En huvudanledning till kommande politiska konflikter i Ayutthayariket orsakades av osäkerheten om vem som skulle ta över tronen när en kung dog. Rätten till tronen kom att alternera mellan Suphanburidynastin (Ratchawong Suphannaphum) ราชวงศ์สุพรรณภูมิ och U Thongdynastin (Ratchawong U Thong) ราชวงศ์อู่ทอง i flera generationer. Lägg märke till att U Thongdynastin ibland även kallas för Lopburidynastin (Ratchawong Lawo-Ayothaya) ราชวงศ์ละโว้-อโยธยา.

Ramathibodi var född 1314 och dog 1369, vilket innebär att han blev cirka 55 år gammal. Den första stora tronstriden inträffade efter Ramathibodis död. Hans son, prins Ramesuan, begav sig då från Lopburi till Ayutthaya och tog tronen med titeln Somdet Phra Ramesuan สมเด็จพระราเมศวร (r. 1369-1370). Ramesuan påbörjade samma år byggandet av Wat Phra Ram วัดพระราม på den plats där hans far hade kremerats.

Ett nytt krig bröt ut mellan Ayutthaya och Kambodja år 1369, och det sägs att siameserna ockuperade Angkor samma år. Enligt flera källor förblev Kambodja sedan ockuperat under perioden 1369-1375. De ständiga attackerna från Ayutthaya och Champa hotade med tiden att förstöra Angkors bevattningssystem, som var avgörande för riket. Ayutthayas inblandning i hovpolitiken och dynastiintriger, samt tillfångatagandet av soldater som krigsfångar, försvagade naturligtvis också khmerriket.

Kung Ramesuan var emellertid inte speciellt populär, vilket kan ha berott på hans misslyckande i det tidigare omtalade kriget mot khmererna. Efter att ha regerat i ett år utbröt det oroligheter i riket som han inte kunde hantera. Han ombads därför av sina ministrar att abdikera till förmån för sin tidigare omtalade morbror prins Borommaracha Chao.

Detta tvingades Ramesuan acceptera och 1370 återvände han till sitt gamla ämbete som guvernör i Lopburi. Förmodligen hade Borommaracha Chao använt militära påtryckningar när han tog över tronen, vilket inte gav Ramesuan något val. Därmed hade tronen övertagits av Suphanburidynastin

En nederländare vid namn Jeremias van Vliet เยเรเมียส ฟาน ฟลีต (cirka 1602-februari 1663) befann sig i Ayutthaya 1633-1642. Det finns dock källor som säger att han lämnade 1640 eller 1641. Bland thailändarna är han också känd som Wan Walit วัน วลิต. Van Vliet var först handelsman och sedan direktör för det nederländska Ostindiska kompaniet (Borisat India Tawan Ok Khong Dat) บริษัทอินเดียตะวันออกของดัตช์ (VOC) i Ayutthaya under åren 1638-1641. Högst troligt behärskade han thai. Åtminstone det talade språket. Denne man kommer du att få läsa mycket mer om längre fram.

Trots att van Vliet inte befann sig i Ayutthaya förrän nästan tre århundraden efter Ramesuans regeringstid var han inte nådig i sin beskrivning av honom och beskrev honom som dum och att han hade dålig karaktär. Dessutom skrev van Vliet att han var grym, blodtörstig, kolerisk, girig, glupsk och lysten.

Han tvekade inte att vanära andras hustrur och lät föra dem till sig under tvång. Han var nonchalant med allt som handlade om kungarikets välfärd och med att upprätthålla lugnet i riket. Han var ingen krigare av naturen och tyckte inte om sina soldater, eller var speciellt spirituell eller religiös av sig, och de fattiga föraktade han ännu mer. Det var därför som han efter tre (!?) års regerande blev störtad av sin fars bror. Han blev så vida förföljd att ingen under lång tid visste vart han tagit sin tillflykt, skrev van Vliet.

Den 63-årige Borommaracha Chao hade till skillnad från Ramesuan större erfarenhet av att regera och sköta militära angelägenheter. Den nye kungen fick titeln Somdet Phra Borommarachathirat I สมเด็จพระบรมราชาธิราชที่ 1 (r. 1370-1388), som ofta förkortas till Borommaracha I. Han är även känd som Khun Luang Pa Ngua (Khun Luang Phangua) ขุนหลวงพะงั่ว och han beskrivs som mycket intresserad av vapen och krigföring. Siffran I har naturligtvis kommit till senare eftersom det finns flera Borommaracha i Ayutthayas historia.

