chuan (r. 808-809).

(Alternativ regeringstid; 808-829.)

För den intresserade kan nämnas att kungaföljden sedan kan ha sett ut så här; Chuan Lung Shen (r. 809-816), Chuan Li Shen (r. 816-823), Feng Yu (r. 823-859), Chiu Lung (r. 859-877), Fa ฟ้า (r. 877-897), Shun Hua (Chun Wa Cheng) ชุนวาเชง (r. 897-902) och Tuan Ho Yu (regeringstid?).

(Alternativ regeringstid; Fa 878-897).

Det finns en lista bevarad med ord, i den ovan omtalade kinesiska källan Man Shu, som användes i riket och dessa har också identifierats som tillhörande lolospråket och kan inte spåras som tai. Intressant är att lolohövdingar, i centrala Yunnan på 1800-talet, uppgav att de var ättlingar till Nanzhaos gamla kungahus.

Nanzhaos krigståg in i nuvarande Burma, och kanske också in i nordöstra Indien, öppnade vägar för kommunikation och handel mellan Indien och Kina. Förmodligen uppmuntrade Nanzhao den lokala handeln i norra Sydostasien, vilket naturligt nog medförde ett kulturellt utbyte.

Nanzhao blev, liksom Tangdynastins (Ratchawong Thang) ราชวงศ์ถัง Kina (618-907) och det kinesiska protektoratet Annam อันนัม i nuvarande norra Vietnam, en buddhistisk stat och måste ha bidragit till buddhismens (satsana phut) ศาสนาพุทธ spridning i regionen. Sannolikt handlade det då om en form av mahayanabuddhism.

(Du kan läsa mera om buddhismen längre fram i avsnittet "Buddhismen och den tidiga buddhismens historia.")

Men samtidigt blockerade Nanzhao effektivt de norra delarna av inre Sydostasien från direkt kinesiskt inflytande.

Det intressanta med Nanzhao och taifolkens historia är hur Nanzhao kan ha påverkat livet för de taifolk som levde i de södra och östra delarna av riket, eller i rikets närhet. Det finns dock väldigt få ledtrådar om taifolkens historia i Yunnans egen historia.

Nanzhao blev emellertid den första stora staten som påverkade livet i norra inre Sydostasien. Det vill säga i nuvarande norra Burma, norra Thailand, norra Laos och nordvästra Vietnam.

Lokala ledare hade säkert tagit vara på sina politiska möjligheter vid den här tiden. Genom att underkasta sig eller alliera sig med Nanzhao kunde de få en stark bundsförvant eller beskyddare och använda sig av denna fördel mot sina grannar. De försökte kanske också imitera Nanzhaos administration och militära system, som var modernt för sin tid.

Bevarade källor från Nanzhao eller Dali nämner inga taistater i övre Sydostasien på 800- och 900-talet. Men däremot kan vi identifiera de stater som skulle bli taifolkens södra grannar och rivaler under de kommande århundradena.

Det handlade om en vietnamesisk stat vid Röda flodens dalgång och delta, kungadömet Champa vid nuvarande centrala Vietnams kust, khmerernas Angkorrike, monkungarikena i centrala och norra Thailand och monfolkets och pyufolkets (payu) ปยู kungariken i Burma.

I början av 800-talet växte dessa rikens makt och territorier och taifolken kom alltmer i kontakt med dessa folk, deras liv och politik. Du kan läsa mer om alla dessa riken i avsnittet "Thailand och omkringläggade länder före och under taifolkens ankomst."


Stavningsvarianter;

Nanzhao; Nanchao, Nan Chao, Nan-chao, Nantchao, Nan Zhao, Sansankowa สานสานโกวะ (kinesiska), หนานเจ้า.

Mongolerna; มงโกล.

Kublai khan; Kubilai khan, Khubilai khan.

Stillahavskriget; Greater East Asia War, สงครามมหาเอเชียบูรพา.

Luang Wichitwathakan; Luang Vichitr Vadakarn, Luang Vichit Vichit-Vadakan, Luang Vichitvadakan, Luang Vichit Vadakan, Luang Wadakarn, Luang Watthakarn, Wichit Wichitwatthakan วิจิตร วิจิตรวาทการ.

Damrong Rajanubhab; Damrongraachanupap, Damrong Rajanubhab, Damrong Rajanubhap, Damrong Rajanubharb, Damrong Rajanuparb, Damrong Rajanuphab, Damrongrachanuphap, Damrong Rajanupab, Damrong Rajanupap, Disvarakumarn (Phra Ong Chao Ditsaworakuman) พระองค์เจ้าดิศวรกุมาร, Somdet Krom Phraya Damrong Ratchanuphap สมเด็จกรมพระยาดำรงราชานุภาพ, Tisavarakumarn Damrong Rajanubhab.

Altai; Altaj.

Gula floden; Huang He (kinesiska), Maenam Huang Hoe แม่น้ำหวางเหอ, Huang Ho ฮวงโห, แม่น้ำฮวง.

Sukhothai; Hsien (kinesiska), Indrapatindraditya, Sien, Sukhodaya, Sukhotai, Sukhoday, Sukhotayapura, Sukotai, Xian (kinesiska).

Ayutthaya; Ajothia, Anachak Ayutthaya อาณาจักรอยุธยา, Ayodaya, Ayodhia, Ayodhya, Ayotaya, Ayothaya อโยธยา, Ayothaya Si Ram Thep Nakhon อโยธยาศรีรามเทพนคร, Ayotthiya, Ayudhya, Ayudia, Ayuo-deva, Ayutaya, Ayuthaya, Ayuthia, Ayutia, Ayut’ia, Ayuttaya, Ayutthaya, Ayutthia, Judia, Juthia, Krung Si Ayutthaya กรุงศรีอยุธยา, Krung Sri Ayutthaya, Müang Ayothaya เมืองอโยธยา, Müang Phraram เมืองพระราม, Müang Si Ayutthaya เมืองศรีอยุธยา, Muang Sidayothaya, Odia, Odiaa, Phra Nakhon Si Ayutthaya พระนครศรีอยุธยา, Yuthia, Yu-thi-ya, Yu-ti-ya.

