Det finns källor som säger att burmeserna attackerade södra Siam redan 1764. Under ledning av general Maha Nawrahta (Mang Maha Noratha) มังมหานรธา (?-mars 1767) marscherade den burmesiska armén mot Phetchaburi. Här besegrades de av siamesiska styrkor under ledning av generalerna Phraya Kosathibodi พระยาโกษาธิบดี och Phraya Taksin พระยาตากสิน (17 april 1734-7 april 1782) och burmeserna återvände hem via passet Singkhon.

Ovanstående Phraya Kosathibodi är också känd som Phraya Phiphatthanakosa พระยาพิพัฒนโกษา.

Som nämnt tidigare kommer Phraya Taksin snart att blir en mycket framträdande person i Thailands historia. Den ovan omtalade Phraya Kosathibodi är troligen identisk med den Phraya Kosathibodi som jag kommer att berätta mer om längre fram i detta avsnitt i artikeln ”Kampen mot det vietnamesiska inflytandet i Kambodja”.

Kung Hsinbyushin i Ava skrev 1765 till general Ne Myo Thihapate (Posuphala) i Chiang Mai och till general Maha Nawrahta i Tavoy och uppmanade dem att attackera Ayutthaya. Detta hade också varit ett önskemål från kung Alaungpaya, som före sin död hade bett Hsinbyushin om det samma. De två generalerna mobiliserade därefter varsin armé.

Tidigt 1765 inledde Ne Myo Thihapate och en armé på 20 000 man ett oerhört ambitiöst anfall på norra Siam. Först tog man itu med Vientiane som accepterade att bli en vasallstat till Burma, men Luang Prabang gjorde motstånd. Men i mars 1765 intog burmeserna med lätthet staden. Därmed hade burmeserna fullständig kontroll över Siams norra gräns.

Efter att ha tillbringat en del av regntiden i Lampang fortsatte den nordliga armén söderut. Denna styrka, som från början mestadels bestod av shansoldater, hade nu utökats med trupper från både Lan Na och Lan Xang. Den omkring 40 000 man starka armén marscherade sedan iväg från Chiang Mai i slutet av juli 1765.

Denna armé delade sedan upp sig för att attackera de nordliga städerna. När guvernörerna och ämbetsmännen i dessa städer såg det stora antalet burmesiska soldater, flydde de in i skogen och städerna Phichai, Sawankhalok och Sukhothai intogs en efter en. Ne Myo Thihapate och hans styrkor slog därefter läger i Sukhothai.

I slutet av september 1765 marscherade Maha Nawrahta och hans armé iväg från Tavoy. De marscherade via Chumphon och Phetchaburi och slog sig samman med mindre styrkor, som redan hade tagit sig in i området via de Tre pagodernas pass. Därefter intogs Ratchaburi och Suphanburi.

Det finns också källor som talar om en tredje armé som ryckte fram från Tenasserim, och det finns också källor som talar om en fjärde armé!

Det kom sedan rapporter från ämbetsmännen i norr att burmeserna under ledning av Nae Kuan Chom Bo แนกวนจอมโบ่ hade kommit seglande, med en styrka på 2 000 laosoldater, från Kamphaengphet och slagit läger i Nakhon Sawan. Detta rapporterades till kungen i Ayutthaya som sedan beordrade Phitsanuloks guvernör, Chaophraya Phitsanulok (Rueang) เจ้าพระยาพิษณุโลก (เรือง), att gå till motattack mot den burmesiska armén.

Chaophraya Phitsanulok (Rueang) och andra guvernörer och ämbetsmän från de nordliga städerna bestämde sig för att samla ihop trupper för att bekämpa burmeserna som intagit Sukhothai. Rueang I november 1785 var Rueangs trupper framme i Sukhothai och de drabbade samman med burmeserna. Till sist hade Rueang fått övertaget och Ne Myo Thihapates armé började retirera för att återförenas med de burmesiska styrkorna i Nakhon Sawan.

Här skiljer sig de siamesiska och burmesiska källorna åt. Enligt de burmesiska källorna ska Chaophraya Phitsanulok (Rueang) ha besegrats och Ne Myo Thihapates armé började därefter marschera nerför Chaophrayafloden, utan att behöva inta Phitsanulok. Rueang hade flytt och Phraya Sukhothai och Phraya Sawankhalok tog med sina familjer och invånare och flydde till skogs.

De siamesiska källorna säger i stället att burmeserna hade besegrats och flytt efter stora förluster. Dessutom ska den burmesiska armén ha angripits och besegrats av en stor siamesisk armé på vägen söderut.

Kung Suriyat Amarin verkar olyckligt nog ha låtit sina trupper vila efter de jämna striderna 1760 och siameserna var därför dåligt förberedda. Se även avsnittet ”Siam isolerar sig från väst”, artikeln ”Nya krig mot Burma 1759-1760”. Han hade haft en sista chans att svara upp mot det burmesiska hotet 1764-1765, när burmeserna höll på att ta över i norr och stänga ute Ayutthaya från denna del av taivärlden. Genom sin passivitet hade han låtit tillfället glida honom ur händerna.

Siam var nu avskuret från möjligheten att be om hjälp från sina nordliga släktingar och tvingades möta fienden på flera fronter. Under sitt avancemang mötte burmeserna bara symboliskt motstånd från många av provinsguvernörerna och deras trupper. Det mest effektiva motståndet svarade siameserna för vid byn Bang Rachan บางระจัน i provinsen Singburi nordväst om Ayutthaya. Här stoppades general Ne Myo Thihapates framryckning i fem månader av 5 000 gerillasoldater.

Sju gånger slog dessa gerillastyrkor tillbaka burmeserna och tillfogade dem stora förluster, men de tvingades till sist ge upp då de saknade både kanoner och andra vapen. Även denna händelse har blivit en modern film med namnet Bang Rachan. Siameserna hade också skickat ut en armé på 60 000 man från Ayutthaya för att möta general Maha Nawrahta och hans styrkor. De besegrades av den mycket mindre, men vältränade, burmesiska styrkan och retirerade tillbaka till huvudstaden.

(Monumentet över hjältarna från Ban Rachan)