Ayutthaya - Ayutthayas fall
Kampen mot det vietnamesiska inflytandet i Kambodja - Tay Son-upproret i Dai Viet (Vietnam)

Redan 1759 hade Kambodjas östra provinser fallit i Dai Viets (Vietnams) händer. Men som tidigare omtalat hade en siamesisk armé lyckats annektera Battambang och Siem Reap 1769. Se den tidigare artikeln "Kung Taksin (1767-1782)."

1770 hade vietnamesiska styrkor attackerat de siamesiska städerna Trat och Chanthaburi, men snart skulle Dai Viet (Vietnam) drabbas av inbördeskrig, vilket skulle försvåra deras anspråk på både laostaterna och Kambodja.

Siamesernas krig mot vietnameserna gick inte så bra i början, men en förenad siamesisk-kambodjansk armé besegrade dem 1771. Men vietnameserna hann fördärva Banteay samma år, efter att staden hade återuppbyggts som ett kinesdominerat handelscentrum efter 1717. Se även den tidigare artikeln "Kung Thai Sa (1709-1733)."

Det ovanstående vietnamesiska nederlaget blev en bidragande orsak till Tay Son-upproret (kabot Tai Soen) กบฏไตเซิน som pågick åren 1771-1802. Namnet har upproret fått då det startade i trakten av staden Tay Son (Tai Soen) ไตเซิน i centrala Dai Viet (Vietnam).

Upproret som leddes av tre bröder kan du läsa mera om nästa artikel och i "Bangkok, Rama I-Rama VII," avsnittet "Bangkok blir huvudstad," artikeln "Händelser i Kambodja och Dai Viet (Vietnam)." Det finns dock källor som hävdar att upproret pågick 1771-1788 och andra som säger 1773-1802.

De tre Tay Son-bröderna var Nguyen Hue (Ngian We) เหงียนเหวะ (1752-1792), Nguyen Nhac (Ngian Yak) เหงียน หญัก (1753-1793) och Nguyen Lu (Ngian Lü) เหงียน ลื้อ (1754-1787).

1772 genomförde siameserna ännu en invasion både till lands och till havs och de erövrade Banteay Meas och Phnom Penh. Då siameserna avancerade mot huvudstaden Banteay Pech (Banthai Phet) บันทายเพชร flydde den vietnamesiskt stödde marionettregenten Ang Ton till Gia Dinh (Saigon).

Vietnamesiska styrkor gick därefter till motangrepp och en styrka ockuperade Rach Gia (Rat Khia) ราชเคีย vid Thailandviken (i nuvarande södra Vietnam) och en annan seglade uppför Mekongfloden till Phnom Penh där de vann ett slag och återinsatte Ang Ton (Outey II) på tronen.

Jag har tidigare berättat om den kambodjanske prinsen Ang Non som omkring 1758 hade lyckats fly från sin egen avrättning. Han hade flytt vidare till Siam och hade också klarat livhanken då Ayutthaya föll 1767. Se även den tidigare artikeln ”Borommakot och Kambodja.”

Siameserna hade med sig Ang Non till Kambodja under den militära kampanjen 1772, men efter de vietnamesiska framgångarna tvingades de retirera till Ha Tien. Här lämnade man Ang Non med en militär styrka på 500 man. Men Ha Tiens tidigare guvernör återvände och tvingade Ang Non att retirera till Kampot. Här samlade Ang Non ihop soldater från de närliggande provinserna för att fortsätta sin kamp om den kambodjanska tronen.

1773 drevs vietnameserna tillbaka igen och samma år ingick vietnameserna en fred med kung Taksin där de avstod en del kambodjanskt område till siameserna. 1775 lyckades man till sist installera Ang Non som siamesisk vasallkung. Han blev till kung Ang Non II (Ong Non) องค์โนน (r. 1775-augusti 1779) av Kambodja.

Ang Non II lyckades klara av ett nytt vietnamesiskt försök att störta honom följande år, men oron i Kambodja fortsatte. Prinsar i landet kämpade mot varandra och det förekom revolter vid hovet och ibland hjälpte Dai Viet (Vietnam) någon av parterna.