Charnvit Kasetsiri; Charnwit Kasetsiri.

Lolo; Chao lolo ชาวโลโล.

Bai; Chao pai ชาวไป๋.

Erhai; Thalesap Oe-hai ทะเลสาปเอ้อร์ไห่, Thalesap Oe-hai ทะเลสาบเอ๋อรไห่.

Nong Sae; หนองแสร์.

Xinuluo; Chao Süa Luk Lao เจ้าเสือลูกหลาว, Hsi now Lo, Hsi-nu-lo, Hsi Nu Lo, Khun Luang Sinulo ขุนหลวงสินุโล, Meng Xinuluo, Phra Chao Sinulo พระเจ้าสีนุโล, Si Nu Lo, Thu Lo, Xinulu, Xinuluo, Xì Nú Luó.

Sichuan; Monthon Sechuan มณฑลเสฉวน, Szechuan, Szechwan, Tche-Chwan.

Lo Sheng-Yen-ko; Chao Lao Saeng เจ้าหลาวแสง, Laosheng, Luo Cheng, Luó Shèng, Meng Luosheng, Phra Chao Cheng Yen พระเจ้าเชงเยน, Phra Chao Lo Cheng Yen พระเจ้าโลเชงเยน, Yán Gé, Yen Ko.

Sheng-lo-Pi; Chao Saeng Lao Wi เจ้าแสงหลาวหวี, Cheng Gepei, Meng Shengluopi, Phra Chao Cheng Lo Phi พระเจ้าเชงโลพี, Sheng-lo-P'i, Sheng Lo P'i, Shèng Luó Pí, Shengluopi.

Pi-lo-ko; Chao Pi Lao Khun เจ้าปีหลาวขุน, Khun Borom ขุนบรม, Meng Piluoge, Philako, Philokoe พีเล่อเก๋อ, Phra Chak Philokk, Phra Chao Philoko พระเจ้าพีล่อโก๊ะ, Pilaoko, Pilawko, Pileguo, Pi Logo, Piloko ปิล่อโกะ, P'i Lo Ko, Pí Luō Gé, Piluoge.

Mengshe; Meng-she, Mengsae เหม่งแซ, Moengsi เหมิงชี่.

Mengsui; Moengsui เหมิงสุ่ย, Mongsui ม่งซุย.

Langqiong; Langsuang หลางซวง.

Dengtan; Toengtan เติ้งตาน.

Shilang; Chilang ชี่หลาง.

Yuexi; Ia-se เอี้ยเซ่, Yesi เย่ว์ซี.

Taihe och Dali; Daiho, Da-li, Dtah Lee Fu, Dta Lee, Ta-li, Tali-fu, Taho, ดาลี.

Ko-lo-feng; Chao Khun Lu Phong เจ้าขุนหลู่พง, Gé Luō Fèng, Geluofeng, Go Lofeng, Khun Luang Fa, Kolofeng, Ko Lo Feng, Meng Geluofeng, Phra Chao Kolofong พระเจ้าโก๊ะล่อฝง, Phra Chao Kuan Kung Cheng พระเจ้ากวนกุงเชง.

Tang Xuanzong; Li Longji, Tangkejsare Ming, Wu Longji.

David K. Wyatt; David Kent Wyatt.

Man Shu; Man-chu, Manchu, Manshu.

Fan Chuo; Chou Fan, Fan Ch’e, Fan Ch’o (Hao), Fan Chou, Fan-Cho, Fan Zhou.

Duan Siping; Tuansiphing ต้วนซีผิง.

Hou Li; Houli.

Hsün Ko Chuan; Hsun Ko Chuan, Meng Xungequan, Xún Gé Quàn.

Chuan Lung Shen; Chuan-lung-sheng, Chuan Lung Sheng, Quàn Lóng Chéng.

Chuan Li Shen; Chuan-li, Quàn Lì Chéng.

Feng Yu; Quàn Fēng Yòu.

Chiu Lung; Chiu-lung, Shì Lóng.

Fa; Lóng Shùn, Phra Chao Fa พระเจ้าฟ้า, Phra Chao Lung Chun พระเจ้าลุงชุน.

Shun Hua; Phra Chao Chun Wa Cheng พระเจ้าชุนวาเชง, Shun-hua, Shùn Huà Zhēn.

Tuan Ho Yu; Tuan-ho-yu.

Feng-chia-i; Feng Chia I, Fèng Jiā Yì, Fengjiayi, Feuangkai, Phra Chao Feng Ka-i พระเจ้าเฟงกาอี.

I-mou-hsün; Imaosun อีเหมาซุน, Imohsun, Imoshun, I-mou-hsun, I Mou Hsun, Meng Yimouxun, Phra Chao Imusun พระเจ้าอีมูซุน, Yimouxun, Yì Móu Xún, พระเจ้าอิโมสุน.

Annam; Anam, An-nam, An Nam, An-nan (kinesiska), Annan, ”pacificerade södern,” Guan-nan, Trung Ky (vietnamesiska).

Buddhismen; Phra phutthasatsana พระพุทธศาสนา.

Angkor; Anchor.

Pyufolket; Chao payu ชาวปยู, ปยุ.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-06-01, 17.46
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.