Kanske var konfrontationen mellan honom och kung Ramesuan inte så fridfull som krönikorna anger. Det finns nämligen källor som säger att landet var härjat av inbördeskrig under Borommaracha I:s styre.

Det är föga troligt att mongolerna ville att Ayutthaya skulle växa sig så starkt som det gjorde. Khubilai khan och hans efterträdare hade uppmuntrat taifolken att bekämpa khmererna, med baktanken att de två skulle hålla varandra stången och därigenom inte bli för starka. Mongolernas begynnande svaghet på 1300-talet hade emellertid gjort det möjligt för Ayutthaya att växa sig starkt.

Kort tid efter att kung Borommaracha I bestigit tronen skickade han en ambassad till kejsaren av Kina. Mongolernas Yuandynasti hade då besegrats av buddhistmunken Zhu Yuanzhang (Chu Yuanchang) จูหยวนจาง som blev den förste kejsaren i Mingdynastin.

Denne kejsare, som är känd som Hongwu-kejsaren (Chakkraphat Hongwu) จักรพรรดิหงหวู่ (r. 23 januari 1368-24 juni 1398), valde Nanjing (Nanking) นานกิง som huvudstad och här mottog han den siamesiska ambassaden 1371 eller 1372 beroende på källan. Ambassaden hade med sig ett brev från Borommaracha I där han berättade att han tagit makten från Ramesuan, eftersom denne inte var kapabel att kontrollera sitt eget folk.

I nästa artikel kan du läsa om Borommaracha I:s militära kampanjer mot kungariket Sukhothai. Detta för att återetablera kontrollen över riket som försvagats under kung Maha Thammaracha II och revolterat. För att undvika kinesisk inblandning skal Borommaracha I ha skickat gåvor till kejsaren i Nanjing 1372.

En prinsessa, som förmodligen var exkung Ramesuans mamma, skickade 1373 en ny ambassad till Nanjing. Denna ambassad blev också väl mottagen av kejsaren och kejsarinnan. En av exkung Ramesuans söner skickade 1375 ytterligare en ambassad till Kina och senare samma år besökte en ung prins vid namn Nakhon In (Chao Nakhon In) เจ้านครอินทร์ (1359-1424) Nanjing och han hade med sig ett brev hem från kejsaren till Borommaracha I. Denne prins kommer du att höra betydligt mer om längre fram.

Nakhon In var en son till en av Borommaracha I:s yngre bröder och denna unge prins hade på eget initiativ skickat en mission till Kina 1374. Här hade man inför den kinesiske kronprinsen antytt att Nakhon In hade samma status som kungen i Ayutthaya. Prins Nakhon In var sedan ledare för ytterligare två missioner till Kina under Borommaracha I:s regeringstid. Missionerna genomfördes 1377 och 1384.

En källa säger i stället så här: En ambassad från Kina skickades till Siam för att kräva tribut, som de senaste dryga 40 åren inte hade skickats till Kina. Ambassaden mottogs då Borommaracha blivit kung och det blev han som återupptog kontakterna med Kina. Under hans tid vid makten skickades åtta missioner till Kina för att upprätthålla de fredliga förbindelserna. Historikern D.G.E. Hall ดี.จี.อี. ฮอลล์ (17 november 1891-12 oktober 1979) konstaterar att taifolken alltid har utmärkt sig då det gällt diplomatins svåra konst.

(D.G.E. Hall)

Enligt prins Damrong Rajanubhab var det kung Borommaracha I som lät påbörja byggandet av Wat Mahathat (Wat Maha That Phra Nakhon Si Ayutthaya) วัดมหาธาตุ พระนครศรีอยุธยา i Ayutthaya år 1374. Templet ska sedan ha blivit färdigbyggt år 1390 under kung Ramesuan. Observera att jag tidigare nämnde ett tempel med samma namn som låg i Sukhothai. Du kommer att stöta på ännu ett tempel med samma namn längre fram. Denna gång i Bangkok.

(Wat Mahathat i Ayutthaya)