Ang Non II och Ang Ton hade först lyckats komma fram till en kompromiss där Ang Non II blev förstekung och Ang Ton andrekung. Ang Ton fick som andrekung titeln Maha Upayorat มหาอุปโยราช, som var en högre titel än vicekungstiteln Maha Uparat. Vicekung och Maha Uparat till både förstekungen och andrekungen blev en prins vid namn Tam (Ong Tham) องค์ธรรม. Arrangemanget höll dock inte och prins Tam blev mördad och Ang Ton blev plötsligt sjuk och dog. Troligen blev han förgiftad.

I Dai Viet (Vietnam) hade Tay Son-brodern Nguyen Hue intagit Gia Dinh (Saigon) 1777 och gått på jakt efter den kungliga vietnamesiska familjen. Snart kontrollerade rebellerna hela södra Dai Viet och de lyckades också fånga och avrätta Nguyen Phuc Thuan (Ngian Fuk Thuan) เหงียน ฟุก ถ่วน (r. 1754–1777) och Nguyen Phuc Duong (r. 1766-1777), som vid den här tiden regerade över södra Dai Viet. Merparten av Nguyen Phuc Thuans övriga familjemedlemmar gick samma öde till mötes.

Här talar källorna sedan om Tay Son-dynastin (Ratchawong Toei Soen) ราชวงศ์เต็ยเซิน som varade mellan 1778-1802. Dynastin hade tre kejsare;

1. Thai Duc (alias Nguyen Nhac) (r. 1778-1788). Han avsade sig sin titel då hans bror utropade sig till kejsare.

2. Quang Trung (Kuang Trung) กวางตรุง (alias Nguyen Hue) (r. 1788-1792).

3. Canh Thinh (Kan Thin) กั๋น ทิ่นห์ (alias Nguyen Quang Toan (Ngian Kuang Tawan) เหงียน กวาง ตว๋าน) (r. 1792-1802). Han var en son till Nguyen Hue.

Namnet Kochinkina Kochinkina (Khochinchin) โคชินจีน kommer från franskans Cochinchine. Detta namn blev beteckningen på södra Vietnam under det kommande franska kolonialväldet. Centrala Vietnam kallade fransmännen Annam och norra Vietnam för Tonkin.

Namnet Annam kräver också en närmare förklaring. Annam var det tidigare kinesiska namnet för det område i dagens norra Vietnam som varit skattepliktigt till det kinesiska kejsardömet. Namnet Annam har aldrig använts av de vietnamesiska härskarna och anses ännu idag vara en nedvärderande påminnelse om tiden under kinesiskt herradöme och senare som fransk koloni.

Kung Nguyen Phuc Thuans brorson, den 15-årige prins Nguyen Phuc Anh (Ngian Fuk An) เหงียน ฟุก อั๊ญ (8 februari 1762-3 februari 1820), eller förkortat till Nguyen Anh (Ngian An) เหงียน อั๊ญ, hade kommit undan Tay Son-rebellerna genom att gömma sig i skogarna nära Ha Tien. Här verkade en fransk jesuit och missionär vid namn Pigneau de Behaine ปิโย เดอ บาแอนน์ (2 november 1741-9 oktober 1799) och han och Nguyen Anhs möte blev början på en lång vänskap.


(Pigneau de Behaine)

I Gia Dinh (Saigon) lämnade Tay Son-rebellerna kvar en liten garnison och återvände sedan med sin huvudstyrka till sin bas vid Qui Nhon. Samma år som rebellerna intagit Gia Dinh (Saigon) (1777) lyckades en vietnamesisk general vid namn Do Thanh Nhon (Do Than Noen) โด๋ทัญเญิน (?-1781) samla ihop en armé för att bekämpa Tay Son-rebellerna och Nguyen Anh anslöt sig till denna.

Gemensamt utnyttjade Do Thanh Nhon och Nguyen Anh Gia Dinhs (Saigon) förhållandevis svaga försvar och återtog staden 1778. Året efter drev Do Thanh Nhon bort Tay Son-rebellerna från provinserna runt Gia Dinh (Saigon) och orsakade svåra förluster för rebellernas flotta.

Nguyen Anh försökte utnyttja den fördelaktiga situationen och skickade en diplomatisk mission till Siam för att förhandla fram ett vänskapstraktat. Men denna pakt blev till ingen nytta 1779 då siameserna fick annat att tänka på då kambodjanerna revolterade mot den prosiamesiske kungen Ang Non. Detta kan du läsa mera om här nedan.

Do Thanh Nhon hade tidigare kämpat på den avrättade Nguyen Phuc Thuans sida mot Tay Son-rebellerna.

