Ayutthaya - Siam isolerar sig från väst
Fransmännen lämnar Siam (1688)

I avsnittet ”Constantine Phaulkon,” artikeln ”Constantines sista tid vid makten,” berättade jag att general Desfarges hade återvänt till Bangkok från Lopburi den 6 juni 1688. Samma dag hade man bestämt sig för att göra motstånd mot Phetracha.

Desfarges närmaste man i Bangkok var andrekommendanten de Vertesalle och tack vare att Constantine Phaulkon tidigare hade försett dem med 100 kor hade de tillgång till proviant i forten. En by nära Bangkokfortet brändes ner för att underlätta försvaret.

Den första krigshandlingen från fransmännens sida var då man besköt en kunglig djonk. Kaptenen hade vägrat förse dem med förnödenheter och då speciellt salt som man behövde för att salta sitt kött.

Kung Narai levde fortfarande då siameserna inledde sina attacker mot fransmännen i forten i Bangkok och Mergui.

Den 24 juni 1688 övergav du Bruant och Chevalier de Beauregard garnisonen i Megui. Du Bruant lyckades under fientlig eldgivning och stora förluster fly genom att erövra ett siamesiskt krigsfartyg vid namn Mergui.

Du Bruant och hans trupper strandade sedan på en övergiven ö där de blev kvar i fyra månader, innan de togs tillfånga av ett brittiskt krigsfartyg. De kunde till sist återvända till Pondicherry ปอนดิเชอร์รี via Madras.

Andra källor säger att Beauregard togs till fånga av siameserna i Tavoy. Detta skulle ha inträffat då han och fyra soldater samt en jesuitpräst försökte skaffa förnödenheter till de franska fartygen från Mergui. Därefter skall de fem ha hamnat i slaveri. Men hur det sedan gick för dem vet jag inte.

I Bangkok inledde nu Phetracha sin belägring av de franska forten med 40 000 man och mer än 100 kanoner. Denna belägring skulle pågå i mer än fyra månader.

Inledningsvis hade nämligen fransmännen ockuperat båda sidorna av Chaophrayafloden vid Bangkok. Det fanns ett fort på Thonburisidan och ett på Bangkoksidan.

Då det fanns försvarsmässiga nackdelar med att försvara två platser bestämde sig fransmännen för att försvara det större av de två forten, som låg på Bangkoksidan. Delar av de gamla försvarsvärnen på Thonburisidan fördärvades för att försvåra ett siamesiskt anfall.

Siamesiska trupper intog därefter det övergivna fortet där de satte upp 40 kanoner för att kunna skjuta på fransmännens fort på andra sidan floden. Då detta blev besvärande för fransmännen beslöt man sig för att göra en motattack mot fortet och fördärva det.

Med 30 man tog man sig över floden i två båtar. Trots att en del av fransmännen lyckades ta sig över försvarsvärnen blev övermakten till sist för stor och de tvingades retirera. Fyra fransmän dödades på plats och ytterligare fyra dog senare av sina skador.

Siameserna fick uppenbart hjälp av holländarna i sin kamp mot fransmännen och den holländske handelsagenten Johan Keyts anklagades av fransmännen för detta samarbete med siameserna.

Siameserna byggde tolv mindre förskansningar runt det franska fortet, som vart och ett hade sex till tio kanoner. Utmed Chaophrayafloden fanns det dessutom en rad siamesiska befästningar eller fort och flodens mynning blockerades med fem eller sex rader väldiga trädstammar och en uppspänd järnkedja. Sammanlagt fanns det sju kanonbatterier utmed floden med sammanlagt 180 kanoner.

Då två siamesiska fartyg tillhörande den siamesiske kungen kommenderades av några franska officerare försökte Desfarges komma i kontakt med dessa. Han skickade därför en barkass nedför floden i ett försök att nå dem och möjligtvis också för att be sina landsmän i Indien (Pondicherry) om hjälp.

Barkassen kommenderades av en Sieur de Saint-Christ. Men på sin väg mot havet stoppades han på grund av de många forten och de siamesiska soldaterna som stationerats här. Då han insåg sitt hopplösa läge lät han spränga sitt fartyg som påstås ha dödat hundratals siameser och alla franska besättningsmän utom två. Dessa två lyckades på något sätt ta sig tillbaka eller återlämnades till Desfarges.

I ett försök att bryta dödläget med fransmännen i Bangkok släppte Phetracha Desfarges två söner och alla andra franska fångar den 24 juni.

Efter Phetrachas kröning den 1 augusti 1688 minskade spänningen i Bangkok och färre kanonkulor avfyrades mellan de två stridande parterna. Dessutom fick fransmännen tillgång till mat igen, även om det var i begränsad omfattning. En del försiktiga förhandlingar om att hitta en lösning fördes också.

