I slutet av 1470-talet höll det på att gå illa för laoriket Lan Xang. Förhistorien till detta hade börjat redan under kung Lan Kham Dengs regeringstid 1416-1428. Lan Kham Daeng hade lovat Dai Viet militärt stöd i ett uppror mot Kina. Han hade också skickat en militär styrka 1421 som dock svek sitt löfte då de i stället gick över på kinesernas sida. Dessa förrädare drevs uppenbart tillbaka till Lan Xang.

Fiendskapet mellan Lan Xang och Dai Viet hade förstärkts då Muang Phuan, som var underlagt Lan Xang, annekterades av Dai Viet 1448. Detta har jag nämnt tidigare i artikeln ”Ayutthaya och Lan Xang i slutet av 1300-talet.” Då Muang Phuan sedan revolterade 1471 fick Lan Xang skulden för detta. Då Dai Viet samma år blev upptaget med krig mot Champa hade man inte tid att hämnas.

Vietnameserna formligen krossade Champa 1471 och 60 000 Champasoldater ska ha mist livet och lika många ska ha förts till Dai Viet som slavar. Champa blev nu reducerat till en liten stat vid dagens Nha Trang i nuvarande Vietnam. Efter att ha kuvat Champa påbörjade vietnameserna förberedelser för en hämndaktion mot Lan Xang. Dai Viet var redo för en fullskalig invasion av Lan Xang 1478 och 1478-1479 invaderades riket.

Ungefär samtidigt som invasionen förbereddes hade det fångats en vit elefant i Lan Xang och förts till kung Chakkaphat Phaen Phaeo. Den vietnamesiske kejsaren Le Thanh Tong (Le Than Tong) เล ทั้ญ ตง (r. 1460-1497) begärde då att hårstrån från elefanten skulle skickas som en gåva till det vietnamesiska hovet. Denna begäran togs som en förolämpning och enligt legenden skickades i stället en låda fylld med elefantdynga!

En massiv vietnamesisk styrka bestående av fem delar begav sig först mot Muang Phuan (Xiang Khouang). De möttes av en styrka från Lan Xang som påstås ha bestått av 200 000 infanterisoldater och 2 000 elefanter. Armén från Dai Viet vann en ett jämnt fältslag och fortsatte sedan norrut mot Mueang Sava. Kung Chakkaphat Phaen Phaeo och hans hov flydde i panik söderut på Mekongfloden till Vientiane och vietnameserna intog Mueang Sava (Luang Prabang).

Vietnameserna delade nu upp sina styrkor för att genomföra en kniptångsmanöver. En styrka fortsatte västerut mot Xishuangbanna som intogs och därmed hotade man också Lan Na. En andra styrka drog söderut längs Mekongfloden mot Vientiane. Kung Tilok i Lan Na lyckades besegra den norra armén och runt Vientiane samlade Chakkaphat Phaen Phaeos yngre son prins Then Kham (Thao Thaen Kham) ท้าวแท่นคำ en försvarsstyrka som besegrade och drev tillbaka vietnamesernas södra styrka.

Den besegrade vietnamesiska armén flydde nu mot Muang Phuan. Trots att deras armé nu bara bestod av 4 000 man passade de på att hämnas en sista gång genom att förstöra Muang Phuan fullständigt. Därefter återvände de hem och det skulle inte komma fler vietnamesiska besök till Lan Xang de kommande 200 åren.

Prins Thaen Kham erbjöd sin far att återvända till tronen, men han vägrade och abdikerade till förmån för sin son. Ex-kung Chakkaphat Phaen Phaeo dog sedan 1481. Prins Thaen Kham blev nu krönt som kung Souvanna Banlang (Suwanna Banlang) สุวรรณบัลลังก์ (r. 1479-1486). Han var född 1455 och var därmed cirka 24 år vid sitt trontillträde.

Souvanna Banlang påbörjade ett energiskt arbete för att återge sitt rike sin forna glans. Detta inkluderade också att upprätta bättre relationer med sin mäktiga granne i öster. En lång period av fred inleddes och riket blomstrade återigen.

Så här berättar Chiang Mais krönika: Vietnamesiska trupper attackerade Lan Xang 1480 och fortsatte sedan mot Nan. Där regerade en man vid namn Thao Kha Kan ท้าวขาก่าน (r. 1476-1480) och han bjöd motstånd med en 40 000 man stark armé. Han lyckades också besegra vietnameserna och dödade många av dem. Thao Kha Kan lät skära huvudet av sina fiender och skickade dem till kung Tilok. Detta gjorde vietnameserna rasande och de vägrade dra sig tillbaka.

Kung Tilok höll krigsråd och det var delade meningar om hur man skulle få bukt med vietnameserna. Då dök plötsligt två "hobröder" (kineser) upp som förklarade att de och vietnameserna talade samma språk och att de kunde få dem att ge sig av enbart genom att tala med dem. Efter att ha utlovats en stor belöning för ett lyckat resultat paddlade de nedför floden för att möta vietnameserna.

Väl på plats sade de till vietnameserna att regenterna i väst var i full färd med att mobilisera ett stort antal trupper, med Thao Kha Kan som kommendant. De förklarade att ett oräkneligt antal vietnameser skulle bli dödade i eventuella strider och att ingen av dem skulle överleva. Då vietnamesernas kommendant dessutom var död blev de skrämda av hobrödernas tal och de drog sig tillbaka.

Därefter återvände kung Tilok till Chiang Mai med sina styrkor. Väl där utnämnde han Thao Kha Kan till regent över Chiang Rai och Thao Ai Yuam ท้าวอ้ายยวม (r. 1481-1485) tog över som regent i Nan.

Tilok hade tagit vietnamesiska krigsfångar under det tidigare nämnda kriget. Han beslöt sig nu för att skicka en del av dessa till horegenten Chao Lum Fa เจ้าลุ่มฟ้า. Chao Lum Fa erkände därefter Tilok som en mäktig regent endast överträffad av honom själv.

Chao Lum Fa begärde därför att Tilok skulle skicka tribut till honom. Tilok hade tidigare lovat att ställa trupper till förfogande om Chao Lum Fas rike hotades. Han förklarade att om han tvingades betala tribut skulle detta påverka hans möjlighet att underhålla trupper som skulle kunna hjälpa Chao Lum Fa. Chao Lum Fa bestämde sig då för att dra tillbaka sin begäran. Trots detta positiva svar skickade Tilok ändå en mindre tribut till Chao Lum Fa.