Nu återvänder vi ännu en gång till händelserna i Kambodja. Taksin hade bett Ang Non II om att hjälpa honom med en militär styrka i hans tidigare nämnda krig i Laos 1777-1778. Men de kambodjanska soldaterna ville inte slåss mot laotierna och deserterade i stor skala. Desertörerna fick sedan skydd hos de tre kambodjanska guvernörerna i Kampong Svay (Ten), Baray บาราย (Peang) och Prey Kdey (Sam).

De tre guvernörerna kallades till hovet och dömdes först till döden. Men för två av dem, guvernörerna Ten och Peang, omvandlades straffet till 50 piskrapp och de fråntogs sina ämbeten. De återvände därefter till sina provinser och startade inte helt oväntat ett uppror 1779. Hur det gick för Sam vet jag inte.

Då Ang Non II dumt nog lät skicka en äldre bror till de två exguvernörerna, prins Talaha (Thalaha (Mu)) ทะละหะ (มู), med en armé för att kuva upproret slog han sig istället samman med sina bröder. Ytterligare en adelsman, Sous (Su) สู (?-1779), anslöt sig till upprorsmakarna och de begav sig till Banteay Pech som intogs.

Talaha (Mu) skrev nu och bad Nguyen Anh om hjälp, som villigt ställde upp trots problemen på hemmaplan. Nguyen Anh skickade den ovan omtalade vietnamesiske generalen Do Thanh Nhon och en armé för att hjälpa Talaha (Mu).

Ang Non II som befann sig i Kampong Thom valde att gå i strid mot Talaha (Mu) och vietnameserna, men Ang Non II:s armé blev besegrad vid Kampong Chhnang och han valde att fly. Men Talaha (Mu) spårade upp honom till berget Phnum Kamreng i den nuvarande provinsen Kampong Spoe och förde honom till en plats söder om Oudong där han blev avrättad.

Innan den framgångsrike generalen Do Thanh Nhon återvände till Dai Viet (Vietnam) lämnade han över ansvaret för Kambodja till en annan vietnamesisk general.

En annan källa har en litet annorlunda förklaring till upproret i Kambodja. Här sägs det att många menade att Ang Non II legat bakom prins Tams och Ang Tons död. Det var därför som flera prominenta personer, under ledning av prins Talaha (Mu), hade revolterat.

Ang Non II placerades i en bur som slängdes i en flod, vilket föga överraskande resulterade i att kungen drunknade i augusti 1779. Det finns dock källor som anger året till 1780. Prins Talaha (Mu) lät också avrätta Ang Non II:s söner 1779, bränna ner palatset och tog med sig Ang Tons minderårige son Ang Eng (Ong Eng) องค์เอง (1773-8 november 1796). Talaha (Mu) placerade därefter Ang Eng (r. 1779-8 november 1796) på tronen och tog själv över som förmyndarregent.

Talaha (Mu) hade tidigare varit Kalahom, vilket förefaller litet märkligt. Samma källa säger att han nu avancerade och blev kung Ang Engs närmaste medarbetare och fick titeln Chao Fa Talaha (Chao Fa Thalaha) เจ้าฟ้าทะละหะ.

Ang Engs adoptivpappa(?) Okya Kalahom (Pok) ออกญากลาโหม (ปก) (?-1806) utnämndes till Maha Uparat, Sous blev till Okya Kalahom (Su) ออกญากลาโหม (สู), eller krigsminister, och den tidigare guvernören av Baray (Peang) blev chakri eller överbefälhavare.

I Siam menade man dock att prins Talaha (Mu) var allt för vänligt inställd till Dai Viet (Vietnam), vilket inte var förenligt med Taksins politik som gick ut på att ha en prosiamesisk prins på den kambodjanska tronen.

Kung Taksin var emellertid också missnöjd med en man vid namn Okya Yommarat (Baen) ออกญายมราช (แบน) (?-1809), som skulle ha skyddat kung Ang Non II. Taksin skickade ett brev till prins Talaha (Mu) där han bad honom skicka Baen till Thonburi för att straffas. Detta gjorde också Talaha (Mu) och Baen fängslades i Thonburi.

Men Okya Kalahom (Su) konspirerade i hemlighet med Baen och bad honom att återvända från Thonburi. Hur detta var möjligt efter den ovan nämnda bestraffningen vet jag inte, men han var snart tillbaka i sitt hemland.