Den 9 september 1688 anlände det franska krigsfartyget Oriflamme till Chaophrayas mynning. Ombord fanns 200 soldater kommenderade av en man vid namn de l'Estrilles. Men fartyget kunde inte ta sig upp till fortet i Bangkok på grund av den blockerade floden. Men enligt Vollant des Verquains satte detta ytterligare press på siameserna att hitta en fredlig utväg ur konflikten.

I slutet av september lyckades Desfarges förhandla fram en överenskommelse om att få lämna Siam med sina soldater och kung Phetracha släppte alla sina franska fångar. För att garantera överenskommelsen skulle fransmännen få ta med sig två siamesiska gisslan, medan tre franska gisslan skulle stanna i Siam.

Den 4 oktober lyckades Phaulkons fru ta sig till fransmännen i Bangkok, men Desfarges lämnade ändå ut henne till siameserna den 18 oktober, efter påtryckningar från Phetracha. Detta har jag berättat om tidigare i avsnittet ”Constantine Phaulkon,” artikeln ”Lady Phaulkons öde.”

Den 13 november lämnade Desfarges Bangkok ombord på det franska fartyget Oriflamme och de två siamesiska fartygen Siam och Louvo, som Phetracha försett dem med.

Den ovan omtalade franska gisslan skulle friges då de två siamesiska fartygen hade lämnats tillbaka. Gisslan bestod av Louis Laneau, Véret เวเรต์ som var chef för det franska faktoriet i Siam och general Desfarges yngste son Chevalier Desfarges.

Den 10 april 1689 gjorde Desfarges ett försök att erövra ön Phuket med målet att försöka återupprätta något av det franska inflytandet i Ayutthaya. Men det finns andra källor som är tveksamma till om Desfarges ens nådde fram till ön. Hur som helst misslyckades Desfarges och han återvände till Pondicherry i januari eller februari 1690.

Desfarges seglade sedan hem mot Frankrike i februari 1690, men han dog redan i mars under hemresan ombord på Oriflamme.

Franska missionärer hade tagits som gisslan för att garantera en säker hemkomst för den siamesiska ambassaden som fortfarande befann sig i Europa. Franska trupper som stationerats på mera avlägsna platser blev dock fängslade eller dödade. Franska missionärer förföljdes och fängslades också och några lär ha dödats, inklusive en biskop.

Siameser som omvänt sig till kristendomen mördades också. Men de fängslade missionärerna frigavs emellertid ganska snart och de som ville fick faktiskt återgå till sin tidigare verksamhet. Den tidigare omtalade Louis Laneau släpptes i april 1691.

Louis Laneau var en av de som valde att stanna kvar i Siam fram till sin död den 16 mars 1696. Några franska handelsmän valde också att stanna kvar i Siam. Den nya regimen var nämligen inte blint antiutländsk eller antikristen.

Fransmännen försökte återupprätta sina goda förbindelser med Siam, men siameserna var så trötta på européernas inblandning i landets interna angelägenheter att landet kraftigt minskade sina kontakter med Europa de kommande 130 åren.

Det enda land som Siam hade diplomatiska förbindelser med under denna period var Kina. På grund av detta avtog Ayutthayas internationella betydelse, efter att ha varit en av världens ledande metropoler.

Holländarna övertog fransmännens plats i Siams utrikeshandel och i juli 1688 hade de åter fått monopol på exporten av hudar och tenn.

Engelsmännen återvann också sin position efter hand som kriget mot kompaniet glömdes bort, men de engelska handelsfartygen sökte sig hellre till Burmas mera lättillgängliga hamnar. Det fanns heller inte så stor anledning att stanna kvar i Siam då riket så gott som oavbrutet befann sig i krig.

Riket var så plågat av inbördes strider och krigen mot burmeserna att den lilla kvarvarande handeln med européerna gång på gång stagnerade. I slutet på 1600-talet drog sig därför både engelsmännen och holländarna tillbaka, men deras handelsstationer fanns kvar och både holländare och engelsmän hjälpte den siamesiska armén.

Japan hade tidigare stängt sina portar för européerna. Där hade Tokugawadynastins maktövertagande 1603 blivit signalen till en nationell väckelse, som så småningom bannlyste de kristna.

Jag har tidigare berättat hur en del kristna japaner begett sig i exil till Siam. Då de japanska hamnarna stängdes för kristna handelsmän blev den eftertraktade japanska kopparen istället hämtad av siamesiska fartyg och såldes därefter till européerna i Siam.


Stavningsvarianter;

Pondicherry; Pondichéry, ปุทุจเจรี.

Véret; Sieur Veret, เวเร่ต์, เวเร, เวอเรต.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-03-08, 18.15
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.