I Kambodja fortsatte nu oron och Baen och Okya Kalahom (Su) genomförde en attack mot Oudong och lyckades faktiskt döda prins Talaha (Mu). Men därefter skar det sig mellan de tidigare vännerna Baen och Su. Rädd att bli dödad försökte Su sig på att attackera Baen med en armé, men hans försök misslyckades och han blev själv dödad 1779.

Okya Yommarat (Baen) blir senare känd som Chaophraya Abhaipubet (Baen) (Chaophraya Aphaiphubet (Baen)) เจ้าพระยาอภัยภูเบศร (แบน). Baen kom från Battambang och hade tidigare varit en av motståndarna till kung Ang Engs far. Intressant är att han blev förfader till familjen Abhaiwongse (Aphaiwong) อภัยวงศ์, vars ättlingar du kommer att höra talas om längre fram.

Missnöjd över utvecklingen i Kambodja tyckte kung Taksin att det var dags att ingripa och förstärka det siamesiska inflytandet här. 1781 begav sig därför en siamesisk armé på 20 000 man, ledd av Chaophraya Chakri och Chaophraya Surasi, mot Kambodja. Året anges till 1780 i andra källor. Med sig hade man en son till Taksin, prins Intarapitak (Chao Fa Kromma Khun Intharaphithak) เจ้าฟ้ากรมขุนอินทรพิทักษ์ (?-1782). Förmodligen var det tänkt att han skulle ta över tronen i Kambodja.

En källa talar om tre siamesiska arméer 1780 ledda av Chaophraya Chakri, Chaophraya Surasi och prins Intarapitak. De vietnameser som redan befann sig i Kambodja bestämde sig för att kämpa på kambodjanernas sida mot siameserna.

Men strax innan det utbröt strider återvände siameserna plötsligt hem. Detta för att ta itu med allvarliga problem på hemmaplan. Vad som hänt kan du läsa mera om i "Bangkok, Rama I-Rama VII," avsnittet "Bangkok blir huvudstad." Allt tyder på att prins Intarapitak dog i Kambodja 1781 eller 1782. Kanske med Chaophraya Chakris goda minne.

Då återvänder vi till Dai Viet (Vietnam) där Nguyen Anh hade fått hjälp av sin trogna general Do Thanh Nhon att återta kontrollen över Kochinkina 1779. Do Thanh Nhon hade byggt upp en stark flotta för att försvara sig mot Tay Son-rebellerna, som snart skulle återvända från sin bas vid Qui Nhon.

1781 låtsades Nguyen Anh att han blivit sjuk och bad Do Thanh Nhon att besöka honom. Ovetande om att det hela var en fälla anlände han till palatset där han blev dödad av Nguyen Anhs livvakter. Anledningen till mordet är inte helt klarlagt, men det kan ha varit så att Nguyen Anh med tiden blivit allt mer avundsjuk på sin berömde och populäre general.

Nguyen Anh förstod att Do Thanh Nhons supportrar skulle göra uppror efter mordet på deras ledare, men Nguyen Anh kunde inte förhindra detta vilket försvagade hans armé. Tay Son-rebellerna utnyttjade situationen och återerövrade Gia Dinh (Saigon) kort tid efter Do Thanh Nhons död 1782. Den officer som Tay Son-rebellerna fruktat mest var nu borta och deras motståndare splittrade.

Nguyen Anh tvingades fly och Tay Son-rebellerna återvände därefter tillfälligt till Qui Nhon och lämnade bara kvar en mindre garnison i Gia Dinh (Saigon). Kambodja var vid den här tiden inte i stånd att hjälpa vietnameserna mot Tay Son-rebellerna.

Det visade sig att Chaophraya Abhaipubet (Baen) var oförmögen att klara av ett uppror bland de kambodjanska malajerna och att Tay Son-rebellerna nu också hade attackerat Kambodja. Tay Son-rebellerna lyckades kuva malaj-upproret och tog nu makten i Kambodja. Baen flydde därför till Bangkok 1783, tillsammans med Ang Eng och hans fem systrar.

Efter att Nguyen Anh hade flytt drog Tay Son-rebellerna sig tillbaka och kambodjanerna bad Siam om att få tillbaka Ang Eng. Men Ang Eng var ännu för ung och siameserna ville inte riskera att skicka tillbaka honom till Kambodja. Han var nämligen den enda kungligheten som återstod och Baen fick bli förmyndarregent de kommande 12 åren.

Efter Saigons fall 1782 hade Nguyen Anh slagit samman sina styrkor med en lojal prins vid namn Man, men Tay Son-rebellerna återvände ännu en gång med en väldig militär styrka. Prins Man dödades i de strider som uppstod och Nguyen Anh fick fly ännu en gång. Under sin flykt från blev han förföljd av rebellerna.

1783 flydde Nguyen Anh till ön Phu Quoc (Ko Fu Kwok) เกาะฟู้โกว๊ก, men då hans vistelse där blev känd tvingades han fly vidare och hamnade till sist på ön Tho Chu (Ko Tho Chao) เกาะโถเจา, i ögruppen med samma namn. Tho Chu ligger sydväst om Phu Quoc. I väst är den största ön Tho Chu också känd under namnet Poulo Panjang.

En annan källa talar om flyktvägen Phu Quoc och öarna Koh Rong (Ko Rong) เกาะรง och Koh Kut (Ko Kut) เกาะกูด. Phu Quoc tillhör idag Vietnam, Koh Rong tillhör Kambodja och Koh Kut Thailand.

Nguyen Anhs vän Pigneau de Behaine, fick också fly för sitt liv och slog sig ner i Chanthabun (Chanthaburi) den 21 augusti 1783. Där fick han höra att Nguyen Anh fanns på Poulo Panjang (Tho Chu). Pigneau de Behaine begav sig därför till sin vän och Nguyen Anh började nu höra sig för om möjligheten till fransk militär hjälp.

I samband med detta lämnade han över sin unge son prins Nguyen Phuc Canh (Ngian Fuk Kan) เหงียนฟุกกั๋ญ (6 april 1780-1801) till Pigneau de Behaine. Nguyen Anh berättade för Pigneau de Behaine att det bara återstod 700 man av hans en gång så stora armé. De hade inget att äta förutom rötter och Pigneau hade varit tvungen att förse dem med mat.

Då Nguyen Anh befann sig på Poulo Panjang (Tho Chu) hade guvernören av Chonburi under en inspektionsresa utmed kusten träffat på honom. Då guvernören förstod att det handlade om en vietnamesisk prins hade han uppmanat honom att bosätta sig i Bangkok. Men Nguyen Anh förklarade först att han var rädd. Detta då hans farbror tidigare hade gjort detta och sedan blivit avrättad av kung Taksin. Guvernören försäkrade honom då att mycket hade ändrats och att den nye kungen var god och generös.

Nguyen vågade därför följa med guvernören, som sedan rapporterade om det inträffade till kungen i Bangkok. Kungen skrev därefter ett personligt brev till Nguyen Anh där han inviterade honom till Bangkok. Nguyen Anh kom sedan till Bangkok 1784 eller 1785. Detta kan du läsa mera om längre fram i ”Bangkok, Rama I-Rama VII,” avsnittet ”Bangkok blir huvudstad,” artikeln ”Händelser i Kambodja och Dai Viet (Vietnam).”


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Tay Son-upproret; Kabot Toei Soen กบฏเตยเซิน, Kabot Toei Soen กบฏเต็ยเซิน, Tai-son, Tây Sơn, Taysong, Toei Soen เต็ยเซิน.

Nguyen Hue; Ngian Hawe เหงียน ฮเหวะ, Ngian We เหงียน เหวะ, Nguyen Huè, Nguyễn Huệ, Nguyen Van Hue, Nguyen-Van-Hué, Wian We เหวียนเหว่.

Nguyen Nhac; Nge Wian Yak เหงวียนหญัก, Nguyễn Nhạc, Wian Yak เหวียนหยาก.

Nguyen Lu; Nge Wian Lü เหงวียนหลือ, Wian Lü, เหวียนลือ, เหงวียนลื้อ.

Banteay Pech; Banteai-Pech, Bantéay-Péch, Banteay-Pech, Banthaiphet, Banthaiypetch, Péch, Phutthai Phet พุทไธเพชร.

Ang Non II; Ang Nhon, Ang Non Réaméa, Ang Nun, Nak Ong Ram นักองค์ราม, Raam Raja, Ram Raja, Ream Racha, Ream Réachéa, Réam Réachea, Ream Reachea.
Alternativ regeringstid för Ang Non II; 1775-1796.

Tam; Ang-Tham.

Nguyen Phuc Thuan; Hue-Vuong, Huê Vong, Nguyễn Phúc Thuần, เหงียนฟุกถ่วน.

Nguyen Phuc Duong; Nguyễn Phúc Dương.

Thai Duc; Thái Đức.

Quang Trung; Phra Chao Kuang Trung พระเจ้ากวางตรุง.

Canh Thinh; Cảnh Thịnh, Kaeng Ching แก๋งจิ่ง.

Nguyen Quang Toan; Nguyễn Quang Toản.

Kochinkina; Cochinkina, Chochinkina, Nam Bô (vietnamesiska), Nam Kỳ (vietnamesiska), โคชินไชนา.

Nguyen Phuc Anh; Ang Chiengsue, Ngian Aen เหวียนแอ๊นท์, Ngian Aeng เหงียนแอ๋ง, Ngian Phuk Aeng เหงียน ฟุก แอ๋ง, Ngian Phuk An เหงียน ฟุก อั๊ญ, Nguyen-Ang, Nguyễn Ánh, Nguyen Phuc Anh, Nguyễn Phúc Ánh, Ong Chieng Su, Ong Chiang Sü องเชียงสือ, Wian An เหวียนอ๋าน, เหงียนฟุกอั๊ญ, เหงียนอั๊ญ.
Alternativ födelsedag; 2 augusti 1762.

Pigneau de Behaine; Bahaine, Pierre Joseph Georges Pigneau, Pierre Pigneau de Behaine, Pierre Pigneaux, Pigneau de Béhaine, ปิโญ เดอ เบเอน.

Tho Chu; Dao Tho Chu, Ðảo Thổ Chu, Hon Tho Chau, Hòn Thổ Châu, Thổ Chu.

Phu Quoc; Phu-Quoc, Phú Quốc.

Poulo Panjang; Hon Panjang, Panjang Island, Panjang Poulo, Poulo Penjang, Pulo Panjang.

Do Thanh Nhon; Do-Thanh-Nhon, Do-Thanh-Non.

Peang; Péang.

Prey Kdey; Prei Kdei, Prei Kdey, Prey Kdei, Preykdey.

Mu; Mou.

Talaha; Talana (felaktigt).

Sous; Phraya Wibunrat (Su) พระยาวิบุลราช (สู) , Sous av Péam-Son, Sûr.

Phnum Kamreng; Phnum Kamreng; Komreng Phnom, Phanom Kamraeng, Phnom Komreng, Phnom Komrèng, Phnum Kâmrêng.

Ang Eng; Ang-Eng, Nak Ong Eng นักองค์เอง, Narai Ramathibodi, Narai Ramatibodi, Narayanaracha III, Narayanaraja III, Noreay Reachea III, Ong-Eng, Somdet Phra Narai Rama Thibodi Si Suriyophan สมเด็จพระนารายณ์รามาธิบดีศรีสุริโยพรรณ.
Alternativ regeringstid för Ang Eng; 1777-1796, 1779-1797, 1780-?, 28 maj 1794-5 maj 1796, 1794-1797.

Chao Fa Talaha; Somdet Fa Thalaha.

Okya Kalahom (Su); ออกญาวิบุลราช (ศรี)?, Samdach Chau Phraya Kalahom.

Baen; Bén.

Chaophraya Abhaipubet; Abaipubet, Abhaiphubet, Abhaipubet, Abhayavongsa, Apaiwong, Aphai Pubet, Aphai, Baen Abhaiwongse, Ben, Chao Phya Abai Pubet, Chao Phraya Abhayabhubet, Chao Phraya Abhaibhubejr, Chao Phraya Aphaithebet, Chaovéa Tolha Bèn, Chaufa Ben, Chau Ponhea Apheithipess, Okya Yommarat (Baen) ออกญายมราช (แบน), Phraya Yommarat (Baen) พระยายมราช (แบน).

Intarapitak; Chao Fa Chui เจ้าฟ้าจุ้ย, Chuy, Krom Khun Intarapitak, Phra Ong Chao Chui พระองค์เจ้าจุ้ย.

Koh Kut; Koh Kood, Ko Kood.

Nguyen Phuc Canh; Ngian Fuk Kan เหงียน ฟุก กั๋ญ, Nguyễn Phúc Cảnh.

Denna artikel senast uppdaterad: 2018-10-29, 18.